Tur och retur till palestina

Borta bra men hemma bäst är ett känt uttryck. Ibland stämmer det mer och ibland mindre.
För de som missat det så har jag varit utomlands för första gången i mitt liv. Resan gick till Palestina och Jordanien. Eftersom jag är fruktansvärt kass på att föra dagbok så tänker jag göra en kort rese sammanfattning (tro det eller ej men den är kort!).

För det första så är jag heligt trött på att resa. Levt i resväska sedan 27 april och är otroligt trött på det. Först var vi i sthlm och njöt, sedan hem för att arbeta, åkte till skåne och klippte mig, åkte till skåne för fotografering, åkte till göteborg för utbildning, hem och packa om väskorna och sedan åkte vi tillbaka till sthlm. Efter två dagar i stockholm åkte vi mot varmare breddgrader där vi också ägnade oss åt att resa hit och dit.
Efter denna upplevelsen kan jag ärligt säga att jag aldrig hade klarat av att vara nomad!

Flyga med min dotter var ett orosmoment, men (peppar peppar) gick det över förväntan.
Hon skötte sig fint trots att vi ägnade lång tid åt att flyga och lång tid på istanbuls flygplats. Hon pratade med medresenärer, tittade på film, åt lite godis och sov större delen av resan.
Väl i Amman så hade vi väntat oss att kunna åka raka vägen "hem" och sova. Men inte då!
De har nämligen ett fantastiskt roligt system i jordanien. Man ska söka visum på plats för att få komma in. Och självklart var det inte samma för mig som har ett helt svenskt efternamn som för mutaz och aminah som har arabiska efternamn. Så efter flera timmar i kö för att komma fram till en sur gubbe så ägnade vi lång stund åt att diskutera, betala extra och bli fotograferade. Idiotiskt system vill jag påpeka!

Efter spännande biltur där jag kände upprepade gånger att "nu dör jag!" så kom vi hem till kusin Auz.
Fick ett trevligt och hjärtligt mottagande och fick ett enormt sovrum med tillhörande toa (med badkar!!). Efter en snabb dusch och lite te i kroppen så gjorde jag ett svanhopp för att dyka ner i vad jag trodde var en mjuk madrass. Fick nästan blåmärken.
Frågade mutaz lite försynt om madrassen var gjuten i betong eller om det var normalt med så hårda madrasser. Han suckade till svar att eftersom vi hade varit vakna i över 24 timmar så kanske vi kunde ta det samtalet imorgon.
Behöver jag ens skriva att jag fortfarande inte fått svar på om alla i arabländer sover på betong med tunna filtar och platta kuddar?!

Efter ett par timmars sömn så vaknade vi upp lagom till att yngsta svågern Manhal ankom till huset. Lite nervöst att träffas första gången då vi aldrig talat i telefon och jag endast pratat med hans fru 2-3 gånger. Men nervositeten försvann fort då vi genast fann vårt favoritämne att tala om - våra barn, barnuppfostran och mutaz längd.
Ihop med kusin Auz och Manhal så spenderade vi dagen i Amman, gick på galleria och åt och hade trevligt. Jag och Aminah var otroligt fascinerade av djurlivet i amman, inte ofta du delar rödljuse med en åsna (djuret åsna, inte en vanlig karl), får bromsa för getter eller kör förbi ängar där det står hästar och mulor som äter lunch. Imponerande Förfärade blev vi också för trafiken. Vet ni om att det inte finns trafikregler i jordanien? Min mormor hade varit stolt över hur flitiga vi var med bilbälten och hur ofta jag bromsade med mina fötter i baksätet (hjälpte föga då kusin Auz ofta gasade när jag bromsade). Mutaz var konstigt nog helt genomsvett var gång vi hade åkt bil.
På kvällen gick vi till Amto Amman och hennes make för att äta lite och för att presentera mig och Aminah. Blev varmt välkomna, många pussar och kramar och trevliga samtal under kvällen. Amto Amman och hennes make har studerat i USA och rest runt i hela världen. Ammo har bla varit och föreläst i göteborg och uppfattade sverige som ett mycket trevligt och rent land. Även en farbror till Mutaz kom och förgyllde kvällen genom att skämta, leka med aminah och konstant sitta och "slå" mutaz i nacken (vi blev kompisar direkt när vi diskuterade hur jag ska "uppfostra" mutaz).

Dagen efter så började strapatsen det mindre helvetet för att ta sig över gränsen. Tidigt på morgonen kom taxin för att hämta oss och köra oss till första kontrollen. Väl framme så fick vi veta att pga att Mutaz är palestinsk medborgare så fick inte aminah åka samma bil som mig eftersom jag räknas som turist och mutaz inte gjorde det (aminah hade bara svenskt medborgarskap, men pga hennes efternamn så fick hon inte åka med mig). Efter att jag hade ägnat mig åt att skrika, svära och bli otroligt arg så satte vi oss i bilarna. Mutaz, Manhal och Aminah i en VIP-bil..och martina och den tjocka chauffören i en. Alla möjliga tankar hann fara genom huvudet och jag drog många förbannelser över det idiotiska systemet i jordanien innan jag insåg att bilarna körde med max 3 meter mellan sig. Kan fortfarande inte förstå varför vi inte kunde dela bil när de körde samma väg och utan nämnvärt avstånd mellan bilarna. Idioti!
När vi kom fram till den palestinska gränsen så ökade min förståelse för hatet mot israeler markant.

I passkontrollen stod två israelsiska kvinnor som jag studerat medan kön sakta ringlade sig framåt. Dagens nöje för dem måste varit att skrika och vara otrevliga mot äldre palestinska kvinnor då de log nöjt var gång de fick en äldre kvinna som kuvat böjde ner huvudet framför sig. Å andra sidan fann de nog ganska stort nöje i att skrika och vara otrevliga på ett eller annat vis mot alla som kom till luckan. När vi lämnade fram våra pass så begärde de direkt papper på att jag och mutaz är gifta, de fick då pappret som den muslimska "prästen" skrivit i sverige som intygar att vi enligt islam är gifta. Efter att ha studerat pappret en lång stund så haglade frågorna: Hur länge har ni varit gifta, när träffades ni, var träffades ni, är det mutaz som är pappa till flickan, varför ska ni till israel, hur länge ska ni stanna i israel, vad heter familjen ni ska bo hos, vilket telefonnummer och adress har dem osv. Svarade på alla frågorna och trodde att allt var klart. Då fick den ena kvinnan ett anfall av kraftig pms och börjar ha förhör om varför vi inte har samma efternamn, för om man är gifta så har man samma efternamn. Efter att upprepade gånger informerat kvinnan om att det inte finns någon lag som säger att man måste ha samma efternamn när man gifter sig så fick vi äntligen gå vidare.

För kvinnor som likt som jag använder BH med bygel i så vet ni att de är gjorda i metall. Redan på arlanda började jag ångra att jag använder BH med bygel. Varenda jävla kontroll vi har gått igenom så har jag börjat pipa. Varenda jävla kontroll har jag förklarat att det är min BH. Överallt utom vid gränsen till palestina har kvinnor skrattat förstående och viftat att jag ska gå. Men som jag redan nämnt så upplevde inte jag israelerna som jobbar vid gränsen som speciellt trevliga.
När jag började pipa i deras kontroll så förklarade jag för citronen bakom plexiglaset att det är antingen min BH eller mina armband, hon kontrade då genom att vråla att jag ska börja med att ta av mig armbanden och om det inte hjälper ska jag klä av mig min BH. Visade då för henne att tyvärr så får jag inte av mina armband, jag har inte ens en aning om hur jag fick på dem! Med en blick som kunde döda så meddelade hon då att om jag inte har tagit av dem inom 2 min så blir det full kroppsvisitering. Det hotet var lite skrämmande när det står en soldat som riktar vapen mot mig brevid henne. Som tur var så stod det en yngre palestinsk kille vid sidan som bidrog med handkräm, vatten och dragassistans så jag fick av mig armbanden och kunde gå igenom kontrollen igen (nej den pep inte igen, inte fören kontrollen som var på andra sidan byggnaden där mannen som stod i kontrollen blev generad och viftade bort mig när jag sa att det var min BH). Men att ta sig över gränsen var krångligare än att ringa försäkringskassan. Det var kontroller hit och dit, man skulle betala lite här och lite där, man ska stämpla hit och dit och..ja, man kan bli nervsjuk för mindre!

När vi äntligen var godkända för att fortsätta resan (jag fick visum för 3 månader, mutaz för 3 veckor) så hoppade vi på det som kan kallas kollektivtrafik i palestina.

En liten gul minibuss med en kedjerökande chaufför. Nu tänkte sig säkert många en fin liten buss med ac...och säten. Men där trodde ni fel. Förutom chaufförens säte så fanns det ytterligare fyra säten, men platsbristen hade han fiffigt löst genom att sätta in plaststolar. För den äventyrslystne kan jag absolut rekommendera denna upplevelse. Man sätter sig på en plaststol i en buss som skramlar högre än en burk med bultar i, sedan åker man i 140km/h upp för slingriga vägar på höga berg. Sakta ner i kurvor behövs inte, inte heller köra på rätt sida av vägen eller för all del hålla sig en bit ifrån kanten så att man inte rasar rakt ner. Mitt tips till modiga som ger sig in på denna äventyrliga färd är att ha ögonen stängda och aldrig ta uppehåll i bönerna till högre makter.

Tillslut efter att ha svettats mängder hela resan så var vi äntligen framme i Nablus. Funderade på om det kunde vara värre att möta svärmor än att åka lokala taxin, men hann aldrig analysera det klart innan en söt liten kvinna på 150cm öppnade dörren och brast ut i tårar. Det tog ungefär 2 minuter och sedan var jag i det närmsta hopplöst förälskad i mutaz mamma. Aldrig tidigare har jag blivit så pussad, kramad och omhuldad. Första frågan efter pusskalas och tårar var om jag var hungrig, sedan öppnade hon frysen och visade att hon och svärfar varit och fyllt hela frysen med Nablus ost (min absoluta favorit bland ostar, hade lätt kunnat leva på bara den osten).
Strax därefter trillade övriga familjen in. Svågern Mulham och hans fru Muna och deras två barn Omar och Farrah, svågern Mahdi och hans fru Sama och deras barn Dima och Sadiq och min svärfar. Det blev en himlans massa pussar och kramar och många skratt när både jag och mutaz familj försökte kommunicera på ringrostig engelska (jag var absolut sämst och hade någon fjantig dialekt när jag pratade). Och det tog inte lång stund innan jag hade adopterat mutaz familj till mitt hjärta. Otroligt vänliga, humoristiska och intelligenta och med de största hjärtan jag träffat på. Kände mig som en i familjen direkt och känslan av att allt var nytt försvann fort.

Under vår tid i palestina så var vi i Nablus och Tul karm (Mahdi är tandläkare och har sin klinik där). Jag blev visad många fantastiskt fina platser, blev presenterad för en hel drös människor, fick mat som hade gjort per moberg knäsvag och bara njöt av att få umgås med mutaz familj.

Vanligaste frågan sedan jag kom hem är om jag bar slöja där nere, nej det gjorde jag inte. Jag täckte inte håret, jag var sminkad och bar vanliga kläder (men respekterade det muslimska genom att inte gå i linne och minikjol) och jag rökte offentligt. Under min tid i palestina så var det ytterst få kvinnor som inte bar sjal (och då noterade jag ändå att det låg flera katolska och ortodoxa kyrkor i nablus) och jag såg inte en enda som rökte offentligt. Jag noterade även att jag var längre än alla då vi var ute och promenerade, kändes lite som att jag var med i Gulliversresor -den svenske vikingen åker till palestina eller något kunde varit en passande filmtitel om någon känner att de vill göra en film om min resa. Men jag har inte fått en enda kommentar (mer än från mutaz mamma som frågade varför jag klär på mig så mycket när jag går ut) och inte en enda sten i huvudet.

Man märkte av kontrasterna mycket. När vi åkte mellan nablus och tul karm så såg vi flera beväpnade soldater och åkte genom checkpoints. I affärerna var majoriteten av allt man kunde köpa israeliska varor då det oftast inte tillåts att ta in varor från andra länder (allt annat är made in china). Kläderna var av samma kvalité som de vi i sverige köper på marknad, men priserna var betydligt högre. Och jag blev förvånad över att se hur dyrt allt var (mutaz köpte lipton chailatte åt mig - 10påsar 200kr). Man märkte även av hur låsta alla är och hur frustrerade de är över att vara inlåsta i sitt eget land och ändå bara kunna stå hjälplöst vid sidan av och titta när israelerna rent ut sagt stjäl deras mark. För mig som är uppväxt i sverige och därför anser att de mänskliga rättigheterna är självklara, precis som att alla har rätt till sjukvård och barnomsorg så kändes det svårt att se allt detta som i mina ögon är missär. Det var även många jobbiga samtal där man blev mer insatt i situationen i palestina. Men trots allt detta så var hela vår vistelse fylld av skratt och härliga stunder. Vi var på ena berget en kväll och tittade ut över nablus, otroligt vackert! och vi var i de gamla delarna av staden där min svägerska guidade runt mig och berättade aknedoter i stil med "det sägs att jesus vandrat här, detta är en av världens äldsta marknader, förr i tiden så...".

I varje gatuhörn finns något att titta på (och en åsna) och för mig som är barnsligt förtjust i hus och gamla byggnader så var detta ett himmelrike. Jag blev kär i Nablus,jag pratade flera gånger med mutaz att jag t.o.m hade kunna tänka mig att ha semesterbostad där. Tul karm var mest förvirrande för mig (men berätta inte detta för min svärfar då hans hjärta klappar för tul karm).

På tal om mina svägerskor så tog de med mig på en tjejdag, vi åt frukost på ett hotell (http://www.alyasmeen.com/) och ägnade sedan dagen åt att titta på bebiskläder åt sikis lilla adriano, jagade efter en abaya till mig (och jädrans så snygg abaya jag hittade!) sedan började aminah bli trött och varm och vi fick tyvärr bege oss hemåt. Mina svägerskor är underbara båda två, väldigt sociala och lätta att prata med. Vi ägnade halva frukosten åt att diskutera männen i familjen och prata likheter och olikheter, positivt och negativt samt att prata uppväxt, barn och framtidsdrömmar. Det är många kvällar sedan vi lämnade palestina som jag har saknat deras sällskap.

När det gäller mina svågrar så har jag svårt att finna ord. Vi har Mulham som är läkare. Trodde han var allvarlig och lite kylig då han knappt pratade med mig första dagarna. Men insåg senare att han bara är blyg och reserverad. När han berättade om hur hans första middag hemma hos Sama hade varit och speciellt hur kycklingen såg ut så önskade jag flera gånger att jag hade filmat.Har ni aldrig sett en arabisk allvarlig läkare försöka imitera en död stoppad kyckling som minskat till halva storleken ihop i ugnen så har ni verkligen missat något.

Sedan har vi då Manhal, en svåger som jag inte trodde jag skulle bli så bra kompis med. Men vi hade många trevliga samtal och kom varandra ganska nära. Han var en otrolig trygghet för mig när vi reste då han har rest över gränserna fler gånger än mutaz, och framför allt så har han rest med barn. Han organiserade allt, informerade om allt och var den som tolkade när alla pratade i mun på varandra. Jag är skyldig honom många tack för att han stod ut med att resa med oss, letade upp allt jag ville ha och såg till att vi hade det bra.

Sista svågern är min nya BFF. Jag har hittat den arabiska versionen av mig själv. Min svåger Mahdi har exakt samma humor som jag, pratar lika mycket och lika gärna som jag och han har samma fanatiska intresse för mat och matlagning som jag har. Han pratade enbart engelska när jag var i närheten (för att jag skulle förstå vad alla pratade om) han lagade gudomlig mat och fantastiska tårtor, han ägnade timmar åt att berätta om sina resor, i detalj beskriva hur han tillagar en maträtt, berätta för och nackdelar med att vara gift, berätta minnen från barndomen och han drog ut mina tänder. Mahdi är min nya tandläkare (gratis är bäst inte sant), och i egenskap av detta drog han ut två visdomständer och skällde ut mig för att jag inte använder tandtråd, borstar inte tillräckligt bra, dricker för mycket med kolsyra och till på köpet röker och äter för mycket sött. Jag avgudar Mahdi!

För er som tycker det börjar bli jobbigt att läsa nu så ska ni bara veta hur jävla keligt det är att sitta och skriva ner allt...

Det finns så mycket mer att skriva, så många små stunder som jag tänkt att jag ska skriva om..och jag minns inte en enda..

Jag kan berätta hur det var första morgonen när vi vaknade hos mutaz mamma. Jag bad dem sätta på varmvatten för att jag skulle kunna duscha. Svärmor satte på vattnet och förklarade på engelska hur jag skulle göra för att varmvattnet skulle komma. Jag nickade och sa att jag förstod och föste sedan ut henne ur badrummet. Det är ju så att jag har genomgått en gastric bypass, bröd och olja funkar inte riktigt med min mage utan gör att jag får ägna morgonen åt toabesök. Till saken hör också att jag inte ens kan kissa när jag vet att någon hör. Så föreställ er våndan jag hade när jag verkligen behövde gå på toa och hela mutaz familj stod utanför och frågade om allt var okej, om jag behövde något eller om de skulle hjälpa till med något. På andra sidan dörren satt martina med benen i kors och gjorde grimaser...

Jobbigast under hela vår vistelse utomlands har varit aminah. Så hemskt det lät. Vad jag menar är att när vi lyfte från arlanda så drabbades min dotter av ett visus som ändrade hela min söta lilla dotter. Hon blev ett monster. De tre första dagarna i palestina märkte vi inte av det så mycket. Men sedan märkte vi allt och lite till. Aminahs kusin Dima är två veckor yngre än henne. Flickorna är väldigt lika i sättet. På fjärde dagen berättade jag för min dotter "gör vad du vill med Dima så länge hon inte blöder". Då hade jag tröttnat på att förmana, skälla och försöka sära på dem vid slagsmål. Det har varit svartsjuka, dagliga slagsmål och tävling om allt och alla (aminah t.o.m bytade mamma för hon ska ha Dimas mamma!)och lilla bus har varken lyssnat på pedagogiskt prat, hot eller mutor. Det var även lite trist när man vill hinna med så mycket, göra så mycket och se så mycket att man har en dotter som sover mellan kl 12-15 varje dag och sedan vrålar vid 20 för att hon vill sova. Och det har varit hjärtskärande att märka av hennes hemlängtan. Upprepade gånger har hon frågat "bor vi här? är detta vårt hem?", hon har sagt rakt ut att hon längtar hem och hon har gråtit efter sin kusin alisia. Det var nog tufft för lilla bus att resa runt på det viset, och jobbigast av allt var nog att hon utan problem förstod vad alla andra sa, men ingen förstod henne. Aminah förstår arabiska flytande och pratar en hel del, men har inte förstått att hon måste byta så hon pratar arabiska för att de ska förstå henne.

Tiden flög fort och efter två veckor så åkte vi tillbaka till Amman för att ha lite "familje-tid". Efter två dagar med shopping och god mat så åkte vi en varm buss ner till Aqaba för att vara på hotell. Det var ljuvligt att få bada och sola i två dagar, och det var fantastiskt gott att få äta en kycklingsallad. Efter alla tunga maträtter så var det nästan så man grät när man fick isbergssallad. Hotellet var jättefint med stor mjuk säng och de fluffigaste kuddarna jag någonsin lagt mitt huvud på (http://www.moevenpick-hotels.com/en/pub/your_hotels/worldmap/aqaba/overview.cfm) och vi verkligen njöt av varje minut. Aminah lärde sig dyka, hoppa från kanten och enligt egen utsago att simma. Jag försökte bli brun, men blev mer röd. Och bäst med dagarna på hotell var att vi fick lite andrum från att vara sociala. Vi fick tid att rå om varandra och ladda batterierna lite. Sista kvällen (vi var förvisso bara två nätter) så åkte vi häst med vagn genom akaba centrum, aminah var hysteriskt lycklig. Så vi får väl åka med lilla bus till gränna och åka remmalag nu när vi är i sverige igen. Sedan promenerade vi runt lite och tittade i skyltfönster och letade ställe att äta på (slutade på McDonalds då aminah fick välja). På vägen hem mötte vi en äldre man med kamel som tyckte att aminah var så otroligt söt att han fraktade först henne och mutaz hela vägen fram till hotellet (jag blev erbjuden men vägrade sitta på en skitig kamel när jag hade kort jeans klänning på mig) och när aminah sedan grät för att kamelen skulle gå så fick hon rida själv en stund. Detta var enligt aminah själv bäst på hela resan.

Efter en trist och lång resa hem igen från paradiset så ägnade vi sista två dagarna i Amman åt att shoppa, vara på innomhustivoli, testa varenda jävla "såndäringa-som-man-stoppar-pengar-i-så-rör-den-sig-i-3min", turista, hälsa på släkt och bara njuta av vetskapen att vi snart skulle vara i sverige igen.
Både jag och aminah var trötta på varandra. Jag var trött på att inte kunna gå undan och bara vara en stund för mig själv. Och alla tre längtade efter svensk mat. När man är iväg med en så liten så går tiden både för fort samtidigt som man inte kan vänta tills man är hemma till vardag och rutiner igen. När man saknar dammsugare och kiv om leksaker, då vill man hem

Flyget gick mitt i natten och jag är otroligt imponerad över min dotter. Jag vet om att hon har ärvt sin sov-förmåga från mig, men att den var så välutvecklad kunde jag inte ana. Hon somnade i bilen på väg till flygplatsen. Sedan sov hon sig igenom incheckning, två timmars väntan i en full vänthall, när vi klev på planet, när vi spände fast henne, när vi lyfte, bullret från matvagnar, prat från medresenärer, gråt från bebisar, landningen i istanbul, buss från flyg till flygplats och en bra stund inne på istanbuls flygplats. Där inne vaknade lilla solstrålen och skulle utforska hela istanbuls flygplats. Och den är inte liten..

Hemma i sverige igen tillbringade vi några dagar i sthlm då min hyresvärd inte lyckats jaga på hantverkarna tillräckligt med min toalett -den har "bara" varit under renovering från 12 maj till 16 juni. Kände inte för att komma hem och varken kunna kissa eller duscha och till på köpet behöva ägna hela dagarna ihop med hantverkare.

Sedan när vi kom från sthlm åkte vi raka vägen ner till mamma i landskrona då min toa fortfarande inte var klar. Efter en vecka i skåneland är vi nu äntligen hemma igen. Hem ljuva hem och fantastiskt underbara vardag!!!

Jaha...den korta versionen av vår resa är slut. Kan sammanfattas med dåligt humör, många skratt, mycket kärlek, nya vänner, mängder med mat, underbart väder och hoppas vi åker snart igen!!!

Eftersom jag vet att folk undrar och ställer frågor till min familj och mina vänner så vill jag passa på och informera om att jag till hösten flyttar tillbaka till sthlm. Efter många samtal, tårar, bråk, analyser och flera månader isär så har jag och mutaz kommit fram till att vi ska göra ett sista försök. Kärleken finns trots allt kvar, båda har vi insett misstag vi gjort och vad vi behöver kompromissa om. Aminah är en stor anledning till att vi försöker igen, mina framtidsplaner och saknaden efter mutaz en annan. Det finns många som dömmer på förhand och anser att detta är ett felaktigt beslut av mig och att jag gör fel både mot mig själv och mot aminah. Men, det är faktiskt mitt liv, och jag ber er därför respektera mitt beslut och jag ber er även att låta bli att prata om det ni inte vet.