De som känner mig vet att jag har en
Och de vet även vilken hypokondriker jag blir när jag inte kollat mig på ett tag. Ja det är faktiskt så illa att även under alla år ihop med Aminahs pappa så kollade jag vart tredje månad (vem vet om han hade kul på annat håll liksom). Och jag får väl motvilligt erkänna att under mina längre perioder utan intimt umgänge (nu pratar vi inte dagar utan månader) så kollade jag mig för olika sjukdomar.
Idag var det dags för ny besiktning.
Nervös och övertygad om att jag drabbats av alla sjukdomar som finns tassade jag in på vårdcentralen med dottern på släp. Tänkte vara diskret eftersom det kändes som att alla visste att jag var där för att jag skulle göra underredsbehandling. Aminah tänkte inte riktigt samma sak. Att vara diskret är inte hennes starka sida.
Väntrummet var fullt med folk. Mestadels manliga representanter som såg otroligt sura ut. Aminah ser sig om med ett leende och ropar sen med en hög och ivrig röst som skar i tystnaden:
"åh mamma här har vi varit! Det är här du har kissat i en mugg!!".
Ni vet när man har mardrömmar och drömmer att man gör bort sig och alla skrattar, i början är det hjärtligt och sen låter det bara elakt. Precis så var det. Tillsist var mina kinder lika röda som klänningen jag hade på mig.
Aminah förstod dock inte varför utan utbrast "vilken tur att vi ska till doktorn mamma för du ser faktiskt lite sjuk ut...har du feber?". Det var två gånger på mindre än 5 minuter som jag önskade att golvet skulle sluka mig. Med ett väsande sätt-dig-ner-och-var-tyst tryckte jag en tablettask i handen på Aminah och stirrade på min nummerlapp.
Efter vad som kändes som en evighet (som fylldes med fniss och skratt åt lilla bus som alltid har så mycket att prata om) blev vi skickade till nästa väntrum.
För att få en inblick i hur hypokondrisk jag är så sammanfattar jag 3minuters tankar i väntrummet: "Handflatorna är svettiga, pulsen ökar, jag är torr i halsen och känner mig yr och febrig, visst fan är det ett utslag på handen, och där är ett till på armen! och för ett par dagar sedan var jag konstig i munnen, trodde det var för UVI - men det kunde ju varit svamp i munnen. Japp. Det är kört. Jag har HIV. Nu dör jag. vem ska ta hand om Aminah".
Ungefär där kom en liten, liten, liten farbror som såg ut som dr Snuggles fram och frågar snällt med huvudet på sned om jag var Jennie Forsman. Jag nickade försiktigt (likstelheten hade börjat sätta in). "Min mamma heter faktiskt mamma Martina Forsman, och hon brukar kissa i en mugg här". Den meningen väckte mig abrupt från mina tankar.
För mina kvinnliga läsare behöver jag inte gå in på detalj hur en besiktning av de nedre regionerna går till. För de manliga tänker jag inte ens försöka förklara hur ont det gör att få ett skohorn uppkört när man ligger med rumpan fritt i luften och en liten, liten gubbe som ser ut som dr Snuggles bligar över glasögonen och ställer massa frågor medan han gräver runt med massa olika verktyg. Kort sagt, för de män som sett porrfilm där kvinnan går till en gynekolog och sedan slutar det med lustfyllda stön etc; det enda som stämmer med verkligheten är att 90% av alla kvinnor rakar sig innan de går till gynekologen och de flesta ber om mer glidslem.
Åter till ämnet.
Efter rutinkontroll, lite prover och cellprovstagning så kommer dr snuggles på att han ska göra ett vul. Tacka och ta emot när de vill kolla allt så noga var min första tanke. Sist jag gjorde vul var när jag var i halmstad och kollade om jag hade myom eller endometrios då jag hade klassiska symptom för detta. Men vid den besiktningen fick jag ju tom beröm för hur snygga äggstockar jag hade så det torde ju inte vara några problem. Kanske skulle dr Snuggles också berömma mina otroligt snygga äggstockar. Det gjorde han. Med den vänstra. Men efter att ha påpekat att jag var kissnödig (som om jag inte märkte det) så sa han orden som gjorde att all tankeverksamhet stannade. "Och här på höger äggstock har du en cysta, vänta ska jag se hur stor den är".
En cysta. Jag. En 26årig ensamstående småbarnsmamma som längtar efter fler barn. Förtvivlat kände jag tårarna i ögonen och frågade oroligt om det är något som åtgärdas, om jag behöver vara orolig och om det kan påverka mina chanser att bli gravid. Fick till svar att det är vanligt när kvinnor blir äldre, de åtgärdar inte det om man inte har kraftiga smärtor och att det inte ska påverka framtida graviditeter mer än att de under en graviditet kan gå sönder. 2.4cm är den. 2.4cm gjorde att jag tappade fästet och kände att jag fick en dödsdom. Tankarna på cancer kom som ett brev på posten och jag förklarade att vi har historia både på mammas sida och pappas av cancer. "Inget att vara orolig för" svarade dr Snuggles.
Han har säkert rätt dr Snuggles, han verkade veta vad han gör. Men jag kan ändå inte låta bli att oroa mig, bara på ett par månader har det kommit en 2.4cm stor cysta på min högra äggstock. Den hör inte hemma där, den hör inte hemma i min kropp. Oavsett om den är ofarlig eller inte. Och med tanke på hur knepiga vi är i denna släkten med sjukdomar så kan jag garantera att det inte bara är en cysta, det är säkert en utomjording eller något.
Deprimerad från fötterna till hårtopparna tröstade jag mig med att shoppa. Jag upprepade dr Snuggels ord och kände hur jag lugnade mig, och efter att ha tryckt i mig kinamat och njutit av solen så var oron borta. Men tanken har funnits där hela dagen -om jag reagerade på det viset när jag fick veta att jag har en ofarlig cysta på äggstocken. Hur kände då mina fastrar det när det fick veta att inget kunde besegra deras cancer? Hur har min älskade faster som fortfarande kämpar för att besegra cancer klarat det? Hur jobbigt var det inte för mamma när hon fick sina besked? Vem är jag som blir förtvivlad och klagar på det viset för en liten cysta när kvinnorna i min släkt är så otroligt starka?
Stärkt av de tankarna så tog jag istället itu med att skaffa mig tankar på framtiden. Det ska målas om här hemma, lite renovering på lillans rum, måla över dåliga minnen i hallen, hyllor ska upp och spegeln ska äntligen sättas på väggen. Och allt ska vara klart innan jag och Aminah får hem vår nya familjemedlem.
På söndag ska jag nämligen besöka en kennel där det bor en mycket rund hund som får valpar runt den 27:e juni. Förhoppningsvis ska en av de små killarna i hennes mage få flytta hem till mig och Aminah. Vi längtar och planerar för fullt jag och Aminah. Vi har gång på gång pratat om att man får inte lyfta hunden, och man får inte busa för mycket med den när den är liten. Vi har också pratat mycket om att det är mamma som bestämmer över hunden och Aminah måste låta den vara när den är på sin plats i mammas rum. Man får inte heller lägga leksaker överallt för då äter valpen upp dem och man får inte skrika för då blir han rädd.
Så om ca 10 veckor så blir två till tre och jag har skaffat mig ett heltidsjobb med att få fason på en hund som ska bo ihop med
Det ska bli underbart att få hem en liten fyrbent krabat som ska tugga på möbler, tränas till att bli rumsren, som får ut oss ett par gånger om dagen och som kan hålla mig sällskap på kvällarna.
Tur att tiden går fort när man är äldre så att dessa veckorna innan lilla bebis kommer hem bara kommer susa förbi.
-ta hand om de dina
puss i pannan
//nusse
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar