Vad gör man inte

Vissa dagar på jobbet så ger man allt och lite till.
Man ger bort en liten bit av sig själv, man gör sig sårbar.
Man håller hand, stryker ömt över håret, engagerar sig och vänder ut och in på sig själv för att vara till lags. För att skapa en trygghet, ett förtroende och för att förmedla en känsla av att den man jobbar för är viktig och att visa att man verkligen bryr sig om (vilket man faktiskt gör, om inte annat så är man medmänsklig och känner det som om man har skyddslingar att ta hand om).
Man ger order till utomstående personal, man frågar upprepade gånger hur den man jobbar för mår, tvingar en sköterska att göra saft, stjäl en filt.
Och vad får man tillbaka, en avhyvling som hette duga där orden oduglig, inkompetent, bryr sig inte om, vill att jag ska dö osv fanns med. Sådana dagar är de dagar jag tänker för mig själv att jag ska sluta jobba inom vården.
Jag ska sluta engagera mig.

Sedan tänker man på det arbete man utför, och på de som faktiskt uppskattar det man gör, man tänker på alla de fina och uppmuntrande ord som den utomstående personalen sa. Man tänker på hur skönt det känns att veta att man har kvar all kunskap trots att åren har gått. Man tänker på att man trivs med sitt yrke.
Men känslan av att man blir mer och mer apatisk mot allt växer.
Jag måste ta tag i livet, jag måste ta mig någonstans.

puss i pannan

nusse