söndag 7 november 2010

vägskäl i livet

Ibland i livet så vaknar man upp.
Helt plötsligt en dag står man där utan skygglappar och blickar upp mot ett vägskäl i livet.
När man försöker ta sitt beslut så kommer känslor, tankar, händelser, drömmar och mål likt en storm och skymmer sikten. Vad kan man annat göra än famla sig fram i alla tankar, värja sig mot minnen och fälla tårar för de känslor som väller fram.

När man kommit en bit på den stig man stakat ut åt sig själv så kommer man fram till ett snår. Tveksamt blickar man tillbaka och undrar om man gått fel iaf. Ska man vända åter till den ursprungliga stigen eller kämpa sig igenom snåren. I fickorna finns inget som kan hjälpa, inte heller innehar man magiska krafter. Man stannar upp, slår sig ner mitt i livet och börjar nysta. En hög för det förflutna, en för nuet och en för framtiden.

När man nystat klart så ser man allt lite klarare. Man tittar med tårar på det som varit orätt, det som sårat och sina egna misstag. Man plockar ner nuet i en tillfällig säck som gömmer det väl för att kunna se tillbaka på det senare. Och man blickar framåt med oro, förhoppning och tilltro på framtiden.
Man analyserar om man kunnat göra något annorlunda, om man kan plocka med sig sitt snår och försöka pussla ihop fogarna för att få framtiden att bli bättre. Men inte något superlim i världen kan rädda det som en gång var.

Kanske att framtiden kan laga, kanske att oförätt kan bli rätt. Ingen kan sia om framtiden.
Stärkt av tiden, tankar, beslutsamhet och en massa jädrar anamma så ställer jag mig rak i ryggen, blickar framåt med tårar i ögonen och tar ett jättekliv ut i osäkerheten.
Det som en gång var behåller jag med mig i bagaget som erfarenheter, sorg, lyckliga minnen och lärdomar för framtiden. Nu. Nu är det dags att se till sig själv, att staka ut det som kommer bli fortsättningen på resten av mitt liv.

Den 17 januari börjar mitt nya fysiska liv, det är då jag befinner mig på sophiahemmet i stockholm för att genomgå en livsförändrande operation. Tills dess hoppas jag att mitt nya mentala liv hinner börja formas. Efter det kommer jag med babysteg treva mig fram. Hitta mig själv och min plats i livet, börja ta för mig. Säkerligen kommer jag falla, om och om igen. Säkerligen kommer det bli tufft med många hinder och tårar. Men jag är övertygad om att klara det. Såpass väl känner jag mig själv att jag vet att den framtid jag önskar, den kommer jag att få.
För många år sedan blev jag kallad för maskrosbarn. Kanske är det så. Kanske är det min lott i livet att trevande söka mig till saker som gör mig starkare som människa och som för mig framåt.

Sista timmarna jag var i stockholm så träffade jag Rosalia. En kvinna som uppmuntrar och inspirerar. Hon berättade vad hon tyckte och tänkte och hur hon uppfattade mig som människa och person. Rörd av hennes tal känner jag att det stärker mig. Hon talade om det jag redan vet, men som jag valt att gömma. Hon talade till mitt hjärta.
Och orden "Martina du är en sådan person som man vet att när du bestämt dig för något, när du vill göra något. Då är jag övertygad om att du kommer få det att hända. Du är en sådan otroligt stark person med en kärlek till livet och till andra. Du är inte rädd för att satsa och förlora allt. Allt du vill kommer du att få och du kommer gå långt..."
De orden betyder mycket för mig.

Rakryggad tar jag ett kliv ut i osäkerheten beredd på att möta morgondagen och dess problem..

puss i pannan

nusse

2 kommentarer:

Anonym sa...

Hmmm...Mycket tankvärda ord du skriver...
Jag tror på dig...Kraam//Sus

Mbretëreshë-drottning sa...

*Älskar dej*
Pussar