Lilla bus har VIP-klubb och sambon bandage

Inskolningen på dagis går fortfarande bra, lilla bus är duktig och väldans söt. Idag hade hon en egen fanclub (än så länge bara en medlem, men jag antar att det är ett VIP-sällskap och därför höga krav för att vara med). En 4 årig tjej vid namn Linnea som sprang raka vägen fram till lilla bus och ville kramas, lilla bus ignorerade henne men lät sig kramas i ca 3 sekunder innan hon nonchalant gick sin väg. Sedan ville Linnea leka med lilla bus och tog därför resolut lilla bus i handen, men då slet min dotter tillbaka sin hand och tittade på Linnea som om hon ville säga "hur understår du dig att röra mig!". Sedan gick hon högfärdigt med näsan i vädret till rummet där Linnea ville leka. Ungefär så höll det på hela dagen, Linnea fjäskade, klappade på huvudet och försökte kramas. Aminah ignorerade henne totalt.
Det sägs ju att kändisar låter "fotfolk" komma till dem. Kanske är lilla bus nästa Paris Hilton och i framtiden får sitt eget "Aminahs BBF". Jag ber till gud att detta inte kommer ske.

Efter dagis så gick vi till mormor Ulla. Mormor Ulla har idag haft problem med sina ögon vilket gör att det ser ut som att hon har en släng av tics. Hon dubbelblinkar, och blinkar ofta. Nu är det ju så att lilla bus är väldans söt när hon flörtar vilket hon vet om. Och när folk vill få henne att flörta så blinkar de oftast åt henne. Idag har lilla bus blinkat oavbrutet sedan hon träffade mormor Ulla, med ett solskens-leende och rynkad näsa kniper hon ihop ögonen och ser lika lycklig ut varenda gång. De första 200 gångerna utbrast mormor Ulla "nej men gud så söt du...som en liten karamell...men oh va du kan..vilken duktig flicka...gullunge...gullhöna..." (...illustrerar här pauserna mellan blinkningarna). När mormor Ulla sedan skulle köra mig och Mensur till APT-möte så fick vi vänta en stund på Mensur. Då vände sig mormor Ulla om för att gulla lite med lilla bus. Plötsligt fnissar mormor Ulla fram "det är inte roligt Aminah, mormor är faktiskt sjuk, jag blinkar inte för att flörta. Dessutom gör det ont. Har inte mamma sagt att man inte ska göra narr av sjuka människor".
Min mormor är speciell, och snällast i världen.

När jag hade plågat klart mina arbetskamrater på APT så kom jag hem och skulle städa, men det blev inte så.
Sambon ringde och berättade att han var på vårdcentralen och att han skadat sig på jobbet. Satte mig på balkongen och kedjerökte i väntan på att han skulle komma hem. När han väl kom hem så hade han bandage runt hela handen och hade fått en ordination på att vara hemma i ca en vecka (YIPPI en hel vecka ihop).
Tydligen har han drabbats av en inflammation i handen pga något som inträffat på jobbet - jag halvsov när min kära sambo berättade, så jag lyssnade bara med ett halvt halvt öra. Visst tycker jag synd om honom nu när den högra handen är dubbelt så stor som vanligt, och visst tycker jag väldigt synd om honom som behöver ha ont. Men om han har inbillat sig att han kan ligga på soffan och zappa framför tv:n en vecka medan jag tar hand om lilla bus och hemmet samtidigt som jag städar efter honom. Då har han fel. Väldigt fel.
2-3 dagar kan jag tänka mig att tycka synd om honom (finns det något som är mer ynkligt än en sjuk karl!?) sedan räcker det. Min empati, sympati och mitt tålamod räcker inte hur långt som helst. Dessutom har jag ett kalas att förbereda, en marknad att åka till och ett kylskåp som behöver fyllas.
Ska han tvunget vara sjuk när jag inte har tid, då får han skylla sig själv om han inte blir bortklemad.

puss i pannan

nusse

inskolning på dagis

Idag skulle jag till sjukgymnasten och tagit lite blodprover. Det blev inte så.
Lilla bus vaknade vid 23.00 igår och höll sig vaken till runt 03.45. Vid 06.10 ringde klockan för att vi skulle bli klara och bege oss till dagis.
För att öka er förståelse ytterligare så kan jag berätta att jag jobbade 07-22 på fredagen och var inte i säng fören vid 02.30. Upp igen kl 05.30 för att börja jobba kl 07-16, hem och duscha och börja på nästa arbetsplats kl 16.45.
Kom i säng (på jobbet) vid 03.30 och väcktes av Mensur kl 07.10 eller något, jobbade på ena arbetsplatsen till 13.20 igår och började på nästa kl 16.00 och var kvar till 21.35 igår kväll. Och fick som sagt vara vaken till 04.15 (var tvungen att äta och duscha när lilla bus äntligen somnat) och sedan upp vid 06.10 idag. Och då ska vi inte tala om hur veckan såg ut i övrigt.
Är det då konstigt att man väljer att hoppa över att få en föreläsning från en motionsentusiast?
Får försöka få tag på dem och beställa en ny tid. Jag opereras ändå inte fören nästa år, så jag har lite tid på mig för att komma igång (varför göra idag, vad du kan skjuta upp till morgondagen).

Inskolningen på dagis gick som väntat. Jag kände mig övergiven och smått ledsen. Lilla bus tultade glatt runt och lekte med de andra barnen. Lite stolt blev man allt när man fick höra "herregud vilken duktig liten tjej hon är", "va fint hon leker med de andra barnen", "en riktig liten solstråle är hon", "men oh så söt hon är", "detta kommer gå lätt eftersom hon inte är blyg och eftersom hon är så väldigt social". Skönt att veta att man lyckats med något iaf.
De korta stunder som lilla bus kom och tittade till mig så höll jag nästan på att ta henne under armen och springa därifrån. Kändes inte helt okej faktiskt. Lokalerna var slitna och kändes instängda och ofräscha, grupperna är för stora (enligt mig), fröknarna visade inget vidare intresse för barnen, de skriver inga kontaktböcker så man får veta vad som hänt, enbart utvecklingssamtal en gång om året och troligtvis så kan de inte göra välling till lilla bus.

Det skärde skar i hjärtat att höra det.
Tänk de dagarna min lilla dotter är på dagis 06.30-17.00 t.ex. om de inte ger henne välling, och om hon inte börjar äta mat när hon ser de andra äta, då kommer min lilla höna behöva gå hungrig kanske. Eller om hon smått börjar äta mat, får hon i sig en smörgås och ett par skedar mat vid middagen så räcker inte det en hel dag.
Nej. Det kändes helt enkelt inte bra på detta dagiset.
Ska ringa kommunen och säga att jag vill stå kvar i kö för mitt förstahandsval till dagis. Hoppas hon får en plats där.

Efter dagiset så gick vi till min mormor och fikade. Min lill kusin (liten och liten, hon är 15), senare anlände också min mamma och moster. Lilla bus njöt i fulla drag av all uppmärksamhet.
Hon fick även paket av "moster Mitan", jättesöta kläder, nappar med texterna "mammas flicka" och "gullig" på och två otroligt irriterande söta nallar som jag ska försöka smuggla undan. Den ena en anka, den andra en gris. Självklart har de läten med, och självklart har lilla bus listat ut att om man kastar dem i golvet så låter dem. Jag kommer få ett nervsammanbrott av dem. Sedan vi kom hem har det enda jag hört varit "kvack kvack kvack...kvack kvack kvack...kvack kvack kvack" och ett obeskrivligt läte från den vindögda grisen. Men lilla bus älskar dem.

Min lilla flicka har även lärt sig ett nytt ord idag. Hennes mamma var ambitiös och bestämde sig för att rengöra ugnen kl 03 i natt (sa ju att jag lider av sömnbrist, då blir man konstig). Så idag var det dags att ta bort medlet. Hällde upp vatten i en hink, satte hinken på golvet, och inom 5 sekunder så kom lilla bus för att plaska. Ungefär 3234 gånger upprepade jag "Nej Aminah, du behöver inte hjälpa mamma att städa, mamma kan städa själv". Tillsist blev lilla bus arg, la upp ett illvrål av ilska och vrålade "tääääda".
Min lilla dotter har alltså numer ett ordförråd som består av
mamma
pappa
momma (blomma)
mampa (lampa)
vovvov (allt med 4 ben, och pensionärer)
vovva (allt som flyger)
tittit (tittut)
titta
hej
täda (städa)
baaba (säger hon ofta om sig själv eller till pappan när hon är arg)

Hon är inte superduktig på att prata, men det väger hon upp i jävelskap bus. Och jag är väldens stoltaste mamma. Ska försöka njuta av tiden med lilla bus denna veckan, ska städa av ordentligt imorgon så att det bara är "småplock och golven" att städa dagligen sedan. Håller tummarna för fint väder så vi kan promenera med vagnen och kanske t.om. gunga lite.
Vi får se vad som händer, man ska aldrig göra upp spontana planer på lång sikt.

puss i pannan

nusse

hypokondri

Ännu en vecka har försvunnit ur livet. Utan att man märkt det. Fysiskt har man känt av det, men tiden har ändå bara flugit iväg.
Och imorgon är det dags. Min lilla, lilla, lilla flicka ska börja dagis. Hon kommer säkert tycka det är jätteroligt, men jag hoppas att dagispersonalen är vana vid gråtande föräldrar.
Min lilla bus är inte blyg och väldigt social (ännu en sak hon har efter mamman) så det troliga imorgon är att hon knallar iväg från sin mor, leker med barnen, slåss lite hit och dit och sedan gallskriker när hon ska hem. Hon har inte riktigt förstått det här med att man ska sakna sin mamma. Jag är väldigt besviken över det.

Imorgon ska jag även träffa sjukgymnasten, ska diskutera hur jag ska kunna få kondition (om det ens är möjligt) och hur jag ska göra för att undvika att ha så ont i ryggen så fort jag har jobbat, och hur mitt framtida motionerande ska se ut.
Ska även ringa diabetessköterskan och meddela att jag vill komma upp och ta prover eftersom jag börjar bli lite orolig. Mitt socker har legat fel länge nu, och jag har gjort försök att ordna den så att den ska ligga någorlunda ok. Men utan resultat. Får ingen kontroll på det hur jag än gör och hur mycket insulin jag än pressar i mig. Och eftersom jag haft ont i magen nu i flera dagar (trott det var magsåren som spökade) så kollade jag lite på internet. Hypokondriker som man är så trodde jag att jag var döende i bukspottskörtelsinflammation (vilket man för övrigt vanligtvis får vid för stor alkoholkonsumtion eller gallsten) och kollade runt lite på internet. Sedan hittade jag det, jag har http://www.diabit.se/akuta-situationer/ketoacidos. Jag är alltså i stort sett döende, iaf enligt min egen diagnos. Vi får se vad proverna visar.

Om jag fortsätter på min hypokondri-linje så kan jag även framföra till Sus att troligtvis så har maginfluensan/svininfluensan/VRE kommit till jobbet. Var inte speciellt kul idag. Skönt att veta att man är ledig en vecka så kanske de flesta hinner bli friska. Å andra sidan lär personalen bli sjuk också - vilket innebär att jag får gå in och jobba. Pest eller kolera, bara välj.
Jag håller tummarna för ett "överviktsätande virus"...eller åtminstonde en sån där maginfluensa som man tappar minst 10kg på om jag nu tvunget ska bli sjuk.

puss i pannan

Lilla bus i sitt esse

kl 05.26 idag så visade lilla bus (som om vi inte visste det) vilken enorm lungkapacitet hon har när hon "svälter".
Jag puffade lite på sambon och menade på att jag har varit inne med en flaska och varit inne och tröstat för mardrömmar ett par gånger inatt, och du ska ändå stiga upp om ett par minuter så snälla gör en välling och ge henne.
Sambon morrade och visade tänder och väste fram ett "jag ska jobba hela dagen, kan jag inte då få sova tills klockan ringer?!". Jag suckade lätt och klev upp. Lilla bus la sig snällt i sängen, fick sin välling och stängde ögonen.
När jag kom in till sambon i sovrummet så viskade jag kärleksfullt med fräsch morgon andedräkt "för helvete var nu tyst när du stiger upp så att du inte väcker henne. Om du väcker henne så ska du ha jävligt klart för dig att jag slår ihjäl dig och sedan får du ta med henne till jobbet!" (ingen som sagt att man tänker bra när man är nyvaken).
Sedan somnade jag om i godan ro tills jag vaknade av ett pang som följdes av ett "mamamamamamamama".
Första tanken var att ungen klättrat ur sin spjälsäng och slagit sig, men när jag kom ut i hallen så slutade den pågående hjärtinfarkten tvärt.
Det var sambon som hade stängt dörren.

Vet inte om han har inbillat sig att vi inte hör när han ställer sig och först fotar till dörren så den stängs och sedan står och krånglar med nycklar (han är ju trots allt man, så man kanske inte ska begära att han vet hur ett dörrhandtag fungerar utan bruksanvisning?).
Tro mig, lilla bus hör det iaf.
När jag kom in i sovrummet så lyste lilla bus som en sol och var väldans leksugen.
Det var inte mamman som inte kommit i säng fören vid 3.
Gjorde ett tappert försök att få henne att somna om i vår säng, men efter att ha fått en kudde i ansiktet 348 gånger med ett glatt "tutut" (tittut) efter så gav jag upp. Drog en lång ramsa för henne om att
"nu-är-inte.mamma-glad-för-mamma-dör-snart-av-sömnbrist-och-då-blir-du-mammalös-och-får-en-elak-hårig-arabisk-tant-som-ny-mamma-det-kan-iofs-hända-iaf-så-som-din-mamma-ser-ut-så-behöver-hon-skönhetssömn-innan-pappa-letar-upp-en-ny...".
Lilla bus jollrade glatt och spottade sin mamma i ansiktet.

Sedan var lilla bus gullig smått irriterande hela dagen.
Mamman bestämde sig för att tvätta alla täcken och kuddar, lilla bus satte sig i tvätthögen och vrålade värre än att hon blev misshandlad när mamman kom i närheten.
Mamman stoppade in i tvättmaskinen och reste sig för att ta tvättmedel, lilla bus hade hunnit dra ut all tvätten igen.
Mamman hällde medel i wc-stolen för att städa, lilla bus bestämde sig för att tvätta händerna i wc-duck med citrondoft när mamman skrubbade duschen.
Mamman skulle plocka ur diskmaskinen, lilla bus gjorde arbetet lättare genom att dra ut nedersta backen med disk.
Mamman skulle damma, lilla bus hängde i mammans tröja och vrålade.
Mamman skulle dammsuga, lilla bus satte sig på dammsugaren och tryckte var 5:e sekund på av/på knappen.
Mamman skulle skura, lilla bus attackerade skurmoppen titt som tätt.
Mamman la på mattorna, lilla bus kämpade sig svettig för att knöla ihop dem i en hög.
Mamman satt och var nära ett sammanbrott på balkongen, kedjerökte, svettades, darrade och hade tårar i ögonen, lilla bus kommer fram och kelar med mammans knä, säger mamma gulligt flera gånger och smäller iväg en hel hög med slängkyssar (och slickar lite på mammans knä).

Mamman tittar på den lilla dockan som har kommenderat henne hela dagen och tänker "kunde hon inte ärvt något annat av mig".

puss i pannan

nusse

Lilla bus tultar och jag går som en zombie...

Lilla bus började gå lite smått själv på midsommarafton!
Och när jag var hemma den lilla rundan på lördagen så visade hon glatt flera gånger att hon minsann vågar släppa och tulta iväg själv. Jag satt som ett fån med tårar i ögonen och inbillade mig hur framtiden skulle bli.

Jag kommer att arbeta ihjäl mig medan lilla bus lär sig en massa själv och inte alls behöver sin mamma. Jag får vara tacksam om hon sköter sin skolgång någotsånär, inte är gravid när hon är 14 och inte kommer hem och har förvandlats till en psykotisk narkoman medan jag är på jobbet.
Känner mig som en usel mamma ifall någon har missat detta...

Sedan jag kom hem från jobbet idag har jag ägnat mig åt att göra absolut ingenting. Jag duschade och sedan parkerade jag mig i soffan med ryggvärk och världens migrän, vilket har gjort att sambon har tagit hand om allt här hemma. Underbart skönt att bli lite uppassad samtidigt som man känner sig lite smått taskig.

Sambon däremot har tagit tillfället i akt och inbillar sig numer att han känner vår dotter bättre än mig. Och visst varför inte, han har ju tagit hand om henne 1 ½ dag och sovit i samma lägenhet som henne 2 nätter utan att jag har varit hemma. Jag menar, jag har ju bara haft henne 24 timmar om dygnet i 10 månader innan han var själv med henne första gången.
(Är inte detta ett tydligt exempel på att självkänslan är högre än antalet hjärnceller på de flesta män!?).

Nu väntar jag på att "lilla bus - experten" ska få henne att somna så att vi kan ägna lite tid åt varandra innan det är dags att återvända till välfärdens slaveri.

puss i pannan

nusse

PS: hela helgen har jag längtat efter jordgubbarna som inhandlades i torsdags. När jag kom hem så insåg jag inte bara att det enbart fanns 5 ynka små gubbar kvar utan även att sambon slängt min grädde. Hur i jesu namn man nu kan få för sig att slänga 5 dl grädde som han vet att jag har i kaffet och som jag skulle ha på mina jordgubbar...

Vardagen i enkla ord

• Jobbar
  
• Sover för lite
  
• Har för mycket i huvudet
  
• Ägnar för lite tid åt sambon
  
• Saknar Lilla bus när jag är på jobbet
  
• Känner att Lilla bus hittar på nya saker dagligen som jag missar
  
• Möten
  
• Utbildningar
  
• Långa pass
  
• Fixa barnvakt
  
• Diabetes
  
• Kaos hemma
  
• Inte tid för vänner
  
• Tusen samtal att ringa
  
• Glömmer att ringa
  
• Beställa blanketter och fylla i en massa papper
  
• Skicka alla papper jag fyllt i
  
• Lönelappar
  
• Försäkringskassan
  
• Köpa ny barnvagn
  
• Försummar bloggen och dess läsare...
  
• Fullt upp hela tiden!!
  
  

Detta är min vardag i korta ord och jag hoppas därför att ni har tålamod och väntar på nya inlägg. Till de läsare som inte känner mig personligen så vill jag uppmana er till att kommentera, och gärna ställa frågor eller ge tips om vad ni vill läsa :D

puss i pannan

nusse

trött, tröttare, tröttast - jag

Vad tiden rusar när man håller sig sysselsatt.
Helgen var lugn och skön tills jag fick samtal med förfrågan om jag kunde tänka mig att jobba.
Och jobb tackar man inte nej till, iaf inte när man vet att man trivs med jobbet.
Så Igår vid 8 på morgonen gick jag på, kl 8 idag slutade jag. Sedan tog det ca 2 timmar innan jag var hemma från jobbet (en promenad som normalt tar 15 min). Sambon fick komma till arbetsplatsen och lämna lilla bus eftersom våra tider inte riktigt klaffade
(och eftersom jag inbillade mig att en morgonpromenad kunde vara skönt).

Men när vi började gå så mötte vi Silvija. Alla som känner Silvija vet att man inte bara hälsar och går vidare, så vi stod och pratade i lite mer än en timme. Under den tiden så somnade min lilla förrädare nerbäddad i sin vagn. Tårarna brände i ögonen eftersom jag då visste att jag inte skulle få mysa och sova med lilla bus när vi kom hem, jag som hade längtat ett helt dygn efter henne. När vi sedan kom ca 50 m från vår lägenhet, så kom det en enormt stor grävmaskin som bestämde sig för att blockera vägen. Så vi fick snällt promenera en extra runda på 10 min för att komma hem.

Idag har lilla bus visat sin mamma att hon lärt sig något nytt - hon kan flörta.
Hon kniper ihop båda ögonen och rynkar näsan och ser fantastiskt söt ut. Inte konstigt att man är stolt mamma. Lite dåligt samvete har man nu när man jobbar, och kommer att jobba ännu mer framöver så att man ska missa aminah och allt hon lär sig.
Jag har räknat ut det så bra att nu när Mensur bestämt sig för att vara "hobby turk" så ska jag ta över på hans arbetsplats och nästla mig in riktigt så att de glömmer Mensur, den jävlen ska få ångra att han lämnade mig för att leva partyliv i Turkiet i tre månader.

Har egentligen mer att säga och uppdatera, men mycket tankar som ska på pränt som får vänta. Just nu känns sängen mer lockande. Sovit ca 3 timmar natten mellan söndag och måndag och inatt blir det inte många timmar heller. Ska upp vid 5 för att göra mig och lilla bus klara. Lilla bus ska till gammelmormor och göra henne slutkörd medan jag är på utbildning, sedan när vi kommer hem så är det tusen saker som ska fixas.
När energi och tid finns så kommer det ett mer informerande inlägg så att Mensur helt säkert förstår att han kommer vara arbetslös när han kommer hem,.

puss i pannan

nusse

dödens hållplats är en ljus plats

Var längesedan jag uppdaterade vad som händer i mitt normalt sett tråkiga liv.
Så nu när det väl händer lite får jag samla energi och försöka printa ner.

Jag jobbade måndag och igår, och trivdes riktigt bra.
Personalen var toppen, som Mensur sa! Det är nog första gången han har rätt
- och sista gången jag erkänner att han har rätt.
Måndagen flöt på riktigt bra, men känner dock att det är lite rostigt för kroppen att jobba. Den är inte van vid att klä på stödstrumpor osv. Och det är jobbigt första dagarna för man vet inte riktigt hur självständig man kan vara. Man känner sig lite som en hundvalp som springer efter någon och bara tittar. Tur att man har lätt för att lära sig rutiner fort.

Avdelningen jag är på är super, personalen är bra och de behandlar de äldre väldigt omsorgsfullt. När jag jobbat på dödens hållplats tidigare så trivdes jag inte riktigt eftersom det för det första skar sig mellan mig och personalen, men även mycket för att det kändes som om personalen tyckte de äldre var en belastning. Men dessa två dagarna har varit riktigt roliga (för mig iaf, personalen kanske är av en annan åsikt) och det känns skönt att göra något praktiskt och känna sig någorlunda duglig ist för att bara sitta hemma och uggla.

Det enda som varit deprimerande är att min kära dotter inte saknar sin mamma ett dugg. Å ena sidan är det positivt att man kan lämna bort henne och känna sig trygg i att hon inte gråter efter mamma, å andra sidan så vill man känna sig lite saknad av lilla bus. Själv går jag och tittar på foton och saknar mitt lilla monster hela dagarna. Varje gång jag har rökpaus på jobbet så tittar jag på filmer som jag har av lilla bus i mobilen och kämpar mot tårarna av saknad som pressar bakom ögonen.

När jag kom hem på måndagskvällen vid 21.20 efter avslutad arbetsdag så var lilla bus vaken. Hon hade sovit en snabb runda men sedan vaknat igen strax innan jag kom hem. Hon och sambon kom ut på trappen när jag stod och pratade med min kära mormor
(som kom för att hämta barnvagnen eftersom hon skulle passa lilla bus igår). Jag förväntade mig ett "mamma!" och viftande små armar, jag hoppades på luft pussar och leenden. Jag fick ett snabbt leende och ett bovov (lilla bus säger vovve till allt från myror till pensionärer!).
Däremot när hennes pappa, som kommit ner för att hälsa på mormor, gick upp för trappen för att hämta nycklarna och kom tillbaka igen så blev hon hysterisk. "Pappa papapapap papa papapapapa", och viftade med de små armarna likt en holländsk väderkvarn. Jag funderar på att sälja henne på blocket nu när hon klart och tydligt visar att hon skiter i sin mamma.

Eftersom jag börjar jobba kl 6.45 imorgon så har jag inte varken tid eller energi att skriva om mitt kirurgbesök idag, så jag ska försöka printa ner ett inlägg om Gastric bypass imorgon så att ni får den uppdateringen med.

Puss i pannan

nusse

pappas flicka

Min dotter är definitivt pappas prinsessa.
I genomsnitt säger hon pappa 2345,5 gånger på en dag.
Mamma säger hon som högst 5 gånger.
Idag har jag tränat henne:

Jag: Minah kan du säga tack tack?
Lilla bus: taktak
Jag: Minah kan du säga hej hej?
Lilla bus: Heiiiiiiii
Jag: Minah kan du säga pappa?
Lilla bus: pappa (Med ett stort leende)
Jag: Minah kan du säga mamma, mamma Minah, säg efter mamma - maaaammmaaa
Lilla Bus: (Viskar) pa pa...pappa...pappa
Jag: Nej Minah - mamma
Lilla bus: (ser skyldig ut och viskar) pappa.

När jag sedan får tårar i ögonen och börjar tänka på att jag måste vara en hemsk mamma eftersom hon vägrar säga mamma, då tittar hon förstående på mig och fyrar av en hel serie med luftpussar. Jag ler mot henne och säger "mammas fina flicka jag älskar dig med". Då rynkar hon näsan och puttar upp hela underläppen och börjar blåsa luft med näsan.

På måndag ska jag på intervju för ett eventuellt sommarjobb på äldreboendet som ligger mitt emot min lägenhet. Känns som jobbigt. Hur ska jag klara mig utan lilla bus i sommar om jag får ett jobb. Och framför allt vem ska passa lilla bus?? Å andra sidan så är det en chans att få in en fot så att man kanske kan få jobba lite timmar hit och dit till hösten vilket hade varit positivt för ekonomin med tanke på att mina föräldradagar snart är slut.

Nu står jag i valet och kvalet för att nämna Mensur (äldreboendets gullegris) under min intervju och vara garanterad en plats. Eller om jag ska glädja mig över att de uppenbarligen är desperata och därför är villiga att träffa mig trots att jag gjorde mig ovän med dem sist jag jobbade där.
Ett tips till alla nya inom vården :
säg inte till gamla tjuriga tanter när de gör fel, när de struntar i de äldre, delar fel medicin, använder fel hjälpmedel eller helt enkelt har dålig attityd. Och för guds skull om de pratar skit om de äldre eller personal som för tillfället inte är där eller rent av mobbar någon i personalen. Haka på dem, gå inte och sätt dig någonannanstans utan haka på deras idioti.
Då blir du garanterat populär.

Puss i pannan

nusse

En svår separation

Idag har jag varit barnledig. Gud vad jobbigt det har varit.
Lilla bus har varit på sightseeing med sin moster hela dagen. Skulle varit ambitiös och städat lister, rensat avlopp och skit. Kom aldrig så långt. 20 min efter lilla bus åkt så började jag sakna henne.
Trots att jag hela förra veckan sa att jag ska sälja henne på blocket om jag inte får vara barnledig snart.

Jag började damma bokhylla och fönsterbrädor, sedan slog jag mig ner i soffan, kramade min dammtrasa hårt och blev paralyserad. Kände mig otroligt övergiven, samtidigt som jag var orolig för att min lilla dotter var ledsen (trots att jag vet att hon är väldigt social av sig). När jag oroat mig en stund så drog jag en djup suck och tänkte "vad är meningen med att städa om det ändå inte finns en lilla bus som kan stöka ner". Jag la mig ner i soffan och drog filten över mig och dammtrasan och tänkte på min framtid. Jag skulle minsann ligga där och ruttna så att när lilla bus kommer hem (vid det laget var jag säker på att hon skulle vara borta till hon var 25 minst) skulle hon få otroligt dåligt samvete för att hon inte skrek tills hennes moster körde hem med henne till mamman igen.

Efter en stund så vaknade jag av ett otroligt irriterande ljud, det var Silvija som stod i min hall och brölade som ett tistelur och frågade om jag var hemma. Tur att det var Silvija, hon har väckt mig många gånger förr så hon vet att man inte ska prata om något viktigt eller lyssna på något jag säger de första 15 min. När jag vaknat till liv och kommit ihåg min "ruttna-bort i-soffan-plan" så insåg jag att lilla bus inte låg i sin säng och vilade. Hon var ju kidnappad av sin moster. Jag började genast beklaga mig för Silvija. Eftersom hon förhoppningsvis i framtiden ska skaffa barn så måste hon förbereda sig på det hemska faktum att barnen blir bortrövade av sina släktingar ibland.
Silvija var snäll och stannade ett ganska bra tag, trevligt att prata ut som man gjorde förr i tiden. Bara Silvija och Mensur jag gör det med. Och vi har alltid kul jag och Silvija. Hon och hennes korkade jävla ideer.

När Silvija åkt så tog jag tag i städningen, men jag som skulle varit duktig och städat lister och rensat avlopp var helt slut efter att ha städat golven. Så jag parkerade mig i soffan och funderade på att ringa och efterlysa min syster och lilla bus, men då ringde min syster och meddelade att lilla bus strax skulle komma hem. Hjärtat slog många extra slag när jag tänkte på att min lilla flicka strax skulle komma hem. Då hade det gått många timmar sedan jag pussade på henne sist!

När hon väl kom hem så tittade hon på sin nästintill hysteriska mamma och reagerade inte alls som hennes mamma hoppats på. Med ett svalt ögonkast höjde hon ena ögonbrynet och fick sitt vad-***-vill-du-mig-ansikte. Jag viftade hysteriskt med armarna för att hon skulle komma och på nåder fick jag hålla lite i min lilla tös och fick en snabb puss. Sedan vänder sig den lilla förrädaren om och viftar med armarna mot sin jävla moster för att hon ville tillbaka igen. Inte alls genomskinligt att hennes moster mutat henne med alla möjliga sorters gott idag. Annars hade hon aldrig viftat. Det är jag säker på.

puss i pannan

nusse

Störst av allt är kärleken

På morgonen hörs först gulligt joller och lite viskningar. Det är lilla bus som försöker övertyga sin napp om att pa-pa kommer snart. Efter ett tag så hör man hur tutten flyger genom halva rummet när hon har blivit irriterad över att den inte svarar, ett litet fniss följer ljudet av smällen när tutten faller i golver.
Strax övergår det gulliga jollret i irritation och man hör oändliga variationer av mamma (ma-ma, mamma, maaaama, mamaaaa, mamamama...). Det är då mamman inser att hon måste försöka öppna ögonen, få linserna att fungera och ta sig upp ur sängen. Strax efter den tanken så tänker mamman "bara en liten stund till".
Lilla bus har ingen förståelse för sin mammas sömnbehov och tar därför till det tunga artilleriet i form av höga gälla skrik/vrål (IIIIIIIIHHHHHHHIIHHIIIII) som varvas med joller.
Bättre väckarklocka finns inte.

När mamman sedan kommer in för att hämta henne så står hon högröd i ansiktet med ögonen hårt ihoppressade och vrålar för allt hon är värd. Försiktigt säger mamman "Minah älskling". Vrålet tystnar, ögonen öppnas på en en nanosekund och världens finaste leende lyser upp det lilla dockansiktet. Hon viftar med de knubbiga små armarna mot mamma och pussar hej vilt i luften, mammans irritation över att bli väckt på ett obamhärtigt sätt försvinner...

Det finns inget jag AVSKYR mer än att bli väckt på morgonen (undantag om väckningen leder till umgänge med sambon!). Men det finns nog inte en enda frukost på sängen, bli väckt med presenter, vakna till doften av blommor, vakna till lukten av nybryggt kaffe som slår att komma in till lilla bus på morgonen. Det förgyller hela morgonen att se henne stråla ikapp med solen utanför fönstret, och när hon sedan jollrar fram ett mamma och pussar för fullt i luften då sjunger hjärtat all världens kärlekssånger för henne. Och ändå kan man inte förklara.

Man kan inte förklara hur mycket man älskar sitt/sina barn, det är den enda kärlek som är gränslös.
Man kan inte förklara på vilket sätt man älskar sitt/sina barn eftersom det inte finns någon kärlek som är större än den man har till dem.
Antalet gånger man dagligen tittar på sitt/sina barn och tänker "tänk att hon/han har legat i min mage, att jag och min sambo skapat något så underbart" eller "jag kan dö för henne/honom, det finns inget viktigare i mitt liv", antalet gånger man tänker det dagligen går inte att räkna.

Det känns underbart, men samtidigt skrämmande, att vara så totalt uppfylld av den kärlek jag har till min dotter. Naturligt hög på livet.
Det gör mig livrädd att tiden går så fort. Hur ska jag hinna ge henne alla pussar som jag vill ge, hur ska jag hinna berätta allt jag vill att hon ska veta, hur ska jag hinna lära henne de kunskaper jag tycker hon behöver i livet, hur ska jag någonsin hinna förklara hur viktig hon är för mig och hur mycket jag älskar henne?
Hur ska man göra för att få tiden att sakta ner.

kort

...Det enda vettiga vi har gjort idag är att gunga..

...måtte det bli en bättre dag imorgon!

Önskar att vädret kunde bli fint igen, som det är nu så känner man inte för att göra något annat än att ligga på soffan och glo på tv hela dagarna.

Fram med solen och energin!!!

puss i pannan

nusse

Jag är stolt mamma till en smurf

Sedan Aminah börjat utforska sin värld och ta sig in överallt för att hitta på bus så har jag tjatat på min sambo om dörrarna till wc och tvättstuga.
Första tio gångerna lät det:
"Älskling snälla stäng dörren till toa och tvättstuga om du har varit där inne."
De följande 20 gångerna sa jag:
"SNÄLLA hjärtat stäng efter dig!"
Och efter ca 700 gånger så lät det:
"för HELVETE kan du ta och stänga dörrjäveln när du går ut eller är det så jävla svårt. Inte några jävla svängdörrar vi har!".
Tror ni han har lyssnat eller.

Idag när jag i godan ro stod i köket och lagade middag och funderade över hur man kan vara så trött när man ägnat hela dagen åt att göra ingenting,
så hörde jag först min sambo säga "Pappas flicka vad gör du" med ett förvånat uttryck.Sedan ropade min sambo plötsligt med panik i rösten
"Habibi-hjälp-hjäääälp-mig-då-Älskling-kom-och-hjälp-skynda-dig!!".

Jag har väntat sedan lilla bus föddes på att hennes pappa (av misstag) ska ha ihjäl henne
eftersom han inte gör allt på mitt sätt
- som självklart är det enda rätta sättet att göra saker och ting på.
Så när han ropade i panik så började jag skälla redan i hallen (förebyggande syfte)
"Vad-har-du-nu-gjort-du-kommer-att-ha-ihjäl-henne-varför-stängde-du-inte-dörren-som-jag-sa!!".

Jag trodde att hon tagit sig in i duschen och var helt blöt (igen!), alternativt tagit sig in i sophinken igen och tuggade på tomma toarullar. I värsta fall slickade på wc-borsten.
Men jag var inte förberedd på att mötas av en liten smurf i famnen på min sambo.

"Ta den! jag får inte bort den, hon vill inte släppa"
bad sambon medan jag försökte svälja skrattet som bubblade upp.
Han syftade på den-där-som-hänger-i-toaletten-och-gör-vattnet-blått som satt fast mellan lilla blå´s små knubbiga händer. Jag tittade på sambon och sa
"jag har ju sagt åt dig att stänga dörren".
Sedan började jag skratta.

Hon såg så söt ut min dotter när hon var blå på händerna, blå på hela sin vita tröja och blå i hela ansiktet. Och när hon skrattade så lyste de två små tänderna som små stjärnor i det blå ansiktet. Sötare smurf får man leta efter.

Jag fick bända loss den-där-som-hänger-i-toaletten-och-gör-vattnet-blått ur hennes små, men väldigt starka händer och tog henne sedan från sambon. När jag fått av henne kläderna och börjat tvätta med vatten så insåg jag att det var ett evighetsprojekt att försöka få henne ren med enbart vatten.
Lilla bus var jätteglad över att både mamma och pappa badade henne och gjorde så att det var en massa bubblor i vattnet. Bäst var när mamma tvättade runt munnen med tvål, smakade tydligen väldigt gott med lavendeltvål.

Man kan ju hoppas att sambon efter detta stänger dörrarna efter sig så att lilla bus inte kan ta sig in. Vilket han säkert lär göra eftersom jag "råkade" överdriva när lilla bus hade ätit på den-där-som-hänger-i-toaletten-och-gör-vattnet-blått.
Jag berättade att den var jättegiftig och att hon kan dö, få allvarliga skador på de inre organen eller kvävas i sina egna spyor om hon kräker på natten.

Nu ska jag gå in och hämta lilla bus från vår säng så att hon sover egen säng resten av natten, sedan krångla och sucka i sängen när jag går och lägger mig tills sambon vaknar och sträcker ut sina armar. Då ska jag krypa tätt, tätt intill honom och viska
"Visst är hon helt underbart söt vår lilla bus?!"

puss i pannan

nusse

cellprover

Cellprover är ett ont måste.
Detta onda måste har jag gjort idag. Inget jag rekommenderar folk att göra för nöjes skull. Själva provtagningen var no big deal. Men när de kör in de vita skohornen i underlivet utan glidmedel så är det långt ifrån bekvämt!
Nu är det 6 veckors väntan innan man får provsvaren och får veta om allt är som det ska.
Och tre år tills man ska plågas nästa gång om allt är okej.

Varken lilla bus eller jag fick mycket sömn natten innan, så vi var trötta idag båda två. Och jag var hungrig till på köpet. Alla som känner mig vet att man ska springa fort som satan när jag är hungrig eftersom det föreligger risk att jag annars äter upp personen i fråga. När jag då till på köpet vaknar på fel sida så blir jag monsterliknande. Var på så dåligt humör att jag skrämde iväg mina stackars gäster, eller om det var för att sambon kom och hämtade mig för att vi skulle iväg. Fort försvann de iaf.

En av de saker min dotter ärvt från mig är sin envishet, sitt humör (och sin falsettröst!), och att när hon blir trött så blir hon omöjlig. Så idag när hon blev trött så blev det en kamp mellan viljorna. Självklart vann jag, men det var en kamp som hette duga. Den slutade med att lilla bus somnade i famnen på mig med nyklippta naglar, helt slut efter att ha kämpat emot sin mamma och nagelsaxen.
Tur var väl att hon varit på strålande humör efter det och att hon på eftermiddagen var så söt så att hon fick vila med mamma och pappa i sängen. Sötare kondom än min dotter finns inte.

I övrigt har det inte hänt mycket idag, matlagning, städning, tvätt och hjälpa lillebror att öva inför prov. Jag älskar att plugga med min bror.
Jag håller nu bara tummarna för att något om akusativobjekt och dativobjekt fastnade i hans huvud så att det går bra för honom på provet imorgon.

Dagens turkuppdatering:
Soliga hälsningar från alanya. Lägenheten är underbar, allt är underbart. Och man mår så jävla gott. Strax utgång.. 3 månader kvar. Fan va gott, hoppas allt är bra med er. Pussa aminah.

Tycker han varit iväg länge nog och kan masa sig hem nu...

puss i pannan

nusse

Jag ser ut som en rea-hora från östblocket

Idag har det varit första maj hela dagen.
Och jag har varit mordisk.
Jag beundrar människor som går i första maj tåget, jag hade inte orkat gå halva vägen ens.
Och jag förstår att de måste öva någonstans. Men måste de öva precis utanför min lägenhet. Klockan 07.00 på morgonen???
Det var ren tortyr att vakna till dunk-dunk-dunk-dunk och någon nisse som testade om lungorna fungerade. Jag låg kvar i sängen och hoppades att Aminah inte skulle vakna av ljuden. Men pigg som en lärka ropade hon från sitt rum på mamma.

Jag hasade mig in med en övertalningsplan i huvudet och ett
Minah-hjärtat-det-är-fortfarande-natten-sov-lite-till på tungan. Men när jag fick syn på lilla bus som stod och hoppade i sin säng med ett stort leende så insåg jag att jag kunde lägga ner den planen.
Det förstör hela dagen om man blir väckt på fel sätt.
Hade de jävlarna nu kommit med en kopp te och ett knäckebröd eller något så hade jag inte haft något emot det. Men att vakna till ett stort jävla fucking slagverk är inget jag kan rekommendera

Efter det så flöt dagen på lugnt, jag höll ett stadigt dåligt humör dagen igenom. Lilla bus däremot hade en mammig dag där hon bara ska vara i famnen och där hon vill att mamman ska krypa runt med henne på golvet. Enda fördelen när hon har sådana dagar är att eftersom hon limmar sig fast i nedre delen av mina byxor, så behöver man bara gå runt lite i lägenheten så är det rent på golven sedan. Bara att ta en klädborste och städa av lilla bus när man är klar.

Efter att ha bråkat en längre stund med min kära dotter som inte kunde bestämma sig för om hon ville vara i soffan hos mamma och gnälla, eller på golvet nedanför soffan och se lidande ut. Tog jag tillsist resolut upp henne, satte fast henne under armen, och bar in henne i vår säng. Där kröp hon intill sin mamma och bollade ihop sig, sedan sov vi ihop i hela två timmar.
Underbart, mysigt och fridfullt.

Nu på kvällen har jag färgat håret. Det blev långt ifrån lyckat.
Köpte en sådan som innehåller både färg och slingor.
Den brukar bli lyckad på mig...men då brukar jag också ha någon som gör det på mig. Kan ju meddela att det inte blev lika lyckat när man gjorde det själv.

Köpte färg mest för att få bort min utväxt. Men när jag sköljde ut färgen så hade den inte tagit något på utväxten. Däremot när jag slängt i slingfärgen (som jag geggade lite överallt) så blev utväxten, plus ett stort område bak på huvudet, alldeles brandgult.
Jag ser ut som en rea-hora från östblocket i håret.
Tur att sambon snart får lön så jag får färga om det igen.

Imorgon ska vi till campingen inne i stan, vi ska fira min mormor som fyller år på måndag. Mysigt att komma iväg lite ist för att bara sitta i lägenheten.
Ska passa på att vara barnledig också och dumpa lilla bus hos första bästa jag ser på campingen. Troligast är dock att hennes pappa kommer vara max 30cm från henne hela dagen imorgon.

När vi var på campingen i förgår så höll han på att dö när han fick se att hon stoppade in gräs och kaninbajs i munnen och började tugga. Eftersom jag vet att hon i framtiden kommer äta både det ena och det andra innan hon förstår att det inte är mat så brydde jag inte mig så mycket. Men eftersom jag såg tårarna i hennes pappas ögon så ljög jag och sa att jag fick ut det innan hon svalde. Lite skit rensar magen.

Han skulle sett henne ca 30 minuter senare, när hon höll på att kvävas av chipset hon satte i halsen när han var och handlade. Hur hysterisk min moster blev. Och hur jag bankade mellan skulderbladen för att få upp chipset. Hade han sett det så hade han garanterat sagt upp sig från jobbet bara för att kunna vara hemma och garantera att lilla bus aldrig gör sig illa eller stoppar något olämpligt i munnen.

Säg mig, är alla pappor lika enerverande?
Eller råkade jag bara välja den värsta av dem som far till mitt barn?!

puss i pannan

Nusse