Palestina, integration och invandrare. Andra inlägget i internetkampen mot rasism

Det kan inte ha undgått någon att min sambo är från palestina. Detta innebär självklart att mitt hjärta klappar lite extra för palestina och dess problem. De flesta av er minns kanske nyheterna som började i december 2008. Det bildades läger de som var palestina anhängare och de som stod på israels sida. Under en tid var människor väldigt aktiva och engagerade sig. Sedan glömdes allt bort.
Tyvärr är det ju så att det media väljer fokus på är ofta det som intresserar människor. Jag tror b.la. att vi kan tacka media för mycket av den främlingsfientlighet som finns i sverige. För trots allt så är det många som aldrig haft kontakt med invandrare, aldrig fått höra något positivt om dessa "nya svenskar". Har inte media en lika stor skyldighet att visa positivt som negativt kan man tycka. Men media kontrolleras inte av vad människor behöver läsa, utan vad som kan skapa intresse.

När konflikten (som är ständigt pågående) eskalerade och visades i media så vinklades den olika. Jag som lever med palestinier och som har ett stort kontaktnät med palestinier och dess anhöriga fick se saker och höra saker som borde nått ut i svenska vardagsrum.
Rosalia lyssnade på vad jag och min sambo berättade och bad mig sedan skriva om saken (Rosalia är engagerad i allt som hon tycker är orättvist). Jag skrev från hjärtat, jag skrev vad jag upplevde, jag skrev vad jag tyckte. Då skrev jag under signatur. Nu skriver jag det öppet, med vissa justeringar för att inte lämna ut min sambo totalt.


HUR KAN VÄRLDEN BARA SE PÅ

Jag vaknar av ett skrik.
Förskräckt och nyvaken undrar jag vad som har hänt när jag hör ett jämrande brevid mig.
Jag inser snabbt vad det är och lägger armarna om min sambo, stryker honom sakta över håret och viskar lugnande ord. Om och om igen upprepar jag
"Det är ingen fara älskling. Det är bara en mardröm"
Min sambo försöker samla sig och han frågar förtvivlat
"Hur kan världen bara se på?".
Eftersom det inte finns några tröstande ord på denna ångestfyllda fråga utan svar, så ber jag honom berätta om sin dröm.
Han svarar kort "Det inte är drömmar, det är minnen."

En fasansfull vardag
Lågmält börjar han berätta, jag har hört delar av det innan, men ändå stiger tårarna i mina ögon.
Han berättar om en fasansfull vardag, en vardag i skräck som man aldrig kan förklara i ord.
Han berättar om de gånger hans mamma vill åka och träffa sina barnbarn men får ägna halva dagen i gränskontroller. En sträcka som i sverige hade tagit max 20 minuter med bil tar minst 6 timmar för hans mamma, enbart för att hon har fel nationalitet
Han berättar om det oprovocerade våld han sett under hela sin uppväxt. Hur kompisar mist sina liv framför hans ögon.
Upprörd berättar han hur de tagit mark och hus som tillhört hans familj i flera generationer.
Och att han och hans familj blivit nekade jobb och nekade att söka jobb utanför sin region.
Med tårar i ögonen berättar han om sin oro för sin familj, oro för kommande generationer. Åter igen upprepar han
"Varför får vi ingen hjälp, varför ser bara världen på".
Som vanligt har jag inget svar på denna fråga.

Skygglappar på svenska befolkningen
Vi sitter hos vänner och zappar mellan olika arabiska TV-kanaler, på alla kanaler visar de dödsoffer. Barnlik som grävts upp från skolor som bombats. Barn -och kvinnolik där man tydligt ser att de blivit skjutna, spädbarn med kulor i kroppen.
Bilder du aldrig skulle se på en svensk kanal -eftersom dessa bilder faktiskt visar hur det är. I Sverige har vi skygglapparna på.
Jag tittar tills jag inte längre ser igenom tårarna.

Krigets sanna offer
De visar personer som förtvivlat gråter och skriker efter sina anhöriga, de visar bilder från sjukhusen där barn gråter efter sin mamma.
De pratar med en man som berättar hur militären kom och sa åt dem att de måste lämna sitt hus eftersom det skulle bombas.
Hustrun gick först med de äldre barnen, maken sist med minsta barnet och lite kläder i en kasse. När de kom utanför dörren möttes hustrun och de äldre barnen av militär som började avfyra vapen. Bara maken och den minste klarade sig. I inslaget upprepar mannen om och om igen
-"Alhamdullallah (Tack till Gud) att mitt yngsta barn klarade sig så att jag har någon kvar".
Nu är han själv med sin son på 5 månader.

Vem vet hur hög den riktiga siffran är
Telefonsamtal som vi får informerar sådant som inte media talar om.
Att militären samlar hela familjer från olika bostadhus och tvingar dem till andra hus man "underlättar genom att samla dem på samma ställe", sedan bombas husen.
Ingen vet den egentliga dödssiffran, för man vet inte hur många lik det finns i rasmassorna. Alla är oroliga för hur många som egentligen dödats.
Alla fasar för den slutgiltiga siffran.

Tacksamhet och tårar
Våra vänner talar om sina egna minnen, om alla och allt de mist.
Att de är glada att de fått komma till Sverige för här har de en framtid.
Deras barn kan växa upp utan skräck, och få vara just barn.
De har mat på bordet, tak över huvudet, kläder på kroppen, det finns ingen som kan stänga av deras ström eller ta bort deras vatten.
Samtidigt så gråter man för sina islamska systrar och bröder som lider nere i vad som beskrivs som ett "modernt koncentrationsläger".
- "Allahu Akbar (Gud är stor) utbrister en av kvinnorna, Inshallah
(om Gud vill) kommer detta få ett slut snart och världen kommer öppna sina ögon!"

Minnen går inte att radera ut
Jag ser mig omkring, tittar på dessa människor som tagit emot mig med öppna armar och bjudit in mig i deras hem. Som accepterar mig som jag är utan förbehåll. Jag ser deras tårar, deras sorg och deras samhörighet.
Jag ser min sambo trött massera sina tinningar. Han har varit sömnlös länge nu. Han säger att det går en video i huvudet och att han har dåligt samvete.
"Minnen kan man aldrig radera ut, man kan inte välja vad hjärtat och själen väljer att visa".
Jag tittar på min dotter som sitter på golvet, lyckligt ovetandes om vad hennes släktingar går igenom just nu.
Tyst frågar jag mig själv
"Hur kan världen bara se på? Varför gör ingen något"

Telefonerna avstängda för att slippa höra alla dödsbud
Allt bryts av en telefonsignal. Det är ännu ett dödsbud.
Kvinnorna gråter öppet för den döda flickans skull, de gråter för hennes mamma, hennes pappa och hennes syskon.
De hoppas hon slapp lida innan hon dog, och att inga fler ska behöva dö.
Min sambo sätter sig brevid mig, torkar mina tårar och viskar
"förstår du nu varför jag har stängt av min telefon?".
Jag tar upp min dotter i famnen, kramar henne hårt och pussar på hennes mjuka knubbiga kinder.
Min sambo håller om oss båda samtidigt som han säger
"Inshallah det kommer en ljusare framtid".

Tårar för alla dem som dör
Min sambo är inte från Gaza, han har inte mycket släkt där heller.
Hans upplevelser är från andra ställen i Palestina. Trots detta har han svåra traumatiska minnen som påverkat honom starkt och som fortfarande gör att han lever efter teorin "har du inga som du låter komma dig nära så kan du inte heller sörja när de dör".
Samma är det för hans vänner.
Jag är inte längre förvånad när någon berättar att folk dör i gränskontroller, att möjligheterna i Palestina är obefintliga, att barn och ungdomar sätts i fängelse för de anses vara Hamas-anhängare.
Och detta är ändå bara lite av vad människorna i Gaza anser vara vardag.
De Palestinier jag talar med säger samma sak;
"Du kan aldrig föreställa dig fasorna i Gaza för enda sättet att beskriva livet i Gaza är med tårar för alla de som dör".

Hur mår barnen i Gaza?
Jag tänker på alla de tusentals barn som bor där, om min sambo mår så dåligt av sina minnen som är från ett relativt lugnt område i Palestina, hur mår då inte alla dessa barn i Gaza. Barn som kanske har mist sina anhöriga och som till följd av det som sker nu kommer att bli svårt traumatiserade. Hur ska de kunna lita på att de är trygga och ha tilltro till att världen hjälper dem att få en framtid?

Vem ska städa upp efter kriget
Med min text vill jag försöka öppna ögonen på människor.
Israel försöker försvara sina handlingar med orden "vi måste få försvara oss".
Men varför ska inte Palestina säga ifrån?
Varför ska de acceptera den inhumana behandling de har fått utstå i många år. Det Israel har gjort, och fortfarande gör, mot befolkningen i Gaza är fruktansvärt, och det Israel håller på med just nu är inget annat än folkmord i mina (-och i många andras) ögon.
Vem ska städa upp efter kriget?
Ska vi skicka röda korset (inget ont om röda korset för de gör en fantastisk insats!) och tro att allt löser sig.
Isåfall lever vi i en fantasivärld.
De kvinnor som efter kriget kanske är änkor med barn, hur ska de klara av att försörja familjen helt själva? Hur ska de orka med en vardag som de vet inte kommer fungera eftersom de inte har bostad, ekonomi, och förutsättningar att klara av det.
Män som kanske är så skadade efter kriget att de kräver vård hela tiden, var ska de hitta den vården. Och var ska de hitta någon som berättar för dessa män att de inte är belastningar för sina familjer. Få stopp på våldet innan det gått för långt!!!

Jag stödjer de som överlever
Jag stödjer inte Hamas, jag stödjer inte heller Abbas, däremot stödjer jag människor som vill leva normala liv i frihet.
Jag stödjer kvinnor som vill jobba och som vill kunna ge mat till sina barn varje dag, jag stödjer unga män och kvinnor som vill studera och bygga upp en framtid för sig själva och sitt land, jag stödjer de fäder som vill kunna skapa ett bra liv för sin familj och kommande generationer, jag stödjer de äldre som vill ha kontakt med barn och barnbarn, jag stödjer barnen som vill kunna leka på gatan utan att vara rädda, jag stödjer de som överlever...
//"Med de tårar vi gråter för Palestinas offer kan vi skapa ett hav"

Detta inlägget handlar inte så mycket om rasism i sverige, detta handlar om allt som vi i sverige inte tänker på. Att invandrare ofta får uppleva hemska saker innan de kommer hit. Vi kan inte sätta oss in i de fasor som många flyr ifrån.
Det handlar om att många svenskar faktiskt inte inser att de som kommer hit ofta är tacksamma för att de får bo i ett kallt land med människor som tittar snett på dem och kastar glåpord efter dem , som vet att när de går in i en butik tror många att de är kriminella. Att de varje dag är tacksamma över att de kan känna sig någotsånär trygga. Hur många svenskar tackar dagligen för att de har tak över huvudet?
Det handlar också om media, att media bygger upp en bild av invandrare - och speciellt muslimer - som inte stämmer med verkligheten. Varför aldrig skriva om något positivt?!

Integration är ett ord som nämns ofta i samband med invandrare. Jag har många gånger ställt mig frågan varför bara invandrare ska anpassa sig.
Varför kan tex inte svenska människor ställa upp och fira Eid tillsammans med muslimerna? Kan vi fira halloween så kan vi fira Eid enligt mig. Men nej. Fokus läggs på att man inte äter dagtid under ramadan. Trots att alla de stora religionerna förespråkar att man ska fasta vissa perioder/dagar så är tydligen islam det som upprör mest.
Svenskarna gnäller över att muslimerna inte äter gris, de som kan sin bibel vet om att även i bibeln så står det att man inte ska äta gris.
Svenskarna gnäller över att invandrare inte lär sig språket, jag vill gärna höra Berit 49 lära sig arabiska/turkiska/kurdiska/albanska och tala enbart dessa språk - och utan brytning.
Svenskarna gnäller över kulturen, tänk om mallorca skulle sluta ha julgran på julafton hur besvikna alla semester svenskar skulle bli då.
Svenskarna gnäller över att invandrare ger sina barn namn som kan vara svårt att uttala på svenska, flyttar Karin till kosovo så ska hon vara medveten om att hennes namn betyder kuk på albanska.
Svenskarna gnäller över att invandrare får så mycket bidrag, men ingen vet hur lite pengar man får som stöd som invandrare och att man måste uppfylla krav för att få dem.
Svenskarna gnäller över att staten hjälper invandrare, hade de åkt till en flyktingförläggning hade de ändrat åsikt.
Svenskarna gnäller över att invandrare inte jobbar, inte det lättaste att få jobb när man heter Abdallah Mahmoud al Hamodi.
Svenskarna gnäller över att invandrare tar alla jobben, har man bättre utbildning och mer erfarenhet så är det inte konstigt om en invandrare får jobbet före en svensk. Det är så det fungerar när man söker jobb.

Listan kan göras oändlig. Men sömnen gör sig påmind och väckarklockan ringer om 5 timmar.
Vi fortsätter en annan dag.

puss i pannan

nusse