lite av alla de tankar som snurrar runt i huvudet

Igår var det svårt att somna. Tankarna började snurra runt att göra en eventuell operation.
Jag har bestämt mig att jag verkligen vill göra den, eller rättare sagt
-jag har inget annat val längre.
Samtidigt som det känns som ett stort nederlag för mig. Ett av de stora målen jag har haft i livet är att gå ner i vikt. Själv.

Att jag har ansökt om att få en gastric bypass är inte något som jag hux flux kommit på. Redan 2005 började jag fundera på att operera mig. 2006 skickade jag min första remiss. Men tackade nej till läkarbesöket. Jag ville försöka en sista gång själv.
Jag klarade det ganska bra. Plågade mig själv tills jag hade ca 10kg kvar till min målvikt bara. Sedan slutade jag röka, ramadan kom och sedan blev jag gravid. Och i dagsläget har jag ca 40kg som jag vill bli av med. Jag tänker inte skriva här om alla mina viktresor. Jag har bantat så länge jag kan komma ihåg, alla dieter har gett resultat en kort period. Men det har aldrig varit långvarigt resultat och alla kilon har kommit tillbaka fortare än vad det tog att bli av med dem. Och alltid fler kilon än det var från början.

I januari gjorde jag ett nytt försök med den s.k. sjukhussoppan (en slags kålsoppa), jag motionerade flitigt, drack enbart vatten och bannlyste choklad och chips. På 2½ månad gick jag ner 5kg. När jag sedan gick över till GI för att äntligen få äta något annat än den jävla soppan så gick jag upp 3kg på en vecka.
Då insåg jag att jag inte orkar mer. Jag vill lära lilla bus sunda vanor, jag vill inte att hon ska växa upp med en mamma som ständigt äter olika dieter och som aldrig orkar leka.

Igår när jag lagt mig i sängen så började jag tänka på hur en operation skulle förändra mitt liv och försökte väga det positiva mot det negativa.
Några utav de positiva saker jag tänkte på var att jag skulle kunna leka med lilla bus utan att bli trött så fort. Jag skulle orka springa runt med henne så som min sambo gör. Jag skulle ha mer ork och energi, framför allt skulle det inte vara så tungt när jag ska göra saker. Min diabetes hade blivit mer lätthanterlig med en operation
-min hälsa överlag hade blivit betydligt bättre.
Jag hade fått det lättare i mitt arbete som undersökerska. Och jag skulle kanske kunna handla kläder och skor utan att börja gråta...

De negativa sakerna som jag är mest orolig för är främst mitt utseende.
Det kan låta konstigt att man ska vara orolig för att se hemsk ut efter en gastric bypass. Men jag är rädd att bröst och rumpa ska försvinna, jag är orolig för att få mycket hud över när jag tappat mina kilon. Skinnet på magen opererar dem, men mina armar, ben, rumpa och bröst får jag ordna själv.
Vad ska min sambo tycka när jag klär av mig och bara har en massa lös hud, mina bröst är borta och rumpan hänger vid hälarna.
En annan oro jag har är att jag ska ändra mig i min personlighet. Och bli någon jag inte tycker om. Och bli någon min omgivning inte tycker om.

Självklart är jag orolig för eventuella komplikationer under och efter operationen, men jag försöker att vara rationell och tänka "de kan det här, självklart händer inget mig". Det finns så många frågor om framtiden och en eventuell operation, tyvärr kommer jag inte få svar fören operationen är gjord.

Jag försöker att inte ta ut för mycket i förskott, jag vet ju inte ännu om jag är kandidat till att bli opererad. Det enda jag vet är att en specialist har tittat på remissen jag skickade, och jag ska bli kallad till ett möte. Kanske uppfyller jag inte deras kriterier, då måste jag börja kämpa själv igen.
Och den tanken vill jag inte ens tänka.
Jag har försökt, jag har försökt många gånger. Och nu orkar jag inte mer. Det tar på min energi och mina krafter, det tär på förhållandet. Och alla i min omgivning lider av att jag inte mår bra.
Jag är hemsk när jag går på diet, och jag är lika hemsk när jag mår dåligt av den vikt jag har nu.
Jag hoppas att jag får operationen beviljad. Och jag hoppas att tiden fram till operationen går fort.

puss i pannan

martina