Emm Aminah: elefantrumpa och släktkalas

Svetten öser, linnet klibbar fast vid kroppen. Svettfläckarna växer på rygg och under brösten. Känner att det börjar forsa svett från varenda por i hela kroppen. Hur i helvete kan folk ens påstå att det är en skön känsla?!
Senaste tiden har jag försökt mig på att motionera. Jag och min alldeles egna croat har varit ute och promenerat. Promenerat långt. Duktighetskänslan finns där, men kan fortfarande inte påstå att jag tycker det varken är speciellt roligt eller skönt. Det har dock givit resultat. -4kg på en vecka. Men som jag har slitit för de 4kilona.
Fördelen och faktiskt det enda positiva i mina ögon är att jag har världens bästa träningskompis. Jag bryr mig inte om hon ser mig svettig eller hör mig flåsa. Hon står ut med mina klagovisor och mitt gnäll. Och hon är så trevlig att umgås och prata med så man märker knappt av att man går. All kärlek till dig gumman. Men jag tycker fortfarande att soffan är bättre...

På tal om kroppar och vikt och annat. Häromdagen så kom lilla bus och var väldans glad. Lyckligt drog hon upp tröjan och klappade sig på magen.
-"titta mamma! Aminah har lejonmage!..KVÄÄÄK (Aminahs lejon säger kväääk...) "
Jag tittade och försökte låta bli att skratta. Berättade att den var fin och att det var ett farligt lejon. Med ett leende sa jag sedan att hon var ett lejon med en äppelrumpa. Vi tränade en stund på att säga äppelrumpa, för det skulle hon berätta för pappa.
När pappa kom hem så sa jag åt lilla bus att berätta vad hon hade för mage.
-"En lejonmage pappa!! KVÄÄÄK!".
Pappan såg (tack och lov) imponerad ut och frågade om lejonet hade ätit upp Aminah. Lilla bus nickade lyckligt. Då sa jag åt lilla bus att berätta vad hon har för rumpa. Hon funderade en stund men hittade inte orden. För att hjälpa henne på traven så sa jag
-"Aminah har en ä..äää...äää"
Då vänder sig lilla bus mot pappa med ett stort leende och utbrister
-"En Elefantrumpa pappa!!".
Sedan snurrar hon runt och putar med rumpan så pappan säkert ska se att det är en elefantrumpa.

Ett par dagar senare så står jag och diskar. Då kommer min kära dotter fram och klappar runt på min rumpa så att jag kände mig som bilen i karate kid. Wax on...Wax off...
Jag tittar på henne och frågar vad hon gör och hon svarar glatt på arabiska att den är fin. Jag skrattar smickrat och frågar om mamma har en fin rumpa. Hon ler och nickar och utbrister sedan:
-"Oj!!! Wow! Mamma har elefantrumpa!!".
Behöver jag tillägga att jag promenerade extra mycket den dagen och var väldigt noga för varje steg att spänna mina rumpmuskler. Och mat, vem behöver mat när man går runt med en elefantrumpa!?.

I lördags var jag på en släktträff. Försökte undersöka om någonannan i släkten hade elefantrumpa, men kunde inte hitta någon. Däremot hittade man en massa kusiner man inte sett på länge (om man någonsin har sett dem?) en massa kusinbarn som jag fortfarande inte vet namnen på. Och självklart underbara fastrar och farbröder. id="SPELLING_ERROR_29" class="blsp-spelling-error">tårögd då vi höll tyst minut för min faster som gick bort förra året. Hon talade ofta med mig om att försöka få ihop allihopa.Tyvärr så blev det inte allihopa då ett flertal valde bort att inte komma. Något som jag tyckte var väldigt, väldigt synd. Hade sett fram emot gamla och nya ansikten. Hade framför allt sett fram emot att få ett uppdaterat kusinfoto. Det har jag väntat i 24år på då det förra togs 1984. Men tyvärr blev det ju inte så. Hade dock en trevlig (men kort) stund med alla de som valde att komma. God mat, trevligt sällskap och härligt väder. Ett par timmar till sedan hade nog blygheten släppt och folk som inte kände varandra hade kanske börjat prata. Tycker dock att namnlappar är en bra ide till nästa gång!

puss i pannan

nusse