matberoende

Idag har jag varit hemsk.
Riktigt hemsk. Jag har tyckt så synd om min sambo, men ändå inte kunnat sluta.
Jag avskyr när min diabetes gör såhär. Jag tycker inte om människan jag blir när min diabetes är fucked up.
Jag antar att inte många kan briljera med att de har stått inne på Willys och vrålat
"men för fan är du döv eller, ska jag sätta upp en skylt med lampor på så du ser vad jag svarar eftersom du tydligen inte kan använda öronen". Men det kan jag. Sambon råkade upprepa frågan "ska jag sätta henne i vagnen", vilken jag nyss mmmmat på till svar.
Jag är en hemsk,hemsk människa.

Både den psykiska stressen som blir av jag mår dåligt över vikten, och den fysiska påfrestningen att hela tiden öka och minska i vikt påverkar min diabetes. Jag har inte haft kontroll på den sedan jag var gravid. Måste börja föra schema igen. Kanske blir lättare att sköta maten då med. Borde finnas program på internet där man fyller i sina värden, jag avskyr att behöva skriva för hand.

Det här med vikten knullar mina nerver.
Det första jag tänker när jag stiger upp på morgonen är
"idag ska jag ta itu med vikten!".
Sedan går man hela dagen och hittar på ursäkter åt sig själv för att slippa motionera. Man är så upptagen att tänka på att gå ner i vikt så att man glömmer äta. Och när sambon sedan kommer hem är klockan närmare 6 på kvällen. Och då äter man första riktiga maten på hela dagen. Och man pressar i sig så man mår illa. Är det konstigt att man går upp i vikt?!
Sedan sitter man hela kvällen framför dator eller tv och planerar att
"imorgon ska jag ta itu med vikten!".
Jag väger mer nu än jag gjort på länge.

Jag räknar med att få min operation före eller efter sommaren nästa år. Det är lång tid kvar. Alltför lång nu när man har bestämt sig. Inte för att jag längtar efter mitt "nya" liv, inte för att jag längtar efter en "ny" kropp - utan för att jag är orolig för hur mycket jag ska hinna öka i vikt innan jag opereras. Och för hur vikten ska påverka min hälsa.

Jag måste försöka få rutin på maten. Frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag, mellanmål...till skillnad mot mitt nuvarande kaffe, middag och småätande mitt i natten.
Men det är jobbigt.
Jag tror inte att en människa som aldrig har varit matberoende kan förstå känslan av att alla känslor du har är bundna till mat.

Är du glad äter du för att fira.
Är du ledsen äter du för att bli glad.
Har du blivit sårad äter du för att trösta.
Har du tråkigt äter du för att fördriva tiden.
Har du inte ätit på länge så frossar du bara för att kompensera för den mat du varit utan.
Och när du väl har frossat så äter du för att döva ditt dåliga samvete.

När man har ett matberoende så kretsar hela livet runt mat, din senaste måltid, vad du ska äta nästa gång och vad du ska äta gången efter det. Samtidigt som man tänker på hur man ska göra för att gå ner i vikt.
Äta chips framför "du blir vad du äter" eller "generation fett" och planera att dagen efter börja motionera och börja på ännu en diet är inga problem.
Kan någon utan matberoende sätta sig in i hur det känns?
Jag tror inte det.
Lika lite som jag kan tänka mig in i hur en narkoman känner det utan sina preparat.

Jag slutade röka 2007, i samma veva som jag tog tag i mitt viktproblem. När jag hade 9kg kvar till min målvikt så vände det igen och jag började plocka på mig kilon. När jag sedan började öka i vikt så började jag röka för att inte börja tröstäta. Idag tjuvröker jag.
Jag ersatte ett beroende med ett annat. Och tro mig, det är 1000ggr lättare att sluta röka,
än att ransaka sig själv och bryta ett matberoende.

Idag vet jag om att jag är matberoende, jag vet också om varför jag är matberoende. Men det har tagit många år och många tårar att komma till denna självinstinkt.
Det smärtar att inse att man är så beroende av något att det påverkar hälsan.
Men det smärtar ännu mer att folk inte har förståelse för varför man är överviktig, utan att de bara anser att man är "lat"/ "äcklig"/"inte bryr sig om sig själv"/"har för lite kunskap".
Jag lovar att 90% av alla överviktiga människor hade blivit utmärkta dietister, de kan varenda diet, varenda matprodukt och de vet mycket väl vad man ska och inte ska äta.
Det svåra är att tillämpa det på sig själv.
Det svåra är att stå emot...

Puss i pannan

nusse