In memoriam

Mitt hundrade inlägg idag. Var meningen att det skulle bli ett glatt inlägg för att hylla att jag har kvar läsare trots all smörja som står här. Tyvärr blev det inte så.

I onsdags förmiddag fick jag ett telefonsamtal från en upprörd Silvija, jag trodde det var något med hennes graviditet och blev genast orolig.

Efter en stunds hysteriskt gråtande fick hon ur sig att hennes ex, Ivan, har gått bort. '

Jag lyssnade och tror att jag svarade och försökte trösta. Jag förstår inte varför det tar sådan tid att förstå att någon gått bort. Jag har vetat om det sedan i onsdags, idag slog det mig efter att ha träffat Silvija och pratat minnen. Han kommer inte tillbaka. Det finns inget som kan väcka honom och han kommer aldrig kunna svara på de frågor han lämnat efter sig.

På hundra inlägg så har jag skrivit 3st tillägnade släkt och vänner som gått bort. På kort tid dessutom. 2009 har varit ett dödens år för mig om min omgivning. Inshallah så blir 2010 livets år där man fäller glädjetårar över små bebisfingrar och bebisfjun ist för att fälla tårar i förtvivlan och sorg.

Jag tänker inte skriva något om Ivan, ord känns överflödiga och gör honom inte rättvisa. De som fanns i hans närhet och fick äran att känna honom vet hur Ivan var. Ivan var Ivan, det finns inte ord att beskriva ens. Jag har sökt efter ord som ska kunna trösta, jag har sökt förklaring som skulle kunna trösta. Men det enda som finns som tröst för alla som sörjer är att veta att han är med sin mamma som han saknat och längtat efter. Han fick det han har önskat länge.

Ivan hade bett alla att inte sörja över att han är borta, utan istället fira hans minne.

Ivane Počivaj u miru!

- du finns alltid med oss!

Puss i pannan

nusse