skuggor kan inte skada

Som vanligt har det varit mycket i livet som gjort att bloggen kommit i skymundan.
Tankarna har varit ockuperade med problem, känslor och annat kaos. Men känner nu när lugnet infunnit sig och jag är någotsånär harmonisk att jag ska besvara lite av de frågor som folk haft senaste tiden. Det är svårt att sätta ord på tankar och känslor, speciellt när man inte vet själv hur man känner ännu.

Gjorde ett försök med Mutaz, det gick inte så bra.
Började ångra mig strax innan flyttlasset gick till stockholm men tänkte att det berodde nog på omställningen jag stod inför.
Kom upp till stockholm och skapade ett hem och en fungerande vardag men mådde inte väl. Skyllde allt på utmattningsdepressionen som jag fick i samband med flytten. Men sakta gick det upp för mig att känslorna som bubblade inom mig inte kunde bero bara på den. Jag kämpade för att känslorna som jag hade i början av året skulle komma tillbaka, det gick inte heller väl. Jag var inte snäll mot varken mig själv, Aminah eller Mutaz. Det var många onödiga gräl, många tårar, sömnlösa nätter, dåligt samvete och många hårda ord. Det är lättare att vara elak än att såra.
Åkte i december ner till min familj som jag saknat så det värkte i hjärtat. Redan när vi fastnade i hissen och höll på att missa tåget så kom första tankarna. När man får panik och gråter hysterisk för att man kanske ska behöva tillbringa ett dygn hemma med någon som man borde älska, då stämmer det inte. Ännu tydligare blev det samma sekund som tåget stannade i landskrona. När vi kom av tåget drog jag en djup suck. Jag var hemma.

Under min "semester" så gick tankar och känslor bärsarkargång i själ och hjärta. Trots att jag innerst inne visste att det inte fanns mer att göra, inget mer att kämpa för så var beslutet svårt. Kom överens med mig själv om en kompromiss och planerade att åka tillbaka till stockholm och göra ett försök med mer normal vardag med arbete, dagis och utan utmattningsdepressionen.
Men samma sekund som jag fick se Mutaz när han kom för att hämta oss så slog det mig. Jag älskar inte honom längre, och det kvittar vad han gör och vad jag gör så kommer jag aldrig göra det igen. Jag ville bara bli fri.
Saknade att bo själv, saknade att känna mig fri att kunna göra vad jag ville, träffa vem jag ville och slippa ha ansvar för någon annan än mig och aminah.
Jag saknade att kunna vara mig själv.

Berättade för Mutaz redan samma kväll och började ordna flytten. 4 dagar senare kom mamma, Martin och Johan och hämtade mig, lillan och våra lådor.
Nu står jag på egna ben igen. Fri från allt det gamla börjar jag om på noll rent ekonomiskt och materiellt sätt. Men med en glädje, kärlek och lycka samt en tro på en ljus framtid.

Igår skrev jag kontrakt på min nya lägenhet, en mysig liten trea i ett gammalt hus. Jag känner mig omhuldad och älskad av nära och kära. Och den ömhet, lojalitet och kärlek jag fått av mina vänner från hylte och landskrona gör att ögonen tårar sig. Det sägs att i nöden prövas vännen. Och alla dem som funnits som stöd rent praktiskt men framför allt känslomässigt har bevisat att jag är nog en hyfsat bra människa och vän för det är inte bara en eller två som jag har och tacka. Det är en hel drös människor som både funnits vid min sida i många år, och flera som bara funnits några månader, veckor..ja t.o.m dagar. Jag kan inte beskriva min tacksamhet gentemot dessa vänner, jag kan inte heller nog bedyra min lojalitet och ödmjukhet över att finnas i deras liv och tankar. Jag hoppas på att kunna finnas där för dem en vacker dag för att ge tillbaka lite av allt jag fått.

Just nu sitter jag i mammas soffa med Aminah och känner hur hjärtat bankar hårt av kärlek till alla i min omgivning, hur själen hoppar runt på små små fluffiga moln av lycka. Inga problem känns oövervinnerliga, ingen framtid för svår. Ur erfarenheter hämtar man styrka, ur kärlek hämtar man kraft, ur familj hämtar man omtanke, ur vänner lojalitet. Det gör att jag är starkare än någonsin i tanke, själ och hjärta. Allt kommer ordna sig. Jag har en ljus framtid framför mig.

Jag tar det dag för dag, jag tar inget för givet. Jag är tacksam varje dag och jag ser fram emot nästa. Ibland snubblar jag och känner att jag kommer falla handlöst. Men då finns det alltid någon som fångar upp mig, kramar mig hårt och gör att jag känner mig trygg och stabil igen. Tårarna faller ibland när oron tar över, men då finns någon där och torkar och tröstar. Jag vaknar på morgonen med ett leende på morgonen, jag möter varje dag med en tro på att den är bättre än den föregående. Långsamt märker jag att jag bryter mig fri från gamla vanemönster och tankar. Jag kämpar fortfarande med att bli den jag är fullt ut, jag överraskar mig själv med att göra nya saker, tänka på nya vis och känna saker jag aldrig känt förut. Förändringen började redan 2010 när jag separerade första gången. Men sedan nyårsafton har det gått i rasande fart. Mirakel sker på nyårsafton. Det är lite skrämmande och jag är fasar över att jag ska bli rädd och backa, att jag ska såra någon längsmed vägen. Men jag lever för idag, jag tar dag för dag och steg för steg och ser vart det för mig. Jag försöker att inte skynda, men det är svårt. Allt det nya är så underbart och gör att jag mår bra.
Crea diem.

Jag försöker att inte vända mig om och se tillbaka. Det enda jag ser när jag vänder mig om på livets stig är ett mörker med små små fjärilar av lycka som flyger omkring. I mörkret lurar skuggor som skrämmer mig. Jag hoppas att skuggorna håller sig i mörkret, att de inte smyger sig på mig när jag minst anar. Jag känner hopp om att slippa, att få fortsätta må bra.
För när jag vänder blicken framåt så strålar solen och visar hur vackert mitt liv är. Skuggor syns inte i ljus. De ligger där och lurar, men vågar sig inte fram. Och när jag tittar till höger och vänster om mig så ser jag min familj och mina vänner, sammankopplade med mig och mitt öde. Vi går leende, stolta, fulla med kraft och raka i ryggen.
Skuggorna kan inte röra oss. Skrämma oss -men inte skada oss.

Tack till alla som finns där för mig, ni har ingen aning om hur viktiga ni är och hur mycket ni betyder. Systrar och bröder i hjärtat. Man föds in i en familj, men genom livet skapar man sin egen


ta hand om de dina

puss i pannan

nusse