det blir nog bra...

Nu har vi nästan kommit iordning i nya hemmet.
Det är fortfarande småfix, blommor,lampor, dukar, detaljer och lite annat som ska till.
Men på det stora hela har vi skapat oss ett hem.
Det är mitt och lillans hem och ingen annans. Det finns ingen som kan ta det ifrån oss och det finns ingen som har kunnat lägga sig i hur det ska se ut.
Denna lägenheten känns som att den är "martina". Den speglar vem jag är och just nu håller jag på att göra den till en avbild av min personlighet genom att måla på väggar och fundera på detaljer.
Jag trivs. Jag känner ett lugn, harmoni och får en känsla av "hemma" så fort jag kommer innanför dörren. Då spelar inget annat någon roll.

Vi försöker även anpassa oss till att vara landskronabor. Jag älskar att bo här, Aminah saknar hylte. Eller rättare sagt Aminah saknar livet vi hade i hylte.
Det är svårt nu i början när vi saknar socialt umgänge. Mormor och Martin i all ära, och tack och lov för min Philip. Men saknar ändå att folk kommer och går dygnet runt. Saknar mina kafferep och saknar att folk bara poppar in och sover över. Känns som att vännerna är långt bort. Men det kommer väl med tiden. Det gäller bara att skapa kontakter.

Jag fick glädjande besked i måndags, lillan har fått en tillfällig dagisplats!! Vet inte vem som blev gladast, jag eller lilla bus som pratat om att hon saknar dagis sedan i oktober. Vi blev så glada att vi ignorerar att dagiset ligger långt långt bort från vår lägenhet och att det därför kommer vara pest och pina att ta sig dit i ur och skur. Vi blev exalterade över att det är ett montessoridagis med mycket utelek och förhoppningsvis bra pedagogik. Kanske kan det ge lillan lite trygghet och rutiner som gör att hon blir sig själv igen. Sedan får vi se om hon får vara kvar där, eller byta till ett dagis närmre hemmet senare.

Just nu mår vi inte så väl varken jag eller lillan.
Hon är ledsen men kan inte få det ur kroppen eftersom hon inte själv förstår varken tankarna eller känslorna som stormar i henne. Men hon pratar mycket om att hon saknar hylte, att hon saknar sina vänner (och främst mormor Ulla) och att hon vill bo i sitt gamla rum där hon hade roligt. Hennes inre kaos innebär att hon trotsar, bråkar och är arg. Framförallt när vi umgås med andra så vänder hon och blir till någon jag inte känner igen vilket gör mig helt förstörd. När vi är själva så är det bara ibland förtvivlan över att inte känna igen min dotter sköljer över mig. Det blir bättre, det blir lättare.
Och förhoppningsvis har vi tagit oss ur det mörka snart.

Själv vet jag inte riktigt hur jag mår.
Alla tankar och känslor som jag haft sedan ett år tillbaka har sprungit ikapp mig. Jag kan inte längre kväva och dämpa tankar och känslor, men vet inte heller hur jag ska hantera allt som bubblar upp. Jag känner mig lite som Aminah i känslor och tankar.
Känns som att jag hela tiden tar ett steg fram och fyra bak.
Ser jag en ljusning och börjar resa mig så kommer det någon eller något som slår undan fötterna för mig och som sedan står med ett hånleende och pekar finger. "nananana kom inte och tro att du ska må bra!".

Ibland får jag inte luft, hjärtat skenar och jag känner att inget någonsin kommer att ordna upp sig. Att jag aldrig kommer ta mig upp över ytan och få känna lycka. Som ett hårda knytnävsslag slår oro för Aminah, ekonomi, nära och kära och den ovissa framtiden ner i sinne och tankar. Om och om igen tills jag inte längre får luft och kinderna är våta av tårarna som faller.
Jag är tacksam för de små sakerna som gör att jag orkar kämpa vidare. Jag är tacksam för Philip som finns vid min sida och står ut med mig och mitt bagage.
Känslor och humör åker i en vild bergochdalbana och jag känner mig vilse. Vilse i vem jag är, vart jag står, vart jag är på väg.

Jag har ofta fått höra att jag är ett maskrosbarn. Att jag lyckats ta mig ur situationer på makabra vis och att det är ett under att jag inte kommit snett i livet. Att det är fantastiskt att jag inte brutit ihop och att jag inte vänt mig till någon för att be om hjälp utan att jag står stark genom det mesta. Jag kanske skulle lärt mig be om hjälp, jag kanske skulle lärt mig att lätta på mina tankar och känslor till andra. Framförallt kanske jag skulle lära skulle jag lärt mig att fokusera på mig själv istället för att försöka ordna alla andras liv.
Då hade jag kanske inte mått som jag gör nu. Då hade jag kanske kunnat be om hjälp och ärligt säga att "jag orkar inte, jag klarar inte detta". Men envishet och (o)vana gör att jag fortfarande avböjer hjälp, inte klarar av att lätta mitt hjärta och säga vad som rör sig i tankarna, inte vågar be om en kram trots att jag behöver det.

Det blir nog bra, allt löser sig. Jag och lillan har varandra, vi har vår borg -och med alla tårar vi fäller har vi snart en vallgrav runt den borgen. Det blir nog bra, allt löser sig. Vi ska bara låta tiden gå, rå om varandra och ta det dag för dag. Vi kan inte förändra vårt öde - bara vägen vi tar oss dit.
Det blir nog bra, allt löser sig...
ta hand om de dina

puss i pannan
nusse