Jag är lurad. Indragen i en sekt...

Jag är lurad. Förd bakom ljuset. Förnekad viktig information. Och allt för att folk inte har vett att informera relevant information när de lovar saker.

I två år har jag fått vaga löften men stora förhoppningar angående min dotter.
När jag beklagat mig över sömnbrist, trots och dotterns matvägran så har folk uppmuntrande sagt att "Så var min X tills h*n fyllde 2, sedan vände det!" "jo, men så håller de på fram tills de fyller 2. sedan vänder det".
Nu är min dotter två. Hon äter fortfarande riktigt dåligt och hon sover fortfarande inte hela nätter utan att vakna efter välling. Kunde inte alla vänliga människor precisera sig lite mer. Ge exakta datum i stil med "när min snorunge var 2år 10 månader och 7 dagar så började han mirakulöst att äta som en häst!" eller "när mina irriterande småglin var 2år och 4 veckor så sov de hela natten igenom". Det hade underlättat.

Nu sitter jag var dag och stirrar på min dotter. Är det idag hon ska börja äta?
Jag trodde miraklet hade inträffat häromdagen när hon åt ris. Hon skyfflade in flera skedar och tuggade glatt. Alla applåderade och vi var så stolta och glada att vi knappt andades. En stund senare kräktes hon. Dagen efter fick vi i henne skräpmat från McD, det gick lysande! Jag och sambon tittade nervöst på varandra, blinkade och nickade menande åt varandra. - Nu älskling har det hänt, mirakel sker. Då kräkte hon. Nu har jag gett upp. Hon kommer få leva på nudlar, ägg och nuggets hela livet. Och alltid gå runt med kräkpåse i fickan!

Samma sak är det på nätterna. Jag vågar knappt somna. Hon har ju trots allt fyllt två år. Jag vill inte missa det, jag vill vara vaken och insupa magin som kommer uppstå när hon inte vaknar på natten och kräver välling, pussar och kramar. För det kommer vara magiskt. Det kommer vara en vändpunkt för allihopa. För mig, för sambon, för lilla bus och inte minst för våra kära grannar.

Men nu är det snart en vecka sedan hon fyllde år. I en hel vecka har vi vakat och hoppats. Vi är mycket, mycket besvikna. Inget har hänt. Mer än att jag och sambon är trötta och lite smått förtvivlade över hur mycket kräk det får plats i en så liten kropp.
Tänk så lätt det kunde undvikits om bara folk la manken till att minnas detaljer.
Å andra sidan så tror jag det är ett knep. Så säger mammor med äldre barn till oss med yngre, medan de inombords fnissar hysteriskt och tänker "ha!! Din jävel min snorunge varken åt eller sov fören h*n var 4 ½. Smaka på den du!".
Jag är dömd till ett liv med mörka ringar under ögonen. Jag är dömd till att tvätta kläder med kräk dagligen.

Till min stora glädje så har jag ju väninnor som nyligen fått barn. De vet inte vad som väntar. Så snart är det min tur, jag ska hämnas. Lika elakt och illvilligt som jag blivit lurad ska jag berätta för dem att "när Aminah fyllde två så var det som att vända på en hand. Hon började äta och sova, och spotta på mig om hon inte blev det mest väluppfostrade barn som världen skådat!". De trötta mammorna kommer sitta och titta på mig som om jag vore en Gud, jag är deras räddning. Jag kommer med ett löfte om att deras rosenkindande små bebisbollar ska bli snälla. Att de ska låta mamman sova ifred och aldrig mer spotta ut maten över det nystädade golvet.
HA!! de har ingen aning om vad som väntar...

puss i pannan

nusse