Inte bara mamma, valpägare och knegare...

Förändringens vindar blåser igen. Denna gången känns det som att de är positiva.
Det är meningen att det ska vara upp och nedgångar i livet, men jag försöker att fokusera på de positiva. Och just nu känns livet väldigt positivt.
Allt det negativa låtsas vi som om vi inte märker.

Valpen, Texas, har kommit hem. Han är allätare.
Skor, bordsben, fimpar, papper, blommor, en strumpa och en knaprig mattkant han han fått i sig. Varierande kost ska vara bra sägs det. Jag har köpt tuggben, bitleksaker, tuggknutar men inget duger. Fint ska det vara, helst fingrar eller kläder. Vi håller tummarna för att det försvinner när han tappar de sylvassa små valptänderna.
Han och Aminah är lika på många sätt; Lika korta ben, lika envisa, tjurskalliga och stora personligheter, båda är dominanta, båda ska ha sista ordet när man diskuterar och bråkar emot... och ingen av dem lyssnar.
Otaliga är de gånger när jag undrat vad i hela friden jag gett mig in på.
Vanligtvis kommer de tankarna när man skällt på lillan att hon ska låta bli Texas i en halv dag, eller när det regnar och är kallt kl 4 på morgonen och hunden som både är mörkrädd och regnrädd står och hoppar med alla fyra benen i kors för att han inte vågar gå och kissa. Men både hund och unge blir ju större så det är väl bara att bita ihop i sisådär 10år till.

Tiden sedan karnevalen har flugit fram -den gör tydligen det när man är upp över öronen förälskad. Konstigt nog känns det som att jag och Patrik varit ihop längre än två månader
(officiellt är det dock bara en och en halv).
Annat i livet är att jag insett att min lilla flicka börjat bli stor.
Hon har börjat dagis igen och trivs som fisken i vattnet.
På dagis var de förvånade över att hon var så lätt att skola in och sa flera gånger att hon var ett riktigt dagisbarn. Mamman var den som hade mest separationsångest tror jag.
Mammahjärtat höll på att brista när hon blev erbjuden att vara fler timmar och min lilla trollunge jublade över att få vara många fler timmar på dagis än mamman ville.
Men jag börjar bli härdad, var morgon får jag kiva till mig en hejdå-kram.
Inte meningen man ska tycka det är pinsamt vid fyra års ålder att krama mamma hejdå anser jag, kan någon vänlig själ upplysa min dotter om det också?
Inte blev det bättre heller när hon upptäckte att ena flickan från dagis bor i porten bredvid.
Nu hämtar jag på dagis, har längtat efter min trollunge hela dagen, och 5 minuter efter vi kommit hem så ropar det från hallen "mamma jag går ut och kollar om Altina och Aldrin är ute, annars går jag hem till dem! när ska jag vara hemma?".
Vad kan man mer göra än att svälja gråten, gömma pärlor, filmmys och vattenfärger bakom ryggen och säga åt henne att vara hemma kl 18 senast.

Det är tur att jag blir gudmor på söndag. Då får jag två bonusbarn som jag kan tvinga övertala fjäska  muta mig till kramar och pussar från.
Jag känner mig hedrad och ser det som en stor ära att Kenneth och Marlene känner såpass stort förtroende för mig att de vill tilldela mig hederstiteln Gudmor.
Att de vill att jag ska vara med och se deras barn växa upp.
Att de anser mig vara en såpass bra människa att jag får vara en del i barnens liv, komma med goda råd, finnas för stöd, tröst och trygghet.
Jag är fadder åt en underbar liten flicka som heter Frida, jag ville vill finnas med i hennes liv också. Och jag hade varit en del av hennes liv om det inte var så att jag flyttade till stockholm, skaffade en egen dotter och haft allmänt kaos i livet senaste åren.
Det känns fel att storma in nu när hon börjar bli stor och kräva anspråk på titeln när jag misskött den under åren. Jag hoppas istället att hon söker kontakt när hon blivit äldre och känner att hon behöver det.
Denna gången som gudmor ska det bli annat, jag är stabil i mig själv och relativt stabil i livet.
Jag har framför allt tid att vara gudmor. Och till Aaron och Hayley blir det inga problem då jag kommit Kenneth och Marlene nära. Känns som en liten extra familj.
De är ett tydligt exempel på att familj är inte det vi föds in i, utan de vänner i livet som vi känner lite extra för.

Där ligger orosmoln vid horisonten. Snart kommer det igång ett umgänge mellan Aminah och Mutaz och troligtvis har hans fru kommit till sverige i den vevan också.
Jag ber till högre makter att hon lär sig svenska relativt fort så hon kan kommunicera med min dotter.
Om inte annat så kan Aminah säkert lära henne, för gudarna ska veta att min dotter kan prata. Verbalare fyraåring får man leta efter. Ett arv från mamman på gott och ont.
Inte heller lång tid kvar till rättegången. 1 november tidigt på morgonen ska jag infinna mig i Lunds tingsrätt. Där ska jag komma ihåg datum, vad som blivit sagt ordagrant och massa andra detaljer som jag glömt förträngt. Är väl bara att bita ihop och hoppas på det bästa.
Jag kommer ha familjen och min Patrik vid min sida, och stöd från övriga vänner och familj. Det ger styrka och trygghet som behövs extra mycket just den dagen. 

Förutom dessa parenteser i livets ekorrhjul är jag nöjd.
Jag har världens finaste unge, en pojkvän som jag älskar högt och bygger en framtid med, en hund som jag inbillar mig kommer bli fantastisk, en bostad jag trivs utmärkt i, ett jobb jag kan gå till så jag får behålla min trivsamma bostad.
Ett par kilo lättare, lite bättre ekonomi, en mindre trotsig unge och en hund som inte är lika bitig så hade livet varit perfekt.
Men just nu duger det som det är.
Patrik gnäller inte över mina extra kilon, pengar kommer och går, Aminah lär flytta hemifrån innan hon är 7 om hon ska fortsätta i denna takten...och jag kan ju alltid lära hunden att tugga på tuggummi istället för på folk.
Livet är bra, och jag är tacksam för varje minut.

-ta hand om de dina
puss i pannan

nusse