måndag 12 oktober 2009

Mångfald i familjen och samhället. Första inlägget i internetkampen mot rasism..

Fatou uppmanar till ett uppror i sin blogg. Att kämpa mot fördomar och rasism.
Jag är inte sen att haka på.

Jag är uppväxt med olika människor. Jag anser mig vara välsignad som fått göra detta. Människor med olika hudfärg, erfarenhet, kulturer, traditioner och språk. Men även människor med olika funktionshinder och handikapp som lärt mig mer än jag någonsin kunde ana. Alla de människor jag lärt känna eller bara som hastigast träffat har lärt mig något, acceptans och förståelse.

Jag tänker inte vara skenhelig och säga att jag inte har fördomar. Jag har många fördomar. Några baserade på vad jag upplevt, några baserade på vad man tror. Jag undviker inte en hudfärg, en brytning, ett udda utseende pga hur personen i frågan kanske kan vara. Jag maler på och upptäcker till min glädje allt som oftast att vi har mycket gemensamt. De personer jag har stött på som jag inte kommer överens med osv kommer jag inte överens med av samma skäl som att jag inte kommer överens med många svenskar - personkemin stämmer inte.
Man slutar inte äta ägg för att man en gång har knäckt ett som varit ruttet.

I min familj är vi många, och ingen av oss är helt svensk.
Vi har rötter från finland, resandes romer (tattare), kosovo, mellanöstern osv...Och vi är inte mer dysfunktionella än någon annan familj.
Det jag har lärt mig genom åren tack vare mina vänner är att alla människor är unika. Hur vi ser ut på utsidan påverkar inte insidan.
Går man igenom min mobil så hittar man namn så som Afrim, Alex, Anya, Baheija, Bettie/Winta, Dulu, Evgenia, Karim, Naim, Mahde, Mensur, Muna, Obeida, Nasima, Perparim, Rahwa, Rosalia, Sama, Silvija, Tariq, Tigist och Tafik. Detta är några utav de speciella personer som vandrat in i mitt liv och slagit sig ner på den speciella plats i hjärtat som tillägnas dem man tycker om.
Många av dem har delat mycket med mig, många av dem har lärt mig så otroligt mycket om mig själv och om livet (Rosalia förtjänar ett hedersomnämnande här, hon är min underbara extra mamma i sthlm som lärt mig hantera livet). Och många av dem har jag haft så otroligt mycket kul med. Hade jag nu valt bort dem pga hudfärg så hade jag gått miste om en stor del i min personlighet.

Tittar man på ännu närmre relationer så kan vi börja med min lillebror och lill kusinen. Deras fäder är från kosovo. Min lillebror är min lillebror och inget annat, i mina ögon kan man inte vara ett halvt syskon med någon. Och lill kusinen, inte är hon varken mer eller mindre svensk bara för att hennes pappa är från kosovo. Faktum är att lill kusinen endast har utseendet som avslöjar att hon inte är svensk. Min syster däremot som räknas som 100% svensk, hon talar bättre albanska än lillebror och har annammat mycket av kultur och traditioner från kosovo. Hennes man är från kosovo och deras två barn är således "blandade". Vilket man absolut inte kan tro när man ser dessa lintottar springa runt likt Emil i Lönneberga med lillasyster Ida på släptåg.

Nu till det som ligger mig närmast hjärtat. Min sambo.
Han kom till sverige i mars 2006, har varit ihop med mig sedan augusti 2006. Och trots alla kulturkrockar (för tro mig, många har det varit) så är han fortfarande sambo med mig. Och jag vill inte byta honom mot något i världen. Visst är det jobbigt att ibland missförstå varandra pga språket, bråka pga hur det ser ut i min/hans kultur, att varje år diskutera att julen är lika viktig som Eid, att om och om igen diskutera om vi ska låta aminah växa upp i sverige eller i ett islamskt land. Men inte vill jag byta ut honom mot något som är mer svenskt.
Och det finaste jag har, min lilla trollunge, mitt lilla bus. Skulle hon vara mindre värd sina dagiskamrater bara för att hon har en arab till pappa? Nej. Min lilla flicka är precis lika mycket värd och kan lika mycket som alla andra. Och i mammans och pappans ögon är hon det finaste på denna jord.

Ska man ta erfarenheter som jag har från att arbeta med invandrare så kan jag med handen på hjärtat säga att det är en stor skillnad. Nu talar jag inte om de invandrare som kommit till sverige som små, eller andra generationens invandrare utan jag talar om relativt nyanlända tillskott för sveriges mångfald. De har en helt annan respekt för äldre och sjuka människor, de jobbar med en ömhet och en lojalitet som är svår för mig att förstå mig på. När jag är på jobbet har jag en personlighet som gör att jag inte blir alltför personlig med personen jag arbetar med. Jag måste kunna släppa tankarna på arbetet när jag går hem. En invandrare bemöter ofta på samma sätt som om de talade till en mormor eller morfar. Jag är fruktansvärt glad att det finns människor som kan bemöta med en sådan personlig värme utan att känna att arbetsmoralen och gränserna brister.

En annan synvinkel är min sambo. De första 6 månaderna när han hade börjat på nya jobbet så arbetade han från 05.30-20-45 varje dag. Förbjudet enligt arbetslag, men den arbetslagen kunde förstaget ta sig runt. När min sambo började sätta ner foten och säga ifrån att han ville ha tid för sin familj så blev det problem med basen. Basen har öppet erkänt för min sambo att denne är rasist och tvekar inte för att visa det tydligt på jobbet. Min sambo har sagt ifrån flera gånger och fått till svar att han inte ska bry sig. Min sambo ifrågasatte då till chefen varför det bara var invandrare som haft min sambos tjänst före honom om man är medveten om att basen är rasist. Svaret han fick var "det finns inga som arbetar så hårt som invandrare, och det behövs på din position för att driva företaget framåt".

Hur mycket har inte invandrare byggt upp i sverige. Hur mycket har de inte lärt oss om omvärlden. Hur mycket har de inte visat oss som medmänniskor. Hur mycket har inte invandrare kämpat för svenskar och dess rättigheter. Och vad väljer delar av det svenska samhället att göra. Jo smutskasta dem. Visst finns det rötägg hos invandrare, precis som hos svenskar. Utgå ifrån att alla är unika, utgå från att personen du möter i trappan på morgonen är precis som du. Bjud på en kopp kaffe och lär känna personen. Kanske har ni mer gemensamt än du tror. Men förkasta inte möjligheten att finna en nära vän bara för att du har hört att människor "därifrån" är si och så.

Alla svenskar har inte villa, volvo, vovve och konfirmerades när de var 15-16.
Vissa växte upp med invandrare, socialbidrag, en mångfald, nya kulturer och en jävla massa skratt.

puss i pannan

nusse

ps: http://saminalindstrom.com/2009/04/10/andra-generationens-invandrare/ åh va jag tycker hon är bra!

4 kommentarer:

Samina Lindström sa...

Jag håller helt med dig. Och vilken fin blogg:)

Sandra sa...

en stående ovation till detta inlägget, Håller också med om det du på ett så klyftigt och intressant sätt skriver om :D

Emm Aminah sa...

jag niger, bugar och bockar för de fina kommentarerna :-)

Anonym sa...

bra start