hypokondri

Ännu en vecka har försvunnit ur livet. Utan att man märkt det. Fysiskt har man känt av det, men tiden har ändå bara flugit iväg.
Och imorgon är det dags. Min lilla, lilla, lilla flicka ska börja dagis. Hon kommer säkert tycka det är jätteroligt, men jag hoppas att dagispersonalen är vana vid gråtande föräldrar.
Min lilla bus är inte blyg och väldigt social (ännu en sak hon har efter mamman) så det troliga imorgon är att hon knallar iväg från sin mor, leker med barnen, slåss lite hit och dit och sedan gallskriker när hon ska hem. Hon har inte riktigt förstått det här med att man ska sakna sin mamma. Jag är väldigt besviken över det.

Imorgon ska jag även träffa sjukgymnasten, ska diskutera hur jag ska kunna få kondition (om det ens är möjligt) och hur jag ska göra för att undvika att ha så ont i ryggen så fort jag har jobbat, och hur mitt framtida motionerande ska se ut.
Ska även ringa diabetessköterskan och meddela att jag vill komma upp och ta prover eftersom jag börjar bli lite orolig. Mitt socker har legat fel länge nu, och jag har gjort försök att ordna den så att den ska ligga någorlunda ok. Men utan resultat. Får ingen kontroll på det hur jag än gör och hur mycket insulin jag än pressar i mig. Och eftersom jag haft ont i magen nu i flera dagar (trott det var magsåren som spökade) så kollade jag lite på internet. Hypokondriker som man är så trodde jag att jag var döende i bukspottskörtelsinflammation (vilket man för övrigt vanligtvis får vid för stor alkoholkonsumtion eller gallsten) och kollade runt lite på internet. Sedan hittade jag det, jag har http://www.diabit.se/akuta-situationer/ketoacidos. Jag är alltså i stort sett döende, iaf enligt min egen diagnos. Vi får se vad proverna visar.

Om jag fortsätter på min hypokondri-linje så kan jag även framföra till Sus att troligtvis så har maginfluensan/svininfluensan/VRE kommit till jobbet. Var inte speciellt kul idag. Skönt att veta att man är ledig en vecka så kanske de flesta hinner bli friska. Å andra sidan lär personalen bli sjuk också - vilket innebär att jag får gå in och jobba. Pest eller kolera, bara välj.
Jag håller tummarna för ett "överviktsätande virus"...eller åtminstonde en sån där maginfluensa som man tappar minst 10kg på om jag nu tvunget ska bli sjuk.

puss i pannan

Tänk om jag har cancer

Tänk om jag har cancer.

Den tanken slog mig idag. Jag gjorde cellprovstagning den 4 maj och har fortfarande inte fått svar. Sedan kan det å andra sidan vara för att barnmorskan som skulle ta på mig, som har jobbat som barnmorska i 35 år, "inte är så van vid att ta cellprover". Eller att hon slarvat bort provet och glömt skicka det till labb (så gjorde hon flera gånger under graviditeten).

Eller så är beskedet så hemskt att de inte vill meddela mig resultatet.

Ska ringa dem imorgon och få min dödsdom.

Sedan ska jag hyra rum på ålderdomshemet så att Sus och Imra får ta hand om mig, Jädrans va effektiva de är när de jobbar - har i stort sett inte gjort ett jota idag på jobbet mer än varit på Gudstjänst. Där prästen by the way var så tondöv att jag höll på att börja skratta högt. Imponerande är med att jag kunde fader vår.

Måste även ringa BVC och ligga i att lilla bus ska träffa läkare som får kolla hennes hals. Herregud ungen är 1 år och vägrar totalt att äta, smakar gärna på allt och visar att hon vill ha mer, men sväljer inte. Och nu sista veckorna så har hon börjat kräka efter hon äter vällingen. Känns inte helt bra, så jag vill kolla upp det. Får jag inget svar där så ska jag åka in till akuten och sitta där tills jag får svar.

När vi var i sthlm så inskaffade vi sambon en parabol. Det tog sambon ca en vecka och många nära dödenupplevelser att få upp skiten den på taket och att hitta alla kanalerna.

Jag har inte fått titta på TV sedan dess.

Jag sätter på en kanal och får se ungefär halva filmen/programmet, sedan är jag dum och reser på mig för att hämta dricka, göra något med lilla bus, starta diskmaskin eller dyl. Och då blir sambon ungefär så som super mario är när han har tryckt i sig en blinkande stjärna. Han rullar fart på fötterna och skuttar ner i soffan och byter kanal. Oftast till sådant som jag avskyr. Han har även en tendens att sätta på sina förbannade arabkanaler vilket gör att jag förstår halv 7 av det som sägs. Nu ska projekt "skaffa en TV åt Martina inne i sovrummet starta". Bästa taktiken är att åka upp till pappa och hans sambo och beklaga sig lite. Ska passa på att be dem tjata lite om ny soffa och nya gardiner med. Fantastiskt hur bra sambon lyssnar på dem.

I övrigt så fyller lilla bus år imorgon. Hela ett år blir min lilla flicka, och detta året har bara rusat iväg. Känns inte alls som att det är ett år sedan jag låg på förlossningen och vrålade för fulla halsar. Tänkte lägga ut min förlossningsberättelse så fort jag orkar skriva den..

Nyfödd...

3 dagar gammal...

Puss i pannan

Nusse