torsdag 26 april 2012

Vinden har vänt, självömkan är över...

Dags att uppdatera igen. Trots att jag inte riktigt vet vad jag vill skriva.
Hur mycket jag orkar dela med mig...
Livet går i 190 just nu, jag hinner knappt med själv längre. Det är ständiga känslostormar, ständigt nya problem och nya funderingar. Allt har blivit lite lättare att hantera sedan en väldigt duktig psykiatriker konstaterade att jag har massiv krisreaktion och medelsvår depression. Men mycket är fortfarande jobbigt.

Det är skrämmande hur lite som behövs för att man ska må dåligt en hel dag. Det räcker man går till affären så är man helt slut efter att ständigt vara på sin vakt, kolla i alla bilar, vända sig om efter någon som ser bekant ut. För att inte tala om hur ansträngande det är att tankarna om hur man ska fly förföljer varje steg man tar.
Det räcker att telefonen ringer så blir man kallsvettig och händerna skakar. Och rädslan att vara själv dunkar i takt med pulsen så länge man inte har sällskap.
Alla måsten blir jobbiga eftersom man är helt slut av att alltid vara på helspänn, att alltid vara rädd, att alltid försöka tänka ut möjliga scenarion och hur framtiden kommer att bli. Inte fören man har upplevt situationen så kan man förstå hur mycket energi det faktiskt kräver.
Jag fungerar i min vardag, jag skrattar och mår faktiskt riktigt bra ibland. Men tankarna och rädslan ligger alltid i bakhuvudet.
En knackning på tvättstugefönstret, ett okänt nummer som ringer, ett ansikte man möter på citygross kan få hjärtat att skena, pulsen att banka i hela kroppen och det känns som att man tappar andan. Ibland sansar jag mig fort, drar ett djupt andetag och skakar bort obehaget. Men ibland så går det inte.
Då ligger obehaget och rädslan kvar en hel dag och gör att jag har lätt till tårar, svårt att sova och inte är en speciellt pigg och rolig mamma.
Aminah tycker dock om våra "mysdagar" där vi ägnar oss åt att läsa böcker, tittar på film och bara myser ihop

Det finns gott om positiva stunder också. Och de positiva dagarna blir fler och fler. Trots att jag numer är singel så är jag omgiven av kärleksfulla nära och kära som förgyller.
Aminah som är stjärnan i mitt liv, som är mitt liv, ger mig lika många skratt som hon ger mig gråa hår. Känslan av kärlek som fyller hela hjärtat när hon ler, känslan av stolthet när hon ständigt lär sig nya saker, känslan av att leva när hon får mig att må bra. Vad skulle jag göra utan min höna, vad skulle jag vara utan min trollunge.

Min läkare sa åt mig att jag måste lära mig att lämna ifrån mig Aminah och lita på att inget händer henne. Både för hennes och min egen skull. Hon poängterade hur viktigt det var att jag får avlastning så jag kan samla krafter och att Aminah får träffa andra för den sociala utvecklingen.
Så nu tränar vi på det. Lämnade henne ett par dagar ihop med kusinerna så hon fick leka med bästa kompisen. Hon kom hem och strålade som en sol och berättade att hon behöver ha mer semester från sin mamma. Mamman hade påsar under ögonen efter att ha stirrat på telefonen och varit sömnlös en helg. Sedan fick hon vara hos sin mormor och sina morbröder i tre dagar när jag bilade fram och tillbaka till Italien med bästa Emil och hans underbara Danne. Ett oförglömligt minne som jag håller kärt. Ser fram emot hösten då vi planerat en sista minuten jag och mina boys.

I övrigt känns det som att livet mestadels handlar om telefonsamtal, papper, mer papper och telefonsamtal. Men allt rullar på och börjar kännas lite lättare, lite ljusare. Jag har tagit mig upp från det värsta och börjat finna styrka igen. Jag börjar känna igen vem jag är, det är mina egna tankar, min egen vilja och framför allt min styrka som börjat komma tillbaka.
Och jag har familj och vänner att tacka för det. De hjälper mig upp, de finns som stöd, deras kärlek gör mig stark. Framför allt så hjälper de mig med Aminah, får mig att skratta och må bra och jag vet att de kommer finnas vid min sida och kämpa med mig. Tack.

Som avslutning på detta korta inlägg så vill jag att ni glädjs med mig, ja va fan gör vågen och ge en eloge till svenska polisen. Det finns bra och dåliga människor i svenska rättsväsendet, men de jag varit i kontakt med har varit fantastiska.
De har lyssnat och faktiskt förstått, och gjort så mycket de kan för att hjälpa.
Idag kom första beviset på det i form av ett brev som fick ögonen att tåras på mig.
Det är ingen säkerhet, det är ingen garanti på att jag får leva livet som jag vill.
Men det är ett papper som bevisar att det finns dem som lyssnat och förstått hur det faktiskt är. Det finns dem som kan förstå min rädsla.

Vinden har vänt, självömkan är över.
Jag har lyft mig från något jag aldrig trodde jag skulle ta mig ur.
Ju starkare jag blir desto svagare blir rädslan.
Jag har aldrig och kommer aldrig vara den som är svag, jag fäller inga tårar, jag begraver inte mig i självömkan.
Jag är min mors dotter, jag är min pappas flicka.
Jag har gått igenom mycket som har härdat och gett erfarenhet.
Jag har rest mig, jag har samlat energi, jag har funnit mig själv igen och är inte längre vilse i själen. Jag är mamma till den finaste lilla unge som finns, och det är för henne som jag ska kämpa.
Det är för henne som livet ska bli precis som jag vill.
Det är för henne som jag lever, det är hennes framtid jag skapar.
Im back.

ta hand om de dina

puss i pannan

nusse

1 kommentar:

Anonym sa...

Ta hand om dig och din lilla höna.
Många styrkekramar från Sus