sommaren är kort....

Sommaren har rusat förbi, och vilken sommar det varit sedan!
Det märks kanske på att jag inte skrivit sedan palestina resan?!
Kan dock i ärlighetens namn säga att det inte bara är tidsbrist utan även att jag inte haft ork eller lust att skriva då hjärnan går på högvarv.
Massor med jobb och stå i inför flytten till stockholm, men även en sommar med nya vänner och massor av skratt och skoj har sommaren varit fyllt av. Och då jag fått flera uppmaningar och mail att jag måste skriva iaf något på bloggen så printar jag ner delar av det...

För att dra sommaren kortfattat så har den tillbringats mestadels med min mamma. Vi har både arbetat mycket ihop och haft hysteriskt kul då vi varit lediga. När jag hade varit i stockholm sist så var det bara hem och packa om väskorna innan det var dags för karneval. Och vilken karneval det var. Ska väl i ärlighetens namn säga att vi inte såg så mycket av artister och annat utan att vi tillbringade mesta tiden inne på favorithaket.
Men njöt varje sekund av att umgås med bästa bröderna och mamma. Till på köpet fick jag lära mig afrikansk dans, vrålade pump 9 tills jag var hes, målade dukar för att vi skulle ha finaste bordet, fick se emil bryta tån och skrattade oavbrutet i fyra härliga dagar. Ytterligare ett minne som man kan gömma djupt i hjärtat och ta fram de dagar då det regnar i själen.

Trodde inte det var möjligt att träffa ett gäng med människor och känna sig "hemma" direkt. Men tydligen så går det att hitta dem i landskrona.
Underbara människor som nästlade sig fast i hjärtat direkt och som man kände sig bekväm med. Lätta att prata med och öppna om sina liv, nära till skratt och skoj och man känner direkt att här behöver jag absolut inte skämmas för något.
Jag är otroligt tacksam och hedrad över att ha träffat dessa underbara personligheter och jag är rörd över hur lätt man blev accepterad trots fel och brister. De har absolut varit höjdpunkten under min sommar. All kärlek går till dem!

I detta härliga gäng är det några som jag tycker extra mycket om och jag har därför satt i system att plåga livet ur dem visa min uppskattning genom att inte låta dem vara ifred.
Vill dock påpeka att jag enbart gör det för att jag tycker så mycket om dem att jag blivit beroende av att prata med dem och försäkra sig om att jag inte glöms bort.
Något i stil med; håll mig i ditt hjärta så som jag för evigt kommer hålla dig i mitt.

Det här med att jag inte låter mina nyfunna vänner vara är något som min bror bannat mig för, då han tycker jag är jobbig pinsam som kommenterar allt på facebook, skickar sms osv.
Men newsflash lillebror, jag har skaffat iphone och således har jag inte något liv utan är på fb hela tiden några ursäkter till att inte engagera mig och kommentera allas inlägg
- inte bara dem i skåne som drabbas av detta :P

I slutet av månaden åker jag till mamma igen för att umgås med henne (och i ärlighetens namn bröderna som jag saknar en hel del) och ha kul.
Kan behövas efter allt jobbande som varit denna sommaren.
Känns som att jag inte gör annat än att jobba, tycker jag träffar inte Aminah någonting. Och när vi väl träffas så gör den underbara treårs trotsen att vi bara kivar. Längtar till hösten då jag får mer tid med henne och hon kanske kommit ur denna trotsperiod lite.

Min söta lilla höna som jag älskar mer än allt annat och som varje dag förvånar sin mamma med ord, uttryck och hur mycket hon faktiskt förstår. Svårt att tro att hon trots allt bara är tre år ibland när hon för dialoger om zeppelinare, på vilka maträtter man bör ha ketchup, sin morbrors toavanor, ålder då man får börja svära, platser, människor och massa annat. Sitt goda minne har hon ärvt från mig, även språket och hur hon använder det (tjatig med andra ord). Jag hoppas det bådar gott inför hennes framtid och att hon kommer komma långt i livet.

Hon har varit duktig fantastisk otroligt duktistisk lilla bus! när födelsedagen närmade sig så slutade hon med blöja dagtid (nattetid har vi inte hunnit träna) enbart för att få ha kalas. Så både blöj och vällingfri nu för tiden är min lilla flicka. Imponerande att hon bestämde sig en dag att nu räcker det med blöja och har sedan dess totalvägrat ha blöja dagtid. Kan vara så att även envisheten är ett arv från mig.
På födelsedagen fick hon ett litet kalas med mormor Ulla, moster Mitan, lillkusinen Maria och mamma. Hon var väldigt nöjd med sitt lilla kalas, men också ledsen och besviken över att bästa kompisen Alisia inte var med. Så "riktigt" kalas med kompisarna väntar så fort jag har tid och ekonomi till att göra kalaset hon kräver.

Övrigt som hänt under sommaren är att älskade Mormor Lisa somnat in.
Född 1914 så livet har varit långt och lyckligt. Och fantastiskt nog har hon haft hälsan med sig.
En fin begravning var det, och många tårar av saknad och kärlek fälldes.
Jag säger som Aminah:
"Hon har det bra nu. Där uppe i himlen med morfar Kay och farmor Anna och Bamse (Ericas hund som nyligen blev avlivad). Jag tror hon jagar kaniner och skrattar hela dagen, och på kvällen så sover hon på månen..."

_________________________________________________________

I dagsläget, nuet..denna lilla stund av evigheten så försöker jag få ihop alla pusselbitar. Jag försöker få livet och framför allt framtiden att fungera. Ibland är det bra, ibland sämre. Men överlag är jag väldigt nöjd med livet jag har. Skrämmande är tankar och känslor, och framförallt oförmågan rädslan att kunna tolka sina känslor och komma fram till vad man vill i livet.

Just nu går hjärnan på högvarv.
Jag har sagt upp lägenheten och begärt mig tjänstledig (eller åtminstone sagt till chefen att jag vill vara tjänstledig) , jag har börjat inreda lägenheten i stockholm i mina tankar och även tvingat övertalat särbon att skaffa ny soffa etc. Och ändå så känns det som att jag står och stampar.
Tankarna virvlar runt i en vild dans och det känns som att allt snurrar fortare och fortfare. Vill jag jobba eller plugga, har jag tagit fel beslut eller kommer det ordna sig mellan mig och Mutaz, kommer ekonomin att bli bättre eller sämre, kommer det bli bra för Aminah. Kommer jag verkligen klara av att bo med någon -jag som tycker det varit helt underbart att bo själv.

Känns som att jag står och stampar beredd att kasta mig ut i det okända då jag verkligen är trött på livet den slentrian jag fastnat i. Men vågar man hoppas att lyckan ska föra mig framåt och högre eller bör jag istället fasa för att börja om på noll igen. Så många tankar som virvlar runt i ett nät av känslor och ändå inga svar fören jag tagit språnget och kastat mig ut.

Många gånger denna sommaren så har jag tänkt "om bara". Om bara jag väntade med att bli vuxen. Om bara jag inte hade ansvar för fler än mig själv. Om bara man inte måste tänka på morgondagen. Om bara man inte måste följa alla normer och krav som finns i samhället. Om bara tiden kunde stanna upp när man är helt igenom lycklig. Tyvärr så knuffar livet fortfarande på och man måste fortsätta. Motsträvigt men man får hoppas att det kommer fler gyllende ögonblick som gör att man känner sig levande och på rätt ställe i livet.
Suck it up Martina, do not let the past determine your future - let the future become your past...

ta hand om de dina

puss i pannan

nusse