Förkylda

Igår var vi på allsång i byhålan. Det var dumt gjort.
När vi skulle åka dit så visade min termostat här hemma på hela 29 grader. Varmt och skönt tänkte jag och tog på lilla bus shorts, klänning och en liten kofta, själv tog jag på mig en tunn tunika och uppkavlade jeans. Det var också dumt gjort.
När vi kom upp till allsången så var det minsann inga 29 grader, närmare 17 skulle jag tro.

Vi virade in lilla bus i hennes filtar och stannade ca 30min innan vi gav upp. När vi kom hem så somnade lilla bus direkt, men friden varade inte länge.

I stort sett hela natten har tårar och snor runnit från lilla bus (och den förkylda mamman). Jag tycker så synd om henne när hon är sjuk, det är inte ofta mitt lilla hjärtegull gråter, men när hon är sjuk så gråter hon så hjärtat brister.

Dagen har inte varit mycket bättre, sambon på jobbet och både jag och lilla bus med förkylning. Är minsann inte lätt med rinnande näsa, huvudvärk, feber och ont i hela kroppen att ta hand om en ettåring som troligvis har lika ont och är helt förtvivlad och bara gråter och gråter och gråter. Man får vara tacksam att det inte inträffar så ofta.

Enda som varit positivt med dagen är att min lilla tös blir så otroligt kelig när hon är sjuk, hon pussas och kramas och älskar att bara sitta i soffan med sin mamma. Så större delen av dagen har vi bara myst i sängen och i soffan.

Skönt att vila middag...

...i lite mer än 3 timmar...

Fråga mig inte varför jag alltid envisas med att filma på sidan så att ni får vrida huvudet ur led..

puss i pannan

nusse

Lilla bus har VIP-klubb och sambon bandage

Inskolningen på dagis går fortfarande bra, lilla bus är duktig och väldans söt. Idag hade hon en egen fanclub (än så länge bara en medlem, men jag antar att det är ett VIP-sällskap och därför höga krav för att vara med). En 4 årig tjej vid namn Linnea som sprang raka vägen fram till lilla bus och ville kramas, lilla bus ignorerade henne men lät sig kramas i ca 3 sekunder innan hon nonchalant gick sin väg. Sedan ville Linnea leka med lilla bus och tog därför resolut lilla bus i handen, men då slet min dotter tillbaka sin hand och tittade på Linnea som om hon ville säga "hur understår du dig att röra mig!". Sedan gick hon högfärdigt med näsan i vädret till rummet där Linnea ville leka. Ungefär så höll det på hela dagen, Linnea fjäskade, klappade på huvudet och försökte kramas. Aminah ignorerade henne totalt.
Det sägs ju att kändisar låter "fotfolk" komma till dem. Kanske är lilla bus nästa Paris Hilton och i framtiden får sitt eget "Aminahs BBF". Jag ber till gud att detta inte kommer ske.

Efter dagis så gick vi till mormor Ulla. Mormor Ulla har idag haft problem med sina ögon vilket gör att det ser ut som att hon har en släng av tics. Hon dubbelblinkar, och blinkar ofta. Nu är det ju så att lilla bus är väldans söt när hon flörtar vilket hon vet om. Och när folk vill få henne att flörta så blinkar de oftast åt henne. Idag har lilla bus blinkat oavbrutet sedan hon träffade mormor Ulla, med ett solskens-leende och rynkad näsa kniper hon ihop ögonen och ser lika lycklig ut varenda gång. De första 200 gångerna utbrast mormor Ulla "nej men gud så söt du...som en liten karamell...men oh va du kan..vilken duktig flicka...gullunge...gullhöna..." (...illustrerar här pauserna mellan blinkningarna). När mormor Ulla sedan skulle köra mig och Mensur till APT-möte så fick vi vänta en stund på Mensur. Då vände sig mormor Ulla om för att gulla lite med lilla bus. Plötsligt fnissar mormor Ulla fram "det är inte roligt Aminah, mormor är faktiskt sjuk, jag blinkar inte för att flörta. Dessutom gör det ont. Har inte mamma sagt att man inte ska göra narr av sjuka människor".
Min mormor är speciell, och snällast i världen.

När jag hade plågat klart mina arbetskamrater på APT så kom jag hem och skulle städa, men det blev inte så.
Sambon ringde och berättade att han var på vårdcentralen och att han skadat sig på jobbet. Satte mig på balkongen och kedjerökte i väntan på att han skulle komma hem. När han väl kom hem så hade han bandage runt hela handen och hade fått en ordination på att vara hemma i ca en vecka (YIPPI en hel vecka ihop).
Tydligen har han drabbats av en inflammation i handen pga något som inträffat på jobbet - jag halvsov när min kära sambo berättade, så jag lyssnade bara med ett halvt halvt öra. Visst tycker jag synd om honom nu när den högra handen är dubbelt så stor som vanligt, och visst tycker jag väldigt synd om honom som behöver ha ont. Men om han har inbillat sig att han kan ligga på soffan och zappa framför tv:n en vecka medan jag tar hand om lilla bus och hemmet samtidigt som jag städar efter honom. Då har han fel. Väldigt fel.
2-3 dagar kan jag tänka mig att tycka synd om honom (finns det något som är mer ynkligt än en sjuk karl!?) sedan räcker det. Min empati, sympati och mitt tålamod räcker inte hur långt som helst. Dessutom har jag ett kalas att förbereda, en marknad att åka till och ett kylskåp som behöver fyllas.
Ska han tvunget vara sjuk när jag inte har tid, då får han skylla sig själv om han inte blir bortklemad.

puss i pannan

nusse

Lumbago

Jaha då var man hemma från jobbet igen - förlorar en massa pengar på det idag!!
Kände mig som en mycket gammal tant idag när jag skulle upp ur sängen. Det gick inte.
Jag puttade lite på sambon och viskade ett halvt panikslaget "Mutaz...Mutaz...Mutaz...Mutaz...MUTAAAZ" när han frågade vad det var så berättade jag mitt dilemma "jag är halvt förlamad och måste till jobbet".
Tanken på att vara hemma idag slog mig inte ens. Tycker att jag varit hemma jättemycket (2ggr på en månad) och att jag inte kunde ringa igen och sjukanmäla mig. Fick hjälp av sambon upp ur sängen, var extremt kissnödig, och insåg att jag inte kunde röra mig. "Mutaz...Mutaz...Mutaz...MUTAAAAZ!". Han öppnade sitt ena öga och frågade vad det var nu. "Hjälp mig till toaletten snälla". Sedan fick min sambo ta hand om mig hela morgonen, han hjälpte mig att duscha, att klä mig, att göra frukost, att hjälpa mig på med skorna, hjälpte mig ner för trappan. Och hela tiden så sa han "du behöver inte gå till jobbet, det förstår du väl själv att du inte kan jobba när du är sånhär. Hurtigt så svarade jag att "det rättar snart till sig".
Det gjorde det inte.
När det hade gått fem minuter och jag inte kommit längre än 20m från lägenheten så gav jag upp. Jag ringde Mensur och frågade om han ville jobba, men eftersom han hade jobbat natten så var han inte så pigg på det. Kom in på dödens hållplats och började ringa efter vikarier och lyckades få in på ena halvan av mitt pass, sedan skrev jag min tidrapport och lunkade sakta hem och kände mig som en förrädare som satte båda mina arbetsplatser i knipa med personal.

Nu klockan 11.30 så ska jag till vårdcentralen, jag verkligen hoppas att de kan göra något åt den. Kan inte sitta, ligga eller stå utan att det gör ont. Något är helt klart fel och jag misstänker ytterligare ett ryggskott (det innebär att jag har haft 1 ½ ryggskott inom loppet av två veckor eller ngt)
Uppdatering kommer senare...

____________________________________________________________

Jaha, min självställda diagnos var rätt. Jag har ett konstaterat ryggskott. Eller Lumbago som det så fint heter. Jag kastade 130kr och tillbringade 50min med att vänta på läkaren för att få bekräftelse på min självställda diagnos. Fick dock det upplyftande svaret att "har det inte gått över om 2 veckor så hör av dig så får du kontakt med sjukgymnast, och har det inte gått över om en månad så kanske du har en nervskada och då får vi boka en röntgen...fast väntetiden dit är lång så du ska nog räkna med 2-3 månader innan du får röntgas isf" SAY WHAT?!
Frågade honom hur länge jag kunde räkna med att ha ryggskott eftersom jag vill tillbaka till jobbet. Då ansåg han att eftersom jag inte har ett så tungt jobb så kunde jag återvända till jobbet redan idag om jag ville. Ursäkta mig, jag kan inte duscha och klä mig själv, men jobba kan jag??! Ibland förstår man inte hur läkare funkar alltså, köper vissa av dem sina licenser på pressbyrån eller vad?. Gjorde misstaget att gå tillbaka till jobbet för tidigt förra gången. Denna gången ska jag vara okej... Håll tummarna för att jag är okej senast imorgon kväll!.

puss i pannan

nusse

Jag har nog blivit vuxen

Nu är klockan mitt i natten. Hålls vaken av ryggen och för mycket tankar som snurrar i huvudet. Varför kommer alla tankar och funderingar när man inte kan sova???
Kan det bero på att man skjuter dem ifrån sig under dagen månntro, eller beror det helt enkelt på att man inte har tid att tänka under dagen och när man kommer till det stadiet där man inte längre kan sova för att man är för trött så börjar hjärnan gå igenom det som den vanligtvis bearbetar under drömmarna.
Ungefär som att den tänker "du hade din chans att slippa tänka på detta, är du dum och inte sover så får du skylla dig själv!".

Tankar på familj och relationer, hur relationerna har ändrat sig genom åren.
Hur man själv ändrat sig genom åren. Vilka ändringar man vill göra med sig själv och sitt liv. Vilka drömmar och förhoppningar man har för lilla bus, likväl alla rädslor man har för hennes framtid.
Vad sambon tänker på och vad som finns i hans huvud. Hur ekonomin löser sig efter sommaren. Hur jag ska lyckas ta mitt körkort. Hur vi löser allt om jag vill studera till hösten.
Hur det ska gå för lilla bus på dagis. Vad som hänt om jag inte gjort de val jag gjort i livet.
Att jag ofta tar på mig mer än jag behöver "för att vara snäll" och egentligen behöver sätta ner foten. Hur jag tror att framtiden ter sig.
Hur förhållandet med sambon ändrat sig och om jag känner att det ändras till det positiva eller negativa. Om sambon ljuger när han säger att han fortfarande tycker att jag är vacker och attraktiv, jag tycker ju inte själv det längre. Allt som måste göras här hemma och att jag inte har energi till det när jag jobbar som jag gör. Behöver köpa både ny soffa, nya mattor och nya gardiner. Behöver köpa lite möbler och tavlor till lilla bus eftersom hennes rum nästan ekar.
Om jag kommer tappa vikt med de påsar camebridge som syrran gett mig. Vad sjukgymnasten kommer säga när de ska hjälpa mig att få kondition igen. När min operation blir av, och om min lillebror kanske kan få göra sin samtidigt. Att mamma och syster gjort gastric bypass och att jag och lillebror ska göra våra till våren...

Ja tankarna är många och det växlar fort mellan tankarna. Känns ungefär som att lyssna på någon som gnisslar tänder. Jobbigt och irriterande och ändå kan man inte stänga av. Är jag lika jobbig att lyssna på för de i min omgivning som jag är för mig själv när jag tänker, ja då lider jag med min omgivning. Och om min teori med att hjärnan bearbetar allt detta i drömmarna stämmer, då ska min hjärna ha en stor eloge som klarar av alla dessa tankar utan att explodera.

Ja, jag vet inte. Kanske är det första tecken på stress som visar sig. Både det med ryggen och sömnlösheten. Efter att ha varit hemma nästan ett helt år så kanska man skulle tagit det lite lugnt ist för att börja arbeta som jag gör. Men samtidigt som det är jobbigt så är det ju trots allt så himla kul (vi får se hur länge den känslan varar). Och att jag har ångest över att jobba som jag gör beror enbart på att jag har sambon och lilla bus som väntar här hemma. Hade jag varit singel och inte haft barn så hade jag gärna jobbat som jag gör och kanske lite till.
Känslan av att arbeta, att vara självständig och samtidigt känna att man kan vara ett stöd för andra är obeskrivlig. Ett ärligt och uppriktigt leende eller ett tacksamt ord från de man hjälper kan förgylla hela dagen. Man känner att man gör något meningsfullt som gör en annan människa glad.

För tro mig, det finns ingen som jobbar inom vården för pengarnas skull. Lönerna är alldeles för låga för slitet man gör. Lönen jag får ut denna månaden är ingenting om man jämför alla timmar jag varit borta från min lilla flicka, så sätt har det inte varit värt att slita häcken av sig. Men att få känna sig som en del av samhället igen, att få arbeta och kunna bidra till försörjningen av vår lilla familj, att få social kontakt med arbetskamrater, att få nya kunskaper och erfarenheter och att öka chanserna till att få jobba lite i höst. Det är anledningen.
Sammanfattningsvis får jag nog avsluta detta inlägg med att gratulera mig själv till insikten "Grattis Martina! Du har blivit vuxen!".

puss i pannan

nusse