onsdag 5 oktober 2011

Bland flyttkartonger och tårar...

Hade glömt förträngt hur livet blir när man står mitt i en flytt.
Allt är kaos i både bostad, ekonomi och tankar. Livet är nedpackat i lådor, möbler köps och gamla slussas iväg. Alla saker som nära och kära har lämnat här ska återfinna sina ägare. Och tankarna känns lika tomma som väggarna emellanåt.
Allt bara snurrar runt runt runt med en sjuhelvetes fart. Flyttlasset går 22-23 oktober, det är bara 17 dagar kvar. Sedan är man stockholmare bosatt i huvudstaden igen. Både längtar och sörjer.
2011 har verkligen varit mitt år (än så länge). Trots begravningar, sorger, problem och en känslomässig bergochdalbana så kan jag med handen på hjärtat säga att jag har haft så jävla kul att det inte finns en enda synonym för att beskriva det (eller mjo..möjligtvis PUMP9!!).

Känslan sedan april har varit helt euforisk och oftast har lyckoruset dämpat allt som ligger under. Alla De flesta problem har gått att lösa, inga hinder har varit för höga, nya relationer har skapats och gamla relationer har blivit nykära. Det är med lite sorg i hjärtat som jag inser att det kommer bli mindre av detta.
Inte ta slut, men minska och bli mer ansvarsfullt. Hur roligt det än varit så måste man ändå tänka på framtiden.
Då får man ta ner allt en växel och tänka på att bygga upp ett liv, en brygga av trygghet och möjligheter.

Ibland, men bara ibland, får man slå ut vingarna i full prakt och kasta sig från bryggan rakt ut i det okända. Det finns ingen som kan döma, det finns ingen som kan kräva, det finns ingen som kan hindra.
Det är bara att hoppa och känna syret som strömmar in i lungorna och ger ny energi, vända ansiktet mot solen och känna värmen och kärleken som får dig att stråla. Bara vara, bara flyta fritt i ett vakuum av tiden och känna sig ansvarslös, fri och full av liv. Man får inte glömma leva när man vandrar mot döden och då och då ta små glädjeskutt längsmed vägen. Det skadar ingen.

En fråga som ställts säkert 1000 gånger de senaste månaderna från nära och kära (och faktiskt även från fullständiga främlingar)är hur jag känner det och om jag är säker på mitt beslut.
Visst ligger det en oro i att flytta, det finns ingen anledning att hyckla med det.
Jag väljer att satsa på ett förhållande som inte fungerade tidigare, jag flyttar långt ifrån allt och alla till en framtid som är oviss. Men för att få svar på frågor som malt i huvudet ett år. För att med gott samvete veta att jag verkligen gjorde allt för att vi skulle få det att fungera både för min egen skull och för Aminahs skull. För främst dessa två anledningar så måste jag ge det en chans till. Jag hatar att ge upp, och jag avskyr känslan av att känna mig besegrad av omständigheter och missförstånd. Och faktum kvarstår att jag fortfarande har känslor för Mutaz och för vårt förflutna även om det inte alltid verkar så.

Får vi det att fungera så är jag glad, skulle det inte fungera så är det inte meningen att det ska vara vi. Då är det bara till att börja packa igen.
Jag förlorar inget i livet på att ge det en chans till, jag får möjlighet att utvecklas som person och öppnar dörrar för en framtid - oavsett om Mutaz är i den eller inte.
Men jag är självklart nervös och orolig för den känslomässiga biten. Har vi ändrat oss såpass att vi kan kompromissa och kommunicera i vårt förhållande? har vi verkligen känslor kvar för varandra eller är det vår gemensamma kärlek för lilla bus som binder oss till varandra? Hur mycket kommer förhållandet påverkas av omgivningen? Hur länge ska vi orka kämpa om det inte fungerar? och framförallt - kommer vi att kunna släppa allt det gamla, börja om på nytt och göra varandra lyckliga?

Något som är svårast jobbigast med att flytta är kärleken jag har till mina vänner och min familj. Jag har underbara och härliga människor runt mig som jag inte riktigt vet om jag kan leva utan. Telefon och facebook i all ära, men inget går upp emot en ask cigaretter, lite te och skitprat.
Framför allt så kommer jag sakna mina bröder och det gör riktigt ont i hjärtat när jag tänker på hur långt bort vi ska vara från varandra.

Detta året har jag fått en väldigt fin relation med lillebror Martin, och kommit ännu närmre lillebror Mattias. Vi har gråtit ihop och bråkat så vi nästan slagits. Men faktiskt större delen av tiden haft så hysteriskt roligt att man velat stanna kvar i stunden.
För de som inte känner mina bröder så kan jag bara kort säga att de är som natt och dag;
Mattias är lugnet själv och har svårt att vara helt bekväm om han inte är själv med någon eller känner alla i rummet väldigt väl. Men ändå social, rolig och trevlig. Han är magisk med hundar (inte träffat en enda hund som inte blir kär i min bror!) och väldigt försiktig med vad han säger och gör. Ofta flikar han in kommentarer och fnissar lite. Han älskar att kramas, men har lika svårt som mig för att ta fysiska initiativ.
Martin är mer lik mig i sättet än Mattias, han är översocial, hysteriskt rolig, älskar att få uppmärksamhet och skäms inte för något utan är med på alla galna förslag. Han skojar gärna, kramas ofta och älskar att munhuggas, och fäller kommentar efter kommentar som får folk att dra på smilbanden. Tyvärr har han precis som jag själv väldigt lite tålamod och kort stubin. Humöret kan växla väldigt fort och ofta tar vi ut det på fel person. Dem man älskar, de sårar man först. Känner igen mig själv i mycket med Martin, kanske därför vi kommit närmre varandra under sommaren.

Finns mycket man kan säga om mina bröder och jag hade kunnat skriva långa uppsatser som beskriver deras bra och dåliga egenskaper. Men jag nöjer mig med att jag hoppas de vet hur mycket jag älskar och uppskattar dem.

Många tankar om mig själv och de jag älskar som snurrar i huvudet just nu. Blir förvirrad själv av alla tankar och känslor och märker hur jag beter mig och pratar lika schizofrent som jag känner mig.
Ena stunden är kärleken till Mutaz och vår gemensamma framtid ändlös, i nästa så klamrar jag mig fast vid en flyttlåda och snyftar eftersom jag är övertygad om att jag kommer dö utan mina nära och kära här nere.
Jag måste vara riktigt jobbig jobbigare än vanligt att umgås med just nu. Lovar mina nära och kära att det är en övergångsfas. Kommer snart sluta analysera känslor, sms, ord och tankar. Ska bara samla ihop spillrorna av mina nerver först och försöka få ihop dem med silvertejp.

Det är verkligen så det känns. Som om jag sitter på en karusell som snurrar otroligt fort och gör att nerverna slås i spillror.
Känslor kastas över mig, problem tynger mig, oron kväver mig och samtidigt mitt i alla dessa negativa tankar och känslor så kan jag inte låta bli att höja händerna mot skyn, skratta tills tårarna rinner och virvla med.
Livet är underbart, framtiden känns underbar och just nu kan inget segra över mig. Jag går rakryggad med nya erfarenheter, en skruvad moral, en hel sommar med oförglömliga och hysteriskt roliga minnen och en dotter som dagligen gör mig stolt, förvånad och fylld av kärlek (och vansinne då öronen på det lilla trollet inte fungerar ibland).
Ibland snurrar karusellen så fort att man känner för att skrika stopp och hoppa av i farten. Men det går inte, man kan inte ens sakta ner.
Och innerst inne vill jag inte det, för med snurrandet kommer killet i magen.
Jag vill att det ska snurra fortare så den jävla kräkmaskinen karusellen stannar och jag kan återgå till att åka sagoslottet och trycka i mig sockervadd.

Jag står längst ut på kanten på bryggan som jag med rustika brädor, rostiga spikar, kärlek och en massa jävlar anamma byggt under ett år. Jag känner vinden som fläktar och vänder ansiktet mot solen.
Jag sluter ögonen, tar ett djupt andetag, breder ut mina vingar och faller mot en oviss framtid...


puss i pannan

nusse


4 kommentarer:

Anonym sa...

Ja hjärtat det är många som det snurrar för. Kommer också sakna det hysteriskt roliga vi haft i sommar. Men självklart förstår jag beslutet du tagit. Vet också att du är stark nog att ta nya beslut och åtgärda saker som kanske inte kommer fungera. Och då vet du att vi finns här-alla vi i miniköket och övriga stan och alla de andra som du säkert kommer sakna från Hylte. Du vet att vi vill det bästa för dig och för Aminah. Love u-glöm aldrig det. Kärlek till dig vår egen Nusse. <3<3<3

Anonym sa...

Härligt med ett nytt inlägg.Jag beundrar dig,Martina,du är så in i vassens modig(och snygg)Snygg var du innan op,nu är du vacker..Önskar dig alla lycka i stora staden,det kommer att gå bra,på ett eller annat sätt.Kramar från Sus

Anonym sa...

Ok har du någon som helst aning om hur jobbigt det är att gråta hysteriskt när man e förkyld!!!!!! Ska bara torka mina tårar å köra två sprut i varje näsborre.....så im back :) har skjutit ifrån mig alla tankar kring din flytt, nu går det inte längre.....ska vara riktigt seriös nu (fast jag har lite svårigheter med det ;) hehe Kommer SAKNA dig varje timme, minut å sekund!!!! Tror på dig å dina beslut, fast det ger mig ingen tröst alls! Tror jag dör lite lätt när sista flyttlasset går......en liten el ganska stor bit av mitt hjärta blir skrumpet.....Älskar dej/// Puss pump9 bff ;)

Anonym sa...

Finns fler som tårarna runnit många gånger på inför denna flytt... Dock inte så mycket för den vuxne i allt detta som förstår och vill och kan försöka igen utan för den lilla som inget fattar och som inget annat vill än att vara hos mormor Ulla, leka med kompisarna och ibland mysa ner sej med mamma en liten stund.... Där i ligger många av vårans sorg. För att förlora en liten liten tre åring som vi avgudar långt över vad som är normalt! En liten tre åring som nästlat sej in hos varenda människa hon träffat och vägrar släppa taget! Erfarenheten av hur de var de första 2 åren när vi knappt fick träffa henne slår mot en som ett jävla knytnävslag och gör att man bara vill skrika. Och vad kan man göra? Skrika i det fördolda- hoppas på att man får träffa henne ibland och be till gud att hon iallafall få kapet på julafton! *snyft*