En naiv tro på människan

Det har gått lång tid sedan sist.
Mycket har hänt och livet har rusat på i väldig fart och jag orkar inte skriva om allt.
Behöver bara skriva av lite tankar och känslor.

De som känner mig vet om att det finns få saker som jag riktigt avskyr.
Men lögner och brutna löften står i topp tre. Svik en gång och jag kan förlåta, svik två och jag börjar dra mig undan, svik tre och du har förlorat mig för då är det inte misstag. Då är det en vana. 
Det finns inte mycket som sårar så mycket som när någon bryter ett löfte och det finns inget som förstör så mycket som när någon försöker ljuga och smyga bakom ryggen. Jag borde vara van, livet har gett mig mer än en handfull människor som ljugit, sårat och satt djupa ärr i hjärtat. För det är så det blir.
Varje brustet löfte, varje liten lögn, varje svek -alla ristar de små, små ärr i hjärtat tills hjärtat inte längre kan hålla ihop.

Allt man gör leder till en konsekvens. Allt man blir utsatt för leder till en konsekvens.
I mitt fall så visar det sig genom hur jag väljer att skydda mitt hjärta.
När jag tycker om, älskar och litar fullt ut på en människa och personen i fråga får mig att känna mig trygg så är jag glad, pratig, social och kramig. Försvinner något av ovanstående så försvinner också att jag kan vara mig själv fullt ut, jag bygger murar runt hjärtat och själen för att skydda mig själv och blir en person som uppfattas som iskall. jag vågar inte längre vara öppen och ge av mig själv.
För så har livet lärt mig. Det är på så vis jag klarat mig, det är så jag överlevt och blivit självständig.
Utåt är jag iskall, på insidan gråter jag och känslorna äter upp mig.

För att hantera kaoset så analyserar jag allt. Jag plockar sönder varje ord och varje handling och försöker hitta svar på vad jag gjort för fel, hur jag ska reparera det och försöker hitta anledningar till varför jag har blivit utsatt för just den handlingen eller de orden. Ofta slutar det med att jag ser mig själv som en hemsk människa. Det är alltid hos mig felet ligger.
När man blir matad med samma meningar om och om igen, tillsist blir det en sanning. själuppfyllande profetia. 
För om någon säger flera gånger att felet ligger hos mig och i mitt beteende, att jag är orsaken till allt det onda. Då måste det väl vara så?

Hade jag inte tagit åt mig av orden som sårade, hade jag inte dragit mig undan när jag blev sviken första gångerna, då hade jag inte verkat iskall. Då hade min kärlek och allt jag tänker och tycker synts i betraktarens ögon och inte bara på min insida.
Så då är det väl mitt fel om någon medvetet gör saker som sårar mig och som får mig att må jättedåligt? Hade jag haft ett leende 24/7, aldrig klagat och varit mer som personen önskade så hade jag kanske inte uppfattats som iskall och då hade jag sluppit alla ärren, alla verbala örfilar.
Så hade jag bara kunnat vara någon annan än mig själv hade mitt liv varit en dans på rosor. Jag hade sluppit bli sårad och jag hade sluppit såra andra. 

Det är konstigt hur livet kan ändra sig så fort.
Från att vara lugn, harmonisk och glad till att återgå till rädsla, dödsångest känna att man inte kan lita på eller är älskad av några andra än de närmsta.
Det är dem som funnits där som stöd under året, bara ett samtal bort, följt med till jobbiga situationer utan att jag frågat, visat sin kärlek och fått mig att skratta. Det är med dem jag kan vara mig själv, det är dem som inte ljuger för mig, det är dem som aldrig sviker i ord och handling. Framför allt är det dem som ger mig en kram och säger hur mår du, här kan du prata om allt för det du säger är viktigt för mig att höra även om det får mig att må dåligt. Min mamma och min bror lyfter mig gång på gång, det är med dem jag ventilerar, det är dem som vet och ser hur jag mår på insidan.

Dilemmat återstår dock, ska man fortsätta kämpa för människor som betyder, som man vet inte vill såra men som gjort det iaf. Ska man lägga mer tid och kraft på att försöka laga allt för att gå tillbaka till det som var. Ska man hoppas på att tiden får ärren i hjärtat att blekna.
Är det värt att kämpa mer när man känner det som att man hela tiden kämpar i medvind, att man inte får gehör, att relationen inte är på lika villkor. Att man vårdar hela relationen själv och att all kraft och energi går till att reparera alla sprickor. När man känner att man är på väg att tappa sig själv, när man inte längre kommer ihåg känslan av att känna sig som en individ som kämpade för sitt eget välmående ist för att vända ut och in på sig själv för att göra andra lyckliga och till lags. Är det dags att ge upp då.
Orden bränner i tankarna "jag hade aldrig accepterat ett sånt beteende och att man gör samma misstag om och om igen". Varför ska då jag göra det, är det då jag som gör misstaget att hålla fast vid en naiv tro att allt ska bli bra. En barnslig förhoppning att detta var sista gången löften bröts, lögner uppdagades och jag hålls ansvarig för andras handlingar.

Det är inte många personer jag tycker tillräckligt mycket om att kämpa för, det är inte ofta jag vill behålla relationen till någon som går emot mina moraler och principer. Men när jag väl hittat en person som betyder, då blir personen viktigare än mig själv.
Synd att skygglapparna åker på, ihop med martyrmanteln och en cirkel av egoism runt hjärtat.
Det gör att det jag säger, kämpar för och det jag faktiskt visar inte uppmärksammas utan försvinner i självömkan och ursäkter för att försvara sina fel.
Vad är upp, vad är ner? vad är sant, vad är lögn? vad är svart, vad är vitt? vad är rätt, vad är fel?

ta hand om de dina
puss i pannan