onsdag 26 januari 2011

Min viktresa fram till GBP

Jisses så dammigt det var här...

Skulle skrivit och uppdaterat. Hade storslagna planer på att uppdatera dagligen i min smärta och missär efter operationen. Nu blev det inte riktigt som jag tänkte mig då jag hade i det närmsta planerat att vara döende den första veckan efter operationen. Tji fick jag. Inte en chans till medlidande. Tacksam över att det gick problemfritt och att jag mår väldans väl efter är jag. Men sjukskrivningen blir så dryg när man är pigg och känner sig bra men ändå inte får göra något för att inte riskera operationen. Lite trevligt hade det allt varit att ligga på soffan och oja sig och att folk vallfärdade med blommor för att visa medlidande.

Genomgick min gastric bypass den 11 Januari. Var nog ett lyckans datum, och kanske en lyckans tid med då operationen påbörjades kl 11.00 den 11/01-2011. Opererades i 65min enligt journalkopian jag fick. Förlorade tydligen inte mer än 10ml blod heller. Därmed har vi uteslutit blödarsjukan.

Jag har fått många frågor både före och efter min operation på vikt osv, folk skickar i hemliga små mail och jag svarar tillbaka i inte lika hemliga mail. För att massbesvara lite av alla dessa mail så ska jag kortfattat informera om mina kilon och hur jag gått tillväga för att få min gastric bypass.

Jag har varit överviktig sedan jag var liten. Har testat allt och ingenting, och ingenting har fungerat i längden. För inbitna bantare så vet ni vad jojo-bantning innebär. För er övriga så kan jag upplysa er om att man går ner 10kg, sedan upp 15kg. Ner 5kg sedan upp 12kg. Man klarar alltså av att gå ner, men inte att hålla vikten. Korta dieter, långa dieter, självsvält (i åtminstone ett par timmar), kaffe och cigarett, bra mat och motion, korta piller, rosa piller, runda piller..ja alla möjliga piller, tallriksmodellen, handflatemodellen, GI, atkins, LCHF, banandieten, flygvärdinnedieten, sjukhussoppan, camebride, nutrilett, modi fast, alevo, alli...Det är bara lite av allt jag testat.

När jag tillsist kände att jag inte orkade mer så skickade min diabetesläkare remiss för en gastric bypass, enligt honom var jag för ung, men han såg inte heller något annat alternativ. Remissen kom till varberg och jag tackade nej. Jag skulle precis flytta ihop med stora kärleken och ville göra ett sista försök själv. Det kändes som ett nederlag att bli opererad för fetma innan jag ens fyllt 20.

Uppe i huvudstaden lyckades jag, bättre självdisciplin har jag inte haft varken före eller efter det. på bara ett par månader så gick jag ner från 128kg till 89kg. Ynka 9kg hade jag kvar till min målvikt. Då beslutade jag mig för att sluta röka. Rent idiotiskt! Ökade ett par kilon. Sedan kom ramadan och jag ökade lite till. Sedan blev jag gravid och det var kört.
Trots sträng diet och dietistkontakt under hela min graviditet så vägde jag på förlossningsdagen 148kg. Det var många kilon att bära och jag fasade för hur det skulle bli.

På efterkontrollen i augusti 2008 ett par veckor efter förlossningen så vägde jag 106kg och kände mig övertygad om att jag lika lätt som i Stockholm skulle bli av med mina kilon. Idiotiskt.
Sakta men säkert i takt med god mat, många kakor och minimalt med rörelse så kom kilona krypandes. Konstigt nog ändrades inte min klädstorlek.
När jag i december 2008 ställde mig på vågen och var inställd på att ha ökat 10kg som högst och vågen ist bläddrade fort till siffrorna 132.8kg så kom tårarna. Ingen hade sagt något, och värst av allt så hade jag inte märkt något själv.

Veckan efter skickade jag en egen remiss för gastric bypass. Från januari 2009 till mars 2009 gick jag på sjukhussoppan, ibland slank det ner ett knäckebröd och två gånger i månaden tillät jag mig själv att äta middag med familjen. Efter tre månader med kålsoppa hade jag gått ner 3kg. Så för er som rekommenderar denna diet..kör upp ett kålhuvud någonstans.

Juni 2009 på exets födelsedag, 3 dagar efter min syster genomgått sin gastric bypass så kom jag på mitt första kirurgbesök. Jag hade förberett mig mentalt och diktat ihop ett fint litet tal i huvudet. Jag hade tränat på att pressa tårar, och jag hade hjärtat i halsen hela tiden. Besöket tog 5min.
Läkaren kom in, berättade att han läst min remiss, bläddrade i mina papper där han konstaterade att jag vägde 126kg. Han gav direktiv om att sluta röka, gå ner till 119kg och lovade att jag skulle vara opererad i början på nästa år senast. Jag fick en kallelse till gruppinformation i september och ett välkommen tillbaka.

Under hela tiden så testade jag olika dieter, gick på flytande och knaprade olika piller.
September kom, så också gruppinformationen. Tiden tickade och kilona med. Upp 5kg, ner 10kg. Upp 15kg, ner 20kg.
I januari 2010 kontaktade jag varberg och berättade att jag klarat av mina kilon. Fick till svar att jag står i kö.
Februari ringde jag igen och grät i telefon och sa att jag ökar i vikt då jag måste sluta röka. Fick till svar att jag står i kö.
I mars ringde jag och sa att jag skiter i rökningen då jag ökat 14kg pga medicinen jag fick för att sluta röka. Fick till svar att jag står i kö.
I april så bestämde sig min blindtarm för att emigrera och jag blev sjukskriven.

När såret började sluta sig så ringde jag om tid till varberg igen och fick veta att jag skulle vara där 1 juli. Tänkte att jag hade gott om tid och ignorerade kilona som jag lagt på mig. 1 Juli var en torsdag. På söndagen insåg jag att jag kanske skulle ta tag i mina kilon. Vågen visade 122.3kg och jag kände en dödsdom.
Ut och promenera, ingen mat och en massa bantningspiller. Kvällen innan vattendrivande och laxermedel som nästan tog livet av mig.
På torsdagen kom jag till varberg smått uttorkad och yr men lättare. Sju kilon lättare för att vara exakt. 114.2kg visade vågen och läkaren var stolt. Samvetet sved lite men jag tänkte "så skönt att slippa banta mer". Tji fick jag.

Läkaren informerade mig att jag kommer vara opererad senast oktober men att jag ska fortsätta gå ner i vikt tills dess. Raka vägen till fynda i falkenberg för att tröstäta innan man fortsatte hemåt med ångest och bantning i huvudet.
Kilona pendlade upp och ner och i september ringde jag för att få besked om när jag skulle börja med pulver inför operation. Då svarar sköterskan i telefonen att jag inte blir opererad i oktober utan tidigast innan jul om jag har tur, men troligtvis inte fören april 2011.
Tårarna brände i ögonen och jag ringde mamma och syster och skällde och grät i telefonen. Så innerligt trött på att banta och de drar undan mattan för mig igen. Blev arg och ringde vårdgarantin och begärde att få tid till sophia hemmet i Stockholm

Fick komma till sophia hemmet i november där visade vågen på 120.3kg men de skrev 119kg eftersom jag hade kläder på mig. Gick därifrån i ett lyckorus och ett nytt krav på 6kg till 17 Januari 2011 då jag skulle opereras. Fick höra att jag skulle vara rökfri och att jag skulle vara beredd på smärta efteråt och därför ordna boende.
När jul passerat så ringde jag sophia hemmet för att berätta att jag inte klarade av att sluta röka och att jag ökat i vikt. Vågen visade på 123.8kg efter jul. Fick till svar att inte bry mig om rökningen, men att de fått en återbudstid den 11 Januari som de tyckte att jag skulle ta. I ren reflex (arbetsskada) så tackade jag ja. När jag lagt på telefonen så insåg jag att jag hade 12dagar på mig att gå ner till 114kg.

Började med pulver, men gav snart upp. Slutade äta ist. De tre sista dagarna innan jag åkte till huvudstaden så åt jag 1½ tomat och 1 chasewnöt. Men nervositeten var större än hungern. På morgonen den 11 Januari rökte jag en cigarett i ren nervositet över att inte gått ner mina kilon (var förbjuden att röka from kl 24 kvällen innan). Kom till sophia hemmet där personalen var vänliga och bra. Vägde mig och vågen visade 116.2 och jag höll på att bryta ihop i en hög.
Sköterskan sa att jag varit duktig och skickade in mig att tvätta mig inför operationen. Klädd i mina fina operationskläder så bad jag om att få ta med mig min koran in på operationen, men eftersom sköterskan ansåg att "en så söt och vacker tjej ska inte förstöra sig själv genom att bli muslim" (vad nu utseendet har med religion att göra) så fick jag snällt lämna kvar den.

Kl 10.50 rullades jag in på operation, kl 10.59 var sista klockslaget jag såg innan jag somnade av narkosen. 14.45 väckte en sköterska mig för att tvinga mig att ringa till "den oroliga modern". Strax därefter kom Mutaz med blommor och kollade så jag hade överlevt. Gled in och ur sömn större delen av dagen och tjatade oavbrutet på att jag ville komma upp och duscha och försöka gå och kissa. På kvällen fick jag komma till rummet och krävde efter någon timme att de tog bort droppen jag fortfarande hade. Sov gott hela natten och hade inte speciellt ont. Däremot rapade jag som bara den och var trött efter narkosen.

Dagen efter operation var jag vaken vid 07.30 och bråkade mig till att få duscha. Reste mig glatt upp ur sängen och studerade mig själv i spegeln. Såg ut att höra hemma på mental avdelningen med håret åt alla håll, blod lite hit och dit, påsar under ögonen, kanyler i båda armarna, vit genomskinlig sjukhusskjorta (sådan som är som ett tält och öppen där bak). Fiskade upp trosorna de gett mig som var i storlek 56, jag som vanligtvis har 44/46 och lyfte på skjortan för att se vart titthålen satt. Plockade fram kläder och smink från mitt skåp och dansade runt lite till musiken på tv. Vänder mig om för att titta på utsikten. Och möts av ca 80 ansikten varav många såg ut som att de skrattade högt. Mitt rum låg tydligen mitt emot lektionssalarna på sophia hemmet. Gjorde en lätt nigning och vinkade lite innan jag röd i ansiktet tog mig in i duschen.

När jag kom ut från duschen och hade satt fast ansiktet, dragit på mig kläder och stövlarna så kastade personalen ut mig med orden "vi ska bädda, sätt dig i dagrummet". Gick snällt ut och satte mig och studerade de andra tjockisarna. Konstaterade att jag var minst i rummet, har nog aldrig hänt förr.
Kände mig skyldig som satt nyduschad, sminkad och med vanliga kläder och skor när de andra hasade runt i joggingkläder och innetofflor. En hurtig sköterska kom med äcklig soppa och informerade mig om att de låst in mina saker i ett skåp i korridoren. Jag frågade om jag skulle bli utskriven och om jag inte åtminstone skulle prata med läkaren först.

Efter att ha pratat med läkare och dietist och fått en väldans tjusig vattenflaska så kom exet och hämtade mig. Bekymrad körde han 10km/h och frågade konstant om jag hade ont och vart jag ville åka. Gav order om att vi skulle till Heron city och titta lite (de har hoppande vatten, för en lantis är sådant väldigt intressant). Spenderade dagen på heron, på café och på bio. Väntade på att smärtan och dumpningarna skulle komma. Väntar fortfarande.

Har mått oförskämt bra efter min operation. Lite ont när jag dricker mjölk, dricker för stora klunkar, äter kyckling. Men annars inga problem alls (utom en ytlig infektion i ena operationssåret). Vågen visar på 110,1-111,3 och jag har stått stilla i flera dagar. Jag borde äta minst 6 gånger varje dag, men ser det som en bedrift att få i sig mat 2 gånger och vätska kontinuerligt. Ska dock skärpa till mig på den punkten.
Motionen har inte kommit igång ännu då jag egentligen inte får lyfta, vilket inte är det lättaste när man ska ha ner en emmaljunga på 18kg och en Amiah på 14kg ner för 2 trappor. Men gör så gott jag kan och försöker röra på mig så mycket som möjligt när jag är inne.

Jag hoppas att detta har besvarat mångas frågor, självklart får ni gärna fortsätta skicka mail då jag tycker det är trevligt att få något annat än reklam. Men blev lite trött på alla "Jag vet inte om du vill berätta, men..." och tänkte därför att jag skriver det här ist för att sitta och svara alla.

Jag har alltid varit överviktig, aldrig haft problem att prata om min övervikt och mina kilon. Det har trots allt kostat en förmögenhet att komma upp i den viktklass jag varit i sedan 12års åldern.
Oavsett kilon så ska man vara stolt över den man är och hålla huvudet högt. Men ibland måste man inse att man behöver hjälp.

För mig var beslutet om en bypass något som tagit tid att komma fram till. Inte för att jag var rädd för operationen, utan för rädslan över hur jag kommer se ut när jag går ner i vikt (jag är så jädrans sockersöt nu faktiskt) och framför allt hur min personlighet kommer ändra sig. Men när jag vaknade upp ur min illusion om att klara det själv så insåg jag att jag hade inte så mycket mer att välja på. Då var inte valet svårt. Antingen äter man sig till att vara sängliggande tills man dör i förtid/dör i förtid av följderna från fetman, eller så tar man en risk och chansar på en ny chans till ett nytt liv.

Än så länge finns inget att ångra Alhamdulliallah. Och efter ett tag så hoppas jag att de positiva effekterna ska märkas på först och främst min diabetes och min rörelseförmåga, men självklart även på kroppen (och tyvärr det obefintliga klädkontot).
Det nya året började med det nya livet.
Jag sa ju att 2011 ska bli Martinas år.

puss i pannan

nusse

11 kommentarer:

Anonym sa...

allvarligt snäll DU tala sanning om både din vikt och allt på sofia hemmet finns inget värre än när folk ljuger

Anonym sa...

Mycket intressant läsning,har varit så nyfiken...Kram i tusen..//Sus

Emm Aminah sa...

Har talat sanning om både vikt och sophia hemmet. Vilket är det som är lögn i dina ögon?

Visste inte att jag haft hemlig sambo under alla åren som antecknat bättre än jag själv gjort i dagböcker vad vågen visat.
Måste vara att du har ångest över att du vägt mer än mig innan du genomgick din egen operation :)
För mina kilon vet du inte ett skit om, vill du ha fotobevis på kilona som finns nu så hojta till så lägger jag ut :)

Och vilket skulle vara lögn med sophiahemmet? Att jag fick ett rum där studenterna hade lektionssalar mittemot eller det enkla faktum att jag inte hade en aning om att jag skulle bli utskriven så fort?

Ska du anklaga mig för att tala sanning (med ursel gramma till på köpet) så vill jag ifrågasätta varför du inte själv talar sanning och står för den du är. Varför inte skriva ut ditt namn ist för att vara anonym?

Jessica sa...

Usch måste ha varit jobbigt, Hoppas att allt kommer gå bra, har oxå börjat prata med läkare nu / Jessica K <3

Linda sa...

Roligt att få läsa om din viktresa! Och jag tror nog att du kommer vara sockersöt även efter många kilon trillat av dig.

Själv kämpar jag fortfarande med vikten, men det ska bara gå! -5 kg på två veckor... Bara 10-15 kg kvar... :)

Kram kram!
//Linda

Ida D sa...

Hej!
Vad kul att få läsa om din viktresa och att allt gått så bra för dig! Jag ska ner till sophiahemmet i slutet denna månad och träffa läkaren som ska göra min gbp. Spännande och nervöst!

Lycka till med allt och jag kommer nog kika in här i fortsättningen också :-)

Kram /Ida

Anonym sa...

Hejsan,
Jag tänkte bara fråga hur du gjorde när du skrev egenremiss ?
Mvh /D

Anonym sa...

After the deρаrtment οf Maѕon, the company has been through, аny hοpе for а rеvival
is sorely nеeded business and worth the effort without gοoԁ exposure?

It can creаte problеms when the syѕtemѕ go buѕiness dοwn or bгeаκdown.

Αdvantages of a Cloud Based Scheduling SystemFortunatеly there is a silver lining for employеrs.
Anothеr thіng уou can do to make yοur video excіting, differеnt anԁ to help yоu,
as an advantage. Ѕelf-aware manаgeгs thinκ morе from
a systems ѵiеw.

Αlsо visіt mу webpagе internet marketing for chiropractors

Anonym sa...

Experienced IT professionals may find some of the key phrases.
For example, the owner of the business owners consider cost to be a vital means of generating back-links.
It Adds Value, Not NoiseThe bigger picture, from Google's viewpoint, is to enrich users with valuable information. 5 The cost of pagerank is never a good idea. The main purpose of the Penguin update is to put a deep freeze on web spam in Google's search results.


Have a look at my website optimize search engine marketing

Sanna sa...

Hej jag har läst din blogg och jag måste säga.. Du är modig <3
Stå på dig och kämpa på ..

Kram Sanna

Emma sa...

Jätteintressant att läsa detta inlägg!! Jag berättade idag för min mamma och pappa och mina syskon att jag bestämt mig (efter 2år) att jag nu ska göra en gbp. Mu är jag redo och jag vill ändra mitt liv. Jag känner igen mig i dina saker innan din op. Mel jag ska betala själv för jag kan inte vänta 2 år till. Tror du det kommer va lika svårt att få en op då?