Inte bara Loreen som är i eufori...

Människans psyke är starkt, många gånger starkare än man tror. Vattnar man psyket med goda skratt, kärlek och omtanke så växer det tillslut ihop med hjärtat och omhuldas av själen. Det är då man som människa känner sig komplett, harmonisk och lycklig. Det finns tillfällen och situationer i livet man måste gå vidare, trots att det smärtar. När man väl tagit det steget så har man en ny framtid att se fram emot.
Min arbetssituation i halland var ohållbar. För långt att pendla och jobbigt för lillan. Och eftersom jag till på köpet inte mådde bra utan kände mig nedstämd och rastlös så fort vi kom dit så tog jag beslutet att säga upp mig. Än så länge var det rätt beslut.
Har över sommaren fått en ren natt-tjänst där jag trivs super! håller tummarna för fortsatt natt-tjänst här.
Jag är utan tvivel bra på det jag gör, jag är lättlärd och min personlighet passar med övriga gruppen och med brukaren. Så förhoppningsvis inser chefen detta och erbjuder mig att gå kvar på tjänsten jag har nu.

Det bästa med den nya tjänsten är att jag slipper lämna bort lilla hönan.
Hon somnar fint i sin säng innan jag går till jobbet och jag är hemma lagom tills hon vaknar. Under tiden så är hennes morbröder eller mormor där. En perfekt lösning.
Nu hoppas jag bara att dagiset kommer igång med så att hon får den stimulans hon så väl behöver ett par timmar i veckan mitt lilla energiknippe.
Det gör så otroligt mycket när man börjar få rutin i vardagen.
Därför känns nya jobbet extra bra -vi kan faktiskt ha rutiner när jag jobbar som jag gör nu.

Det har varit för jävligt kämpigt en period, Aminah har känt sig otrygg pga alla turerna kring mig och hennes pappa och därför varit utåtagerande. Men det har lugnat sig och nu börjar hon bli min keliga lilla flicka igen. Det är inte längre lika mycket bråk och kiv när jag sätter gränser och ber henne göra saker som hon trots allt alltid gjort tidigare. Hon lyssnar och tar initiativ och visar dagligen hur duktig hon är, vilken fantasi hon har och ger sin mamma (och många andra) flera goda skratt.
Underbart är det också att få många pussar och kramar ihop med "jag älskar dig mamma" varje dag.
Sånt värmer i hjärtat.
Visst kommer det utbrott ibland -speciellt i samband med att jag varit borta på jobb. Då är jag världens elakaste och hon hatar mig etc. Men det går över efter en stund efter lite skrik och stamp med de små fötterna.
Och det kan kanske vara positivt att få höra  ord som gör ont så man är van tills tonåren kommer. Den åldern fasar jag för. Det är en bestämd och viljestark liten flicka jag har, med ett intellekt som förvånar mig. Hon kommer bli farlig att diskutera med när hon är 15, det fick jag bevis för redan häromdagen ;

Emil hade varit snäll och bjudit oss på lunch på pizzerian. När vi skulle därifrån så började Aminah tjata om att vi skulle gå till Maddes och fika. Jag svarade henne då att vi inte hade pengar till det just den dagen men att vi kunde gå när vi fått pengar. Sedan bad jag henne ta på sig skorna medan jag skulle gå och köpa cigaretter. Med ett finger i luften utbrister lilla hönan då
"appappapp mamma! vi hade ju inga pengar till maddes sa du, hur kan du då ha råd med cigaretter?!"
-vad fan svarar man på det?! hon har ju så rätt min lilla flicka.
Förstår ni nu min fasa för tonåren. Min fyraåring ger mig svar på tal dagligen och drar slutsatser som gör mig mållös!

I övrigt har vi bestämt oss för att utöka vår familj med en fyrbent medlem. Aminah har länge velat ha en hund, så planen är att se lite hur det ser ut på jobbfronten och är den positivt så blir vi ägare till en "capten morgan" efter sommaren. Aminah ska bara bestämma vilken ras hon vill ha först. Antingen blir det en staffe eller en liten pälsboll. Vi velar fortfarande. Viktigt är dock enligt lilla hönan att hunden inte är krullig, så vi får väl se vad det är vi får hem som ska tugga på möbler, skor, sladdar och förstöra mina mattor. Det blir nog bra, när vi vant oss.
Har saknat i många år att ha hund. En period fick jag inte pga exet, sen kom aminah och jag ville inte ha hund när hon var bebis, när hon väl var stor nog så återkom argumenten om att det är dåligt enligt islam att ha hund. Men nu när vi är själva så kan vi ju faktiskt skaffa en hel djurpark om vi så vill.
Men vi nöjer oss med ett projekt till att börja med, även om Aminah redan pratat om katt, hamster, svan och igelkott också.

Det känns skönt att jag rest mig med förnyad energi från det mörka som var precis efter separationen. Jag tar inga antidepp utan ser till att jag mår bra av livet ist. Och det känns fantastiskt, att jag lyckades kravla mig upp utan massa piller i flera år så som läkaren pratade om.
Var längesedan jag la mig med tårar i ögonen och grubblade över hur jobbigt mitt liv var och försökte hitta lösningar. Nu lägger jag mig ist och tänker på hur bra dagen varit och ser med nyfikenhet och glädje fram emot morgondagen.
Har fortfarande svårt att somna själv dock, det är svårt att koppla bort rädslan som alltid gömmer sig. Det är när mörkret kryper på som överlevnadsinstinkten sätter in -man vaknar för minsta lilla ljud och man söker efter någon att krypa nära för att känna sig trygg. Men det blir lättare.
Visst kommer det svackor, som idag när jag fick brev att Aminahs pappa begär umgänge. Men istället för att deppa ihop i en hög och känna att jag har en ångestattack på väg så drar jag ett djupt andetag och tänker "jaha då tar vi väl itu med detta också!".

Jag kan inte med ord beskriva hur bra det känns att bo själv med min höna, att vara fri att göra vad jag vill, när jag vill och träffa vem jag vill.
Att kunna komma hem efter jobbet och faktiskt kunna ta det lugnt, att kunna sitta på kvällen när lillan lagt sig och inte sitta på helspänn utan kunna slappna av framför en film. Att kunna umgås med vänner utan att telefonen ringer 400ggr för att kolla var man är och med vem man är och att rösten i andra änden ryter att man ska komma hem. Att kunna skita i städet och prioritera att hitta på något roligt med Aminah istället för att behaga någon annan. Att inte behöva anpassa mitt liv och mina tankar efter hur någon vill att jag ska vara och tänka. Att inte behöva känna sig skyldig över att man är liberal i sitt tänkande.
Kort sagt så är det så jävla skönt att inte behöva vara kontrollerad och kuvad utan att faktiskt kunna vara sig själv.

Jag tappade bort förlorade mig själv ett tag. Jag hade glömt vem Martina var, hur mycket hon älskade livet och vilken styrka jag fått av mitt tidigare liv och min familj. Men jag insåg fort att ska jag inte gå under i självömkan och negativa tankar så måste jag ta mig upp.
Min enda tanke när det var som värst var att bara jag kommer upp till ytan och får luft så får jag nya krafter att kämpa. Och jag hade rätt.
Med hjälp av min underbara familj och mina älskade vänner så kom jag upp till ytan, jag drog ett djupt andetag och i samma stund insåg jag att jag är en mamma, en syster, en dotter, en vän och en förebild för min dotter. Då ska ingen få mig att må dåligt, då ska ingen få mig svag.
Nu lever jag som jag vill, jag fyller dagarna med skratt och makalösa personer.
Inget problem är något hinder, allt löser sig tillsist.

Jag är evigt tacksam för min älskade mamma som finns där och som jag fått så otroligt fin relation till. Vi umgås nästan dagligen och vi har otroligt kul ihop, samtidigt är det till henne jag vänder mig med problem och när jag känner mig nere. Har pratat och hyllat min mamma, Aminah och övriga familjen mycket på det nya jobbet och fick en kommentar av en arbetskamrat häromdagen;
"Det är så fint att se när du talar om din dotter och din familj, du lyser upp och utstrålar kärlek och man ser verkligen hur mycket du älskar dem och hur tighta ni är. Det är ovanligt. Och den relationen du har med din mamma, den verkar så speciell och det är kul att höra en tjej i din ålder som umgås så mycket med sin mamma och som delar allt med henne..".

Jag är också otroligt tacksam till min Robin (och eftersom många frågat så är det bäst jag påpekar även här; nej, jag och Robin är inte ihop. Han är en underbar och kär vän som jag avgudar med hela mitt hjärta. Men båda två är singlar och vill ha det så) .
Han håller om mig när jag behöver och får mig trygg när jag är rädd -och då och då sover han hos mig så att jag ska slippa sova själv. Han finns där och får mig att må bra, han får mig att skratta och han ser till att livet fylls med roliga minnen. Den finaste vän man kan önska sig.
Tacksamhet känner jag även till Robins kompisar som snällt stått ut med att ha mig med på diverse roadtrips, hämtat mig i lund mitt i natten, hängt med hem, slöat framför film, sovit över, alltid får mig på bra humör och får mig att skratta. Jag har tur som fått lära känna några utav skånes finaste pågar.

Tror inte riktigt någon av dem jag lärt känna här nere kan förstå hur glad jag är över att ha dem i mitt liv -och för att de släpat runt på mig och bjuder med mig på diverse äventyr utan att klaga.
Men för mig är det mycket. Jag slipper be om ursäkt för min existens när jag är med dem, jag är jämställd. Jag behöver inte vara någon annan än mig själv, jag kan säga vad jag vill, behöver inte uppföra mig på något speciellt vis och jag behöver inte vara orolig att de förlorar respekten för mig bara för att jag är den jag är.
Har man inte varit berövad den känslan så kan man nog aldrig heller förstå hur skönt det är att "bara vara".

Dagligen är jag tacksam. Jag har världens finaste lilla trollunge, jag har den mest fantastiska familj man kan önska sig, jag har utan tvekan de bästa vänner man kan hitta, jag har relativt god hälsa (inga fel som jag vet om iaf), jag har ett jobb jag trivs med och jag har en framtid som ser ljus ut. Jag är inte bara nöjd med livet, jag är i eufori över hur bra mitt liv är just nu. Det finns en del saker som inte är fullkomliga, så är det väl alltid. Men på det stora hela är jag helt och fullkomligt lycklig. Jag ser med tillförsikt och hopp fram emot min framtid, den kan bara bli bättre.

Jag tog steget, jag hoppade från bryggan och öppnade mina vingar. Jag möttes av allt som gör livet värt att leva och fick se en värld som jag inte längre trodde fanns. Idag flyger jag fritt, bit för bit har jag släppt mitt bagage och på så vis kunnat flyga högre. Bojorna kring mina fötter har jag slitit loss och det enda som fortfarande tynger är minnen och en viss rädsla. Men man kan inte begära allt när man är nybörjare, man ska vara glad om man klarar att hålla sig ovanför ytan.
Med förnyade krafter, med kärlek och omtanke som vinden under mina vingar tar jag mig fram. Lite högre för var dag. Med lycka i själen, kärlek i hjärtat och en känsla av frihet så ekar mitt skratt mellan det förgångna, nuet och min framtid.
Jag är jag -och det finns ingen bättre på att vara mig själv.

-Ta hand om de dina!

puss i pannan

nusse