så att ni vet att jag lever...

Vi är hemma igen.
Från en trevlig, behaglig och en helt underbar semester i stockholm har vi nu kommit hem till den trista vardagen, getingbon och en dotter som vägrar sova om man inte klappar henne på magen.
Sambon insåg under vår tid i stockholm att det är där vi hör hemma. Vi har hans underbara familj, vi har möjligheter och vi har ett privatliv där uppe. Han kan fly från mig när jag är på dåligt humör, jag kan få lite ensamtid utan både sambo och barn och det finns så mycket mer för oss alla tre att göra i en större stad. Sedan vi kom hem så går sambon och mumlar som ett mantra "InshAllah vi ska flytta snart, InshAllah vi ska flytta snart".
Jag hoppas verkligen det.

Nu när vi återvänt till den trista vardagen så kryper den trista verkligheten också på. Jag börjar snart jobba igen. Det ger mig nästan ångest. Jag har varit hemma sedan April. Det har varit en skön tillvaro. Nu ska jag återvända till arbetsplatsen och lära mig nya rutiner och arbetssätt som arbetsgruppen numer använder sig av. Och jag kan inte längre sova middag!
Det blir nog tufft att hålla sig vaken första passen. Får nog be mina kära arbetskamrater att spraya mig med vatten om jag somnar.

I övrigt har det inte hänt så mycket, såret läkte ihop tredje dagen i stockholm och sedan dess har jag varit utan förband. Känns konstigt. Naket på något vis. Iofs inte så konstigt kanske med tanke på att där varit ett stort förband på sedan 7 April. Nu håller vi tummarna för att jag får vara frisk och kry resten av året. Och att jag får min Bypass snart!! längtar efter min operation, och speciellt idag när man sett foton av sig själv, har ryggont och knappt kan ta sig ur soffan. Men tills operationen så gör jag ytterligare ett försök att minska lite själv. Good luck martina. Riktigt jävla good luck!!!

puss i pannan

nusse