Sitter och går igenom dikter som jag skrev för flera år sedan. Fantastiskt att ord kan ge tillbaka så många minnen och känslor. Roande att se hur man tänkte och tyckte på den tiden. Hur mycket man brydde sig om andra och framför allt brydde sig för vad andra tyckte. Det har man ju lagt av med helt nu för tiden.
Det är inte sommar längre, har inte varit någon sommar alls detta året. Men nu har minsann hösten kommit på riktigt. När hösten kommer så klär man sig varmt. För mig innebär detta höststövlarna och varm jacka (svart i ull...). Tycker folk det ser konstigt ut så är det inte mitt problem, i mina ögon ser det värre ut med 13åringarna som springer halvnakna i samhället än att jag är varmt klädd.
Min mormor är av en annan åsikt.
Igår trodde jag att hon skulle strypa mig när jag hoppade in påbylsad med tjock jacka, höststövlar och sjal runt halsen (då skulle hon sett vantarna i väskan). Fick ett långt förmaningstal om att det faktiskt är sommar och att om man fryser så bör man istället klä på sig mer sommarkläder. För vad ska folk tänka?! berättade då för mormor att om jag inte bryr mig om vad folk tycker och tänker när jag går och handlar i pyjamas så bryr jag mig inte om vad de säger när jag går i vinterkläder i augusti. Efter flertalet försök att hålla minen så började min lilla mormor fnittra lite lätt innan hon skakade på huvudet och sa "ja inte blir man förvånad inte när det gäller dig!". Undrar om hon blivit härdad genom åren??
Idag har jag uppskattat min mamma på ett helt nytt plan.
Vi har nattgäst i form av söta Nova. Aminah och Nova tycker om varandra mycket, de leker väldigt fint och gillar samma lekar. Men nu har hornen börjat växa på dem båda. Har den ene sagt något så börjar den andre bråka om det. Har Nova hittat en leksak så vrålar Aminah "den är min för jag bor här och du får inte ha den!". Har Aminah hittat en leksak så kommer Nova till mig med hundvalpsögon och säger "jag ville faktiskt leka med den och jag tänkte att jag har den först. Och visst måste man dela med sig för det säger min mamma!".
Om inte mina stackars grannar antingen drabbats av hörselproblem, hjärtproblem eller psykiska problem efter denna övernattningen så är det ett under. Jag har vrålat, jag har vrålat högre och jag har vrålat så det måste hörts upp till kiruna. Jag har även varit pedagogisk och försökt förklara, försökt medla och försökt hota. Korta (väldigt korta) stunder har det fungerat. Värst har lilla bus varit. Mycket tid borta från mamma och sedan behöva dela mamman med Nova när vi väl ses var inte uppskattat. Varit uppriktigt förvånad idag över hur elak och otrevlig min dotter kan vara (mja kanske inte så förvånad då hon är lik mig). Och har tyckt riktigt synd om Nova som har fått kiva med detta lilla troll hela dagen. Å andra sidan när lilla bus varit lugn så har Nova gett järnet för att reta upp henne. Suck.
Däremot så får jag väl erkänna att det är lite mysigt när de slåss om mig. Låg i godan ro i soffan när Aminah kröp upp och började kramas, Nova klättrade upp och slog både armar och ben om mig. Sedan tävlade de i att kramas och pussas mest och vem som kunde ge mest komplimanger. Riktigt mysigt i ca 5 minuter var det.
Fick ett utbrott i köket tidigare under kvällen. Hade sagt till flickorna att jag inte ville ha dem i köket då jag höll på med middagen och ugnen var varm etc. 300 gånger bad jag dem gå ut. Minst. Då slänger sig Aminah i en hög på golvet och börjar med det underbara "mamma...mammma...mammma...mammma...". Jag frågade minst lika många gånger vad hon ville. Fick då veta att de ville ha godis och gav till svar att ingen skulle äta godis innan middagen. Efter att ha bråkat en stund så bytte lilla bus mantra från "mamma...mamma...mamma" till "jag vill äta...är middagen klar..jag vill äta...". Efter flera tillsägelser så fick jag nog och lyfte upp lilla bus och bar in henne på sitt rum med orden "jag vill inte se dig utanför denna dörr fören maten är klar!!". Smått irriterad och med dåligt samvete så återgick jag till att ge min kalvschnitzel all den kärlek som en svindyr kalvschnitzel behöver. Då tassar Nova fram med
"martina vet du vad...När jag blir stor och jag har egna barn så vill jag bli en sån söt och snäll mamma som dig. För du är jättesöt och du lagar god mat och du har det alltid mysigt. Så då vill jag bli som dig. Och jag vill ha en sån unge som Aminah, men inte om den skriker som hon för då vill jag bara ha namnet Aminah för det är ett fint namn. Och om det blir en pojk så ska han heta Albert för det heter en kille på raketen som jag är kär i..". Vet inte om det var godis hon var ute efter eller om det var en försäkran om att inte hon skulle flyga in på ett rum av en arg Martina.
Kvällen avlöpte utan mord iaf. Och tillochfrån har vi haft det riktigt mysigt. De kan faktiskt vara söta och rara när de vill. Och när man mutar dem med godis och chips. Litet slagsmål vid tandborstning och lite retande i form av
"du har ingen sån mysig nattlampa som jag!"
"nehe..men du har inte så stor säng som jag!"
"Men jag har hjärtan på mitt täcke!"
"men jag har många kuddar och ett stort täcke!"
"men du har inte så många nallar som jag har!"
"nej men det gör inget för jag ska sova med min mamma och du kommer få en sänghimmel i huvudet!!!"
...lite det stuket innan de somnade utmattade båda två.
ta hand om de dina
puss i pannan
nusse
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar