Störst av allt är kärleken

På morgonen hörs först gulligt joller och lite viskningar. Det är lilla bus som försöker övertyga sin napp om att pa-pa kommer snart. Efter ett tag så hör man hur tutten flyger genom halva rummet när hon har blivit irriterad över att den inte svarar, ett litet fniss följer ljudet av smällen när tutten faller i golver.
Strax övergår det gulliga jollret i irritation och man hör oändliga variationer av mamma (ma-ma, mamma, maaaama, mamaaaa, mamamama...). Det är då mamman inser att hon måste försöka öppna ögonen, få linserna att fungera och ta sig upp ur sängen. Strax efter den tanken så tänker mamman "bara en liten stund till".
Lilla bus har ingen förståelse för sin mammas sömnbehov och tar därför till det tunga artilleriet i form av höga gälla skrik/vrål (IIIIIIIIHHHHHHHIIHHIIIII) som varvas med joller.
Bättre väckarklocka finns inte.

När mamman sedan kommer in för att hämta henne så står hon högröd i ansiktet med ögonen hårt ihoppressade och vrålar för allt hon är värd. Försiktigt säger mamman "Minah älskling". Vrålet tystnar, ögonen öppnas på en en nanosekund och världens finaste leende lyser upp det lilla dockansiktet. Hon viftar med de knubbiga små armarna mot mamma och pussar hej vilt i luften, mammans irritation över att bli väckt på ett obamhärtigt sätt försvinner...

Det finns inget jag AVSKYR mer än att bli väckt på morgonen (undantag om väckningen leder till umgänge med sambon!). Men det finns nog inte en enda frukost på sängen, bli väckt med presenter, vakna till doften av blommor, vakna till lukten av nybryggt kaffe som slår att komma in till lilla bus på morgonen. Det förgyller hela morgonen att se henne stråla ikapp med solen utanför fönstret, och när hon sedan jollrar fram ett mamma och pussar för fullt i luften då sjunger hjärtat all världens kärlekssånger för henne. Och ändå kan man inte förklara.

Man kan inte förklara hur mycket man älskar sitt/sina barn, det är den enda kärlek som är gränslös.
Man kan inte förklara på vilket sätt man älskar sitt/sina barn eftersom det inte finns någon kärlek som är större än den man har till dem.
Antalet gånger man dagligen tittar på sitt/sina barn och tänker "tänk att hon/han har legat i min mage, att jag och min sambo skapat något så underbart" eller "jag kan dö för henne/honom, det finns inget viktigare i mitt liv", antalet gånger man tänker det dagligen går inte att räkna.

Det känns underbart, men samtidigt skrämmande, att vara så totalt uppfylld av den kärlek jag har till min dotter. Naturligt hög på livet.
Det gör mig livrädd att tiden går så fort. Hur ska jag hinna ge henne alla pussar som jag vill ge, hur ska jag hinna berätta allt jag vill att hon ska veta, hur ska jag hinna lära henne de kunskaper jag tycker hon behöver i livet, hur ska jag någonsin hinna förklara hur viktig hon är för mig och hur mycket jag älskar henne?
Hur ska man göra för att få tiden att sakta ner.