USKA till räddning

Jag saknar min blogg, eller rättare sagt så saknar jag att kunna skriva oftare.
Under juni månad var jag borta från lilla bus och sambon ungefär 260 timmar. Det är ca 254 timmar för mycket för mig. Samtidigt så är det skönt att träffa arbetskamrater, hjälpa till med försörjningen här hemma och att komma bort lite från sambon och dottern.
Men 260 timmar är lite i mesta laget.

Nu ligger en hel veckas njutning framför oss, klockan 04.30 startar vi bilen och beger oss till Stockholm Vi ska starta den tiden enligt min klocka iaf.
Ska vi gå efter sambons så hinner säkert klockan bli runt 8 eftersom hans klocka konstigt nog går mycket långsammare än min. Detta är ett fenomen som jag upptäckt hos många - inte alla - invandrare.
Deras klockor går generellt 1-34 timmar efter en vanlig svensk klocka som är ställd efter fröken ur.

Det ska bli skönt att komma till sthlm och få andas ut lite, komma bort från byhålan och kunna hitta på något i sommar. Vi funderar starkt på skansen, men det hänger på vädret.
Någon som varit på skansen och som kan berätta lite vad det finns och om det är långt och jobbigt att gå. En massa backar, inte barnvagns vänliga gator osv??
Gröna lund känns ganska uteslutet att gå på med lilla bus, men skansen...finns det inte djur och sådant där. Herregud jag har bott i sthlm i lite mer än 2 år och har ändå ingen aning om vad som finns på skansen.

Jaha nu är det bara 3 timmar kvar tills jag ska stiga upp. Tänk om det kunde svalna av lite så man kunde gå och lägga sig.
Det visar på 32 jävla grader i lägenheten, är det konstigt att man inte kan sova då??.

Sambon var helt förskräckt när jag la ner lilla bus i sängen i bara blöjan, för han var övertygad om att hon kommer frysa inatt om hon inte har pyjamas och täcke. Jag förklarade att i sverige sover alla bebisar i blöja och med bara ett påslakan när det är över 27 grader varmt i lägenheten. Han mumlade något om att hon kommer bli förkyld och att han minsann inte tänker torka snor, sedan lunkade han iväg.

Ett par timmar senare så höll jag på att svimma när jag gick in i sovrummet för att tvinga ner sista sakerna i packningen. Där låg sambon i sängen, med fönstret stängt, inrullad i dubbeltäcket. Virat det varv efter varv runt sig så han liknade ett lindat spädbarn, eller en väldigt fet larv.

Förskräkt av tanken att han antingen kokade eller kvävdes så gick jag fram och puffade på honom, och när han bara stönade svagt till svar så gjorde jag vad vilken undersköterska som helst hade gjort.
Jag tog tag i ena hörnet på täcket och drog till så att sambon rullades ut från sitt "bo" (med tanke på att han väger 62 och att min vikt innehåller 3 siffror så var inte detta någon större kraftansträngning).
Sedan likt en vig sumobrottare slängde jag mig halvt om halvt över honom (lika bra att göra heimlich när man ändå är igång) och tog ett strupgrepp runt halsen
(ju större yta du täcker desto fortare hittar du pulsen) och klämde åt. Min sambo har väldigt stora och fina ögon i vanliga fall, men när han tror att han ska dö så blir de ännu större.

"MARTINA VAD I HELVETE GÖR DU!", svarade han ödmjukt och tacksamt när jag räddat honom från att dö en horribel död. Lite finkänsligt förklarade jag att jag räddat hans liv och att han borde dyrka marken jag går på. Han tittade på mig som om jag inte vore klok och väste fram att han frös och att det var därför han virat in sig i täcket. SAY WHAT?!
Okej att han är från palestina och van vid olidlig hetta om man jämför med sveriges sommarvärme. Men inte fan sover de invirade i dubbeltäcke i palestina när det är 32 grader inomhus!!?
Inte konstigt att sambon är så smal.

puss i pannan

nusse