mina arbetskamrater jublar..en kvart...

Öppnar upp datorn och blåser bort dammet från tangenterna. Det var längesedan nu.
Stoppar in en sked med kolatårta i munnen och har överläggning med mig själv i huvudet om jag borde spotta ut den eller inte. Funderar medan jag tuggar och stoppar sedan in en sked till.
Nynnar lite för mig själv tills jag inser att jag inte är själv. Sambon och dottern sover gott i sängarna sedan länge. Själv är jag lite av en rebell och sover sällan när jag behöver och vill utan släpar mig till sängen strax innan ögonen slår igen och somnar framåt småtimmarna av utmattning. Har inbillat mig att jag klarar mig lika bra på 4 timmars sömn som jag gjorde när jag var tonåring. Men det var innan lilla bus.

Det var innan välling på natten och klappa på lejonmagen. Det var på den tiden man väcktes av en kyss och en nykär sambo som frågade om vi inte kunde stanna i sängen hela dagen. Vilket man gärna gjorde eftersom man inte hade tvätt som väntade, leksaker som attackerade fötterna så fort de nuddar golvet, högar med disk och ett tvång på lite rutiner gällande maten. Nu för tiden väcks jag allt som oftast av ett
"go´morron mamma. Snääääääälla mamma vakna!...Aminah tar pappas kudde och pappas plats (fniss fniss) ...täcke mamma!...mamma...mamma...mamma...mamma...(efter 30 gånger brukar jag klämma ur mig ett mmmmpf) jag har bajsat mamma. Lukta!! (ni anar inte hur fort man vaknar när man får en blöja upptryckt i ansiktet!) Lukta äckligt mamma. Uscha!".
Inte alls lika roligt kan jag meddela och inte hälften så coolt att berätta för sina polare.

Var lite orolig nu inför jobbstart att det skulle bli tufft eftersom jag har haft en period nu där jag sover dåligt och alldeles för lite. När jag väl kom till jobbet så mindes jag mitt andra problem. Jag kan inte vara tyst. Det går inte. Man lever för kort tid för att vara tyst. Och iallafall när man har så väldigt mycket åsikter och nostalgi-storys som jag har. Det bara går ju inte vara tyst då. De stackars arbetskamrater som varit utsatta för detta har bara suckat och försökt få en syl i vädret lite då och då. Men jag har varit hemma i sex månader. Jag har minsann samlat på mig.
Trots allt mitt pratande så har mina arbetskamrater inte lämnat in en protestlista mot att jag får vara kvar, utan verkar konstigt nog glada att jag är tillbaka. Må hända att det varit tyst under sommaren kanske och därför behöver de någon som kan fylla ut hösten och vintern. Eller så tycker de bara att jag är söt att titta på.

Har tänkt mycket på arbetsplatsen under min sjukskrivning. Som assistent så jobbar man väldigt nära sina arbetskamrater och blir då som en liten familj. Och jag har verkligen tur som jobbar med en så rent ut sagt skitrolig familj. Alla har humor och har inga problem att skoja och busa, ingen bryr sig för hur den andre ser ut (vilket innebär då att det finns en kraftig majoritet av kvinnor i pyjamas på arbetsplatsen och ynka två "pojkar" för att tvingas att titta på dessa utstyrslar) och viktigast av allt så känns det som att man kan säga rakt ut vad man tycker och tänker. Har också varit skönt att vara hemma och få distans och rensa lite bland tankarna. Få en annan vinkel på saker och ting och tänka över saker både en tredje och fjärde gång.

Det är en arbetskamrat med lite mindre blindtarm och mycket mer glädje och entusiasm som kommer tillbaka. En arbetskamrat som laddat lungorna med syre för att likt en duracellkanin kunna prata oavbrutet i minst 14 timmar. En arbetskamrat som tycker att alla i den lilla familjen är så jävla underbara, duktiga och fantastiska så man bara vill anordna ett stort pusskalas. Det är med andra ord en socialt-uttorkad, uppmärksamhetssökande, tjatig, bossig men ack så söt arbetskamrat som tagit sig tillbaka. Undrar hur länge arbetskamraternas glädje håller i sig...

puss i pannan

nusse