Jag hade hoppats på att det skulle dröja många månader till.
Min faster Mittan gick bort vid middagstid.
Cancern vann tidigare än väntat.
Jag var i ullared när jag fick beskedet, det är svårt att kämpa mot gråten i ullared.
Man tittar på alla och tänker "se inte så jävla glad ut, förstår du inte att min faster gått bort. Förstår du inte att jag är ledsen". Men alla bara fortsätter rusa förbi och ser lyckliga ut.
Min Mittan, min faster som jag tillbringat så många somrar och trevliga kvällar med. När jag var yngre var hon som en mamma, när jag sedan blev äldre så ställde hon alltid upp och lyssnade, gav goda råd och skojade friskt. Och nu finns hon inte längre bland oss.
Jag har 8 fastrar och 7 farbröder. Tyvärr är det inte många av fastrar som jag står nära, jag tycker väldigt mycket om dem allihopa, men har haft mer kontakt med vissa. Min faster Mittan och faster Ewy är dem som finns i hjärtat. De har varit med under min uppväxt och även funnits där när man blivit äldre. Men nu finns inte Mittan mer. Och jag har inte förstått det ännu.
De senaste veckorna har jag tänkt att jag ska gå och hälsa på faster Mittan, att jag ska förklara för henne hur mycket hon har betytt för mig genom åren. Att hon har varit en trygghet för mig.
Jag vill förklara för henne varför jag drog mig undan sista åren, varför jag och min sambo inte varit där och druckit kaffe, varför jag inte varit där med Aminah. Varför jag inte varit där sedan hon fick sin diagnos.
Jag ville förklara för henne att jag inte varit där eftersom jag inte visste vad jag skulle säga. Att jag inte hade något svar till henne. Att jag skämdes över att inte hälsat på. Men att jag tänkt mycket på henne. Att hennes foto fanns med i albumet till stockholm och att jag berättat mycket om henne för min sambo. Jag ville delat minnen med henne. Pratat om allt positivt vi har delat, om alla samtal vi haft, om de tårar vi fällt ihop. Igår bestämde jag mig att jag skulle hälsa på henne på måndag. Att jag skulle säga vad jag känner.
Idag var det försent.
Älskade faster Mittan
Jag hoppas att du finner den frid och ro du sökte på jorden i himlen.
Du är älskad och saknad och har för evigt en plats i hjärtat.
Jag ger inte ett avsked, jag ger ett löfte om att vi ses igen...
puss i pannan
nusse
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar