behöver ni makeup tips?!

Barn växer. De blir större. De utvecklar sina personligheter och blir unika individer. Min dotter har börjat visa prov på framtiden. Och jag fasar.
Redan som liten hade hon vissa bus för sig. Tvättade kanelbullar, gömde saker etc.
Det har nu eskalerat till ohållbara proportioner Det har gått så långt att jag numer har nedräkning för när hon flyttar hemifrån.
Om jag sparkar ut henne på 18års dagen så är det ca 5749 dagar kvar. Med tanke på att hon enbart levt 821 dagar så känns det otroligt långt kvar.

Som jag nämnt tidigare är jag och lilla bus hemma själva. Det har sina fördelar precis som nackdelar. Den största nackdelen är att lilla bus i trotsåldern och bara på ett par dagar blivit väldigt påhittig. Och främst då på morgonen när hon vet att hennes mamma är i ett zombieliknande tillstånd.

Hon smyger upp, likt tomtarna i "tomtarnas julnatt" (tipp tapp, tipp tapp ni vet) och trippar lätt på tårna. Försiktigt stänger hon dörren till den sovande björnens rum. En arg mamma på morgonen (speciellt när man krånglat hela natten) är inte roligt. När dörren till faran är stängd så ser hon till att arbeta snabbt. Ibland utmanar hon ödet och försöker dräpa sin största fiende, sista mordförsöket var med pevaryl i pannan som jag skrev om för ett tag sedan. Nu har hon dock kommit på att hon antingen ska ge sin stackars mor en hjärtinfarkt eller demolera lägenheten så att mamman ger bort henne till en familj som kör på fri uppfostran, godis till middag och fria sovtider. Det kan hon glömma.

För ett par dagar sedan så råkade jag somna om på soffan när frukost och dyl var avklarat. Det var 10min slummer som jag bittert ångrar. Precis innan jag skulle träda in i drömmarnas land så fick jag en obehaglig känsla. Det var för tyst. Varför var det tyst?! Öppnade ena ögat och med rädsla i rösten tittade jag på dottern och frågade skräckslaget "vad gör du Aminah?" fick ett stort leende och ett "sminkar mig mamma!!!".
Trots den cirkelformade kroppen som innehåller många kilon så kom jag upp ur soffan på en nanosekund.
Såg dotterns ditmålade blåtiror, streck efter mascaran, consealer på läpparna och kläderna fulla med kajal och eyeliner. Andades lugnt och räknade till 10.
Ungefär 300 gånger räknade jag till 10.
Tog ner dottern från soffan och tog av henne kläderna såg sedan något i ögonvrån. Andades plötsligt lite mer och väste fram mellan ihopbitna käkar "Vad. Har. Du. Gjort. Aminah". Efter ytterligare ett leende så fick jag svaret "målat lite mamma. Fint va". Hämtade vatten, en arsenal av medel av alla dess slag och en svamp. Tvättade gott och väl i en kvart innan eyelinern, kajalen och läppennan var borta från soffan. Ett helt armstöd och två dynor hade förvandlats från naturfärgat till komönstrat.

Flyttade sedan sminket till översta hyllan i mitten av bokhyllan. Trodde i min enfald att hon inte skulle nå dit. Så fel jag hade. Redan dagen efter så var marodören framme igen. Stod i tvättstugan och tyckte det var lite väl tyst. Gick och tittade i hennes rum. Tomt.
Tittade i mitt sovrum. Tomt.
Tittade i vardagsrummet, hittade en liten flicka täckt från topp till tå med ögonskugga och läppglans. Suckade djupt och räknade åter igen till 10...ungefär 700 gånger.
Tog av dynan som såg ut som att den befunnit sig på en toalett när det pågår en influensa epidemi och stoppade in den i maskinen. Insåg sedan att jag lika gärna kunde tvätta hela soffan.

Igår efter att ha satt på klädseln igen och gjort iordning i vardagsrummet så flyttade jag sminket längst bort, längst upp i bokhyllan. Där jag trodde hon inte kunde komma åt det. Tji fick jag upptäckte jag idag efter jag hade duschat. Likt en ängel satt hon där med ögonskugga och consealer igen i hela ansiktet.
Den stora frågan är; Från vem har ungen fått förmågan att klättra ifrån?!
Pappan är livrädd för höjder större än en köksstol och mamman har inte heller varit klättertypen. Kan det vara så att hon fått det från morbror Martin kanske. Han visade tidigt tecken på att ha lite apa i sig.

Övrigt kul hon hittat på är målat lite med bajs på väggarna (då hjälpte det inte att räkna till 10 kan jag meddela. Hela kvarteret hörde att jag vrålade på min stackars dotter). Fick dock beröm och klapp på axeln när hon kom ut ur duschen och fick veta att jag städat bort det från väggen. "Tack snälla mamma. Du är duktig *klapp klapp*. Förlåt mig mamma, det var inte meningen". Lilla lögnhals.
Mer påhitt: målat lite lätt med överstrykningspennor, tvättat lejonbebisen i toaletten, tagit ner toapapper i wc-stolen och spolat så hela rullen åkt ner i stolen och gjort stopp, stoppat in diverse saker i tvättmaskinen, tagit bort pärlorna från mina fransgardiner, ryckt bort alla blad på blomman i sitt rum, samlat löv i jackan och sedan placerat ut dem i lägenheten, gömt mina trosor hit och dit så att gäster känner sig obekväma när de plötsligt hittar dem lite överallt, målat hela kylen med läppglans, gömt leksaker i mina grytor (smälter man hello kitty i mini format så luktar det apa!), stoppat slime i mammans skor, gömt mammans mobilladdare. Hällt ut saft i sina gummistövlar.

Ikväll åker hon till morfar och ska sova där. Imorgon ska hon följa med moster Malin hem till landskrona och leka med kusinerna. Tycker synd om moster Malin som inte inser vad hon har gett sig in på. Och jag har inte tänkt berätta.
Tycker det ska bli lite skönt att få paus från mina nervsammanbrott, känner att jag har en ådra i pannan som inte kommer gå tillbaka.
Samtidigt så är det jobbigt att min lilla flicka ska vara borta till på måndag. Hur ska jag klara mig. Vem ska underhålla mig. Vem ska jag pussa på. Vem ska jag mysa med i soffan. Vem ska sjunga med mig. Vem ska jag laga mat till.
Nej trots alla upptåg så är hon ju trots allt min trollunge och jag tycker inte om att lämna bort henne. Kommer sakna henne enormt. Får försöka sysselsätta mig med meningsfulla saker i stil med städa förråd, rensa bland papper, möblera om lite kanske...få tiden att gå med andra ord.

puss i pannan

nusse