2009 var dödens år...

Vart försvinner tiden? Dagarna bara flyger förbi, vilket är skönt på ett vis, men vissa stunder vill man ska vara längre. Morgonkel med Aminah, den där stunden när man tittar på sambon och det värker i hela kroppen av kärlek, känslan av att "idag blir en bra dag"..det finns mycket som borde vara längre.

Liv borde vara längre. Liv borde vara tills man fått uppleva njutningar i livet. Första glassen, första cykeln, första gången man får promenera till affären själv,första orden man lär sig läsa och skriva, första gången man simmar själv, första förälskelsen, första gången man får alla rätt på ett prov, första gången man kysser någon, första pojk/flickvännen, första gången man dricker alkohol utan att spy, första gången man drar halsbloss utan att hosta, första gången man kör moppe...Det finns så många första upplevelser som alla borde uppleva. Och det gör ont i hjärtat när man tänker på dem som inte får uppleva det.

2009 var för mig ett dödens år. Igår blev jag påmind om det på jobbet när det pep en påminnelse i telefonen.
"Kevin och Robin 1år". Dessis pojkar.
Robin föddes livlös. Kevin gick bort 1 månad och 1 dag senare. Jag beundrar Dessi som har klarat av året som gått. Jag beundrar hennes styrka och kraft att gå vidare.
Jag tände ljus för pojkarna igårkväll. De små vita med silvriga snöflingor, lät dem brinna tills de slocknade själva. Gick sedan in till Aminah och tittade på henne när hon sov. Jag är så tacksam över att min lilla flicka finns, och det gör ont i hjärtat att Dessi inte fick behålla sina pojkar.

Tankarna vandrade vidare till andra som gått bort under året.
Faster Mittan som gick bort i lungcancer den 9 maj. Min älskade faster som jag aldrig fick en chans att ta farväl av. http://emmaminah.blogspot.com/2009/05/in-memoriam.html.
Jag var i ullared när beskedet kom. Min syster ringde och lämnade beskedet gråtandes. Första tanken jag fick var "varför ringde inte pappa direkt". Höll sedan inne tårarna tills jag kom hem. när jag kom hem kunde jag inte förmå mig till att berätta för sambon vad som hänt, ville inte inse att det var sant. Men när jag gick förbi fotot på pappa och alla hans syskon så började tårarna forsa. Sambon fick panik och jag kunde fortfarande inte ta orden "min faster har dött" i munnen. Mittan finns ofta med i tankarna och alltid med i hjärtat.

Efter faster Mittan så var det Dagge. http://emmaminah.blogspot.com/2009/08/in-memorian.html. En vän från förr som jag under senaste åren bara haft sporadisk kontakt med. Men som ändå varit en del av mitt liv och som har betytt mycket för mig. Hans död fick mig att vakna upp och inse att man inte är odödlig trots allt.

Kort tid efter Dagge så var det dags igen, denna gången Ivan. http://emmaminah.blogspot.com/2009/10/in-memoriam.html. En av mina bästa väninnors ex. Vi hade många samtal jag och Ivan, många gräl också. Sista tiden klandrade han mig för att förhålladet med Silvija tagit slut. Han ville inte se sanningen. Han var en bra människa, en rolig och smart människa. Men precis som Dagge valde han fel väg och umgänge i livet. Däremot tror jag Ivan är lyckligare nu. Han hade pratat länge om att han ville till sin mamma som gått bort i cancer. Nu är han med henne och kan med ett leende se ner på oss andra.

Jag tror att vi finns på jorden för ett syfte. Jag tror även att det ödet som Allah valt för oss står skrivet i stjärnorna och är svårt att ändra på. Det enda som tröstar är att de slipper se världens lidande, de slipper ta tårfyllda farväl vid blomsterklädda kistor, de slipper känna krämpor och smärta. Men trots detta så gör det fruktansvärt ont att veta att det finns så många första gången som de går miste om.
Ta vara på dagen och på varandra. Kom ihåg alla "första gången" och låt dem bli lyckliga minnen. Glöm aldrig av att visa kärlek till nära och kära.

Jag tänder ljus ikväll också, för Robin, Kevin, Mittan, Dagge och Ivan. Minnen kommer alltid att leva kvar.
Jag sänder även styrkekramar till Dessi ihop med en ursäkt:
Jag visste inte hur jag skulle formulera mig, jag visste inte om du ville att folk skulle höra av sig eller om ni ville ta det lugnt själva. Men ni fanns i tankarna hela dagen igår. Finn styrka hos varandra och hos lillan. Och tveka inte att höra av dig om du behöver tala ut eller skälla :-).

puss i pannan

nusse