lördag 23 januari 2010

Från pennan ner på papper och över till skärmen

Jag lyssnar på tystnaden. Den ger utrymme för tankar. Tar på mig jackan och går ut och röker. Allt är öde, allt är tyst. Tittar på hur röken virvlar i kylan och försvinner och inser att livet är lika flyktigt. En minut blir till flera som blir till timmar, och man värdesätter inte det. Man väljer att inbilla sig att livet är evigt och att bättre tider kommer. Men gör det verkligen det.
Tänker tillbaka på det förflutna och inser att stunderna man sa att man aldrig skulle glömma nu enbart är suddiga flyktiga fragment av känslor och sagda ord. Svaga minnesbilder och svaga röster. Livet har gått vidare. Det går inte stanna upp.

Tänker på sådant som varit centralt i livet och hur detta ändrat sig genom åren. Relationer, framtidsplaner, förhoppningar och det egna jaget. Släcker cigaretten och går in.
Vad hände på vägen, var förlorade jag mig själv. Var förlorade jag mig själv och började anpassa mig till samhället. När började jag följa de sociala regler som finns, när valde jag att svälja min åsikt istället för att skrika ut den till världen. När blev jag vuxen?
Och är jag verkligen vuxen. För min mormor är jag fortfarande 4 år gammal, för min mamma något äldre, för min syster är jag jämngammal, för min sambo är jag evig, för min dotter är jag lastgammal. Men vem har rätt.

Med åldern så lär man sig nya saker, man vinner kunskap och erfarenheter. Men lär av sina misstag det gör man sällan. När kommer man till den punkten i livet att man klarar av att bryta dåliga mönster, kommer man någonsin att börja bry sig om sig själv. Hälsan är viktig, jag blundar för den. Jag vill inte veta, jag vill inte känna, jag vill inte förstå.
Hur man agerar med andra människor säger mycket om hur vi är. Men ju fler år som går, desto mer inser man att man lär sig spelets regler och faller in i mallen för jantelagen. Man gör inte mycket väsen av sig, man lever sitt liv och försöker hanka sig fram. Möter man någon man känner så ler man och säger att allt är bra, att man mår bra. Men vad döljer sig bakom masken, är verkligheten lika bra?.

Jag funderar på hur folk hade reagerat om jag sa sanningen.
”Nej jag mår inte speciellt bra. Jag mår dåligt över min vikt, den upptar snart hela mitt liv och är involverad i alla tankar jag har. Jag är i stort sett styrd av min fetma. Men var inte orolig, jag hoppas på att få en gastric bypass. Det är den som ska rädda mitt liv innan jag har ätit mig till döds. Och ekonomin är inte den bästa. Vi klarar oss, har inte speciellt mycket att kasta, men inte heller några skulder. Hur den blir i framtiden är oklart. Förhoppningsvis så kommer det bli en förändring i livet som gör att vi tjänar lite mer. Jag har börjat tänka mer och mer på komplikationer till följd av min diabetes, men väljer att blunda för vad som trots allt är troligt i framtiden. Vi tar det som det kommer. Men jag har ingen energi till att ta hand om mig själv. Det enda som inte känns som ett krav från andra är min diabetes. Men annars har jag krav att jag ska ner i vikt, jag ska sluta röka, jag ska vara glad och tacksam, jag ska acceptera allt i livet med ett leende. Min diabetes ställer bara krav på mig själv. Och de kraven kommer i andra hand. I övrigt så går jag på familjerådgivning med sambon, vet inte om det hjälper ännu. Men just nu så har jag och min sambo en väldigt bra relation. Efter allt som hände så började vi om på noll för att bygga känslor och förtroende för varandra. Det har nog fungerat för sista tiden har vi växt ihop. Vi har en starkare kärlek, vi delar skratt och tårar. Vi kommunicerar. Vi har blivit vuxna ihop… Hur är det med dig då?”
Jag kan undra vad folk hade sagt.

Jag är en ganska öppen person i vanliga fall. Jag har inget att dölja, och bättre att säga som det är än att få höra på omvägar hur mitt liv ser ut. Det har en tendens att bli så i små samhällen, att man blir informerad om vad som händer i livet av människor man träffar på Ica. Det kan vara trevligt ibland, men för det mesta är det väldigt irriterande.

Jag vet inte. Jag har nog kommit in i en ålderskris i kombination med en livskris. De existentiella frågorna maler ofta i huvudet. Vem är jag, varför är jag, vart är jag på väg, vart kommer jag ifrån, hur vill jag att framtiden ser ut, hur tror jag att framtiden ser ut.
Det gör mig bitter att inte ha några svar, trots att jag försöker utforma svar i mitt huvud som ska låta lite logiska. Svaren står i stjärnorna, och dit kan jag inte nå. Jag kan inte nå längre än till nuet. Jag vet inte vad framtiden innehåller. Kanske vill jag inte heller veta.

Carpe diem – fånga dagen är ett känt uttryck, men vilket är viktigast: att fånga glädjen och kärleken i vardagen eller att fånga speciella ögonblick. Jag tar på mig jackan igen och går ut. Möts av mörker, kyla och ensamhet. Drar ett djupt bloss och känner mig ensam, ensam och tom. Finns ingen eller inget som kan göra ensamheten mindre, finns inget som kan göra att tomheten försvinner. Enbart tid, engagemang och optimism kan påverka.
Enbart framtiden kan bli bättre, det förflutna har redan passerat.


Puss i pannan


nusse

1 kommentar:

Anonym sa...

Du skriver väldigt bra...jag får mig en tankeställare..känner sååå väl igen mig på flera utav dina punkter..
Jag har lärt mig att uppskatta det jag har..jag mår inte heller bra.
Just nu är det så MYCKET.
Jag har ju inte diabetes,men min vikt och just det du skriver,ensamheten...
Ja,det är inte lätt,Martina...
Tack för att du delar med dig av dina tankar...Kram från Sus