Lilla bus tultar och jag går som en zombie...

Lilla bus började gå lite smått själv på midsommarafton!
Och när jag var hemma den lilla rundan på lördagen så visade hon glatt flera gånger att hon minsann vågar släppa och tulta iväg själv. Jag satt som ett fån med tårar i ögonen och inbillade mig hur framtiden skulle bli.

Jag kommer att arbeta ihjäl mig medan lilla bus lär sig en massa själv och inte alls behöver sin mamma. Jag får vara tacksam om hon sköter sin skolgång någotsånär, inte är gravid när hon är 14 och inte kommer hem och har förvandlats till en psykotisk narkoman medan jag är på jobbet.
Känner mig som en usel mamma ifall någon har missat detta...

Sedan jag kom hem från jobbet idag har jag ägnat mig åt att göra absolut ingenting. Jag duschade och sedan parkerade jag mig i soffan med ryggvärk och världens migrän, vilket har gjort att sambon har tagit hand om allt här hemma. Underbart skönt att bli lite uppassad samtidigt som man känner sig lite smått taskig.

Sambon däremot har tagit tillfället i akt och inbillar sig numer att han känner vår dotter bättre än mig. Och visst varför inte, han har ju tagit hand om henne 1 ½ dag och sovit i samma lägenhet som henne 2 nätter utan att jag har varit hemma. Jag menar, jag har ju bara haft henne 24 timmar om dygnet i 10 månader innan han var själv med henne första gången.
(Är inte detta ett tydligt exempel på att självkänslan är högre än antalet hjärnceller på de flesta män!?).

Nu väntar jag på att "lilla bus - experten" ska få henne att somna så att vi kan ägna lite tid åt varandra innan det är dags att återvända till välfärdens slaveri.

puss i pannan

nusse

PS: hela helgen har jag längtat efter jordgubbarna som inhandlades i torsdags. När jag kom hem så insåg jag inte bara att det enbart fanns 5 ynka små gubbar kvar utan även att sambon slängt min grädde. Hur i jesu namn man nu kan få för sig att slänga 5 dl grädde som han vet att jag har i kaffet och som jag skulle ha på mina jordgubbar...