död sambo eller döende jag

Ni vet att man säger "efter regn kommer sol". Förvisso stämde detta då det varit soligt och fint sedan jag och silvija traskade runt i ösregn. Men jag tycker att man ska ändra ordspråket till "efter regn kommer sol och en jävla förkylning". För jag är döende i den värsta förkylningen någonsin. Kanske är det så att hypokondriken i mig kryper fram när jag blir sjuk. Men jag kan helt ärligt säga att det är lätt mycket värre att vara förkyld än vad det är att göra kejsarsnitt, genomgå en misslyckad blindtarmsoperation och dagliga omläggningar i 3 månader. Mycket värre. Kanske är det för att man kan äta massa smärtstillande när man opererats, kanske är det för att man får medlidande när man har massa förband och skräp. Vid en förkylning blir man på sin höjd erbjuden ipren och lite te. Och varken det ena eller andra hjälper.

Det är ganska konstigt. När min sambo var förkyld för ungefär två veckor sedan så stannade jorden upp av medlidande. Det vallfärdade folk från jordens alla hörn för att visa sitt deltagande. All expertis inom läkaryrket befann sig runt vår soffa i vardagsrummet för att hitta en lösning. Eller åtminstonde var det nog så det borde vara enligt sambon. Som världens mest ynkliga fullvuxna karl låg han på soffan och upprepade som ett mantra "jag är sjuk, jag kommer dö". Då och då ropade han med svag och darrig röst att om det inte var för mycket begärt så kanske jag skulle kunna komma med vatten och ipren, eller kanske koka lite te, eller komma med glass eller varför inte göra middagen han var sugen på just då. Om man då låtsades att man inte hörde så var det som om mirakel inträffade i vårat vardagsrum. Helt plötsligt var rösten tillbaka, täpptheten som bortblåst och styrkan hade återvänt till kroppen. Hör och häpna han kunde hämta vatten och ipren själv efter att gott och väl i 10 min ropat med hög och klar röst på mig som stod i tvättstugan. I gott och väl en vecka var sambon döende och lyfte sig bara från soffan och sängen för äta, duscha, toabesök och böner. Och medlidande fick han tills jag höll på att strypa min kära sambo av irritation.


Nu när situationen är omvänd, nu när jag är döende och vill ha lite medlidande, nu när jag vill slippa allt som har med hushåll att göra. Då heter det "äsch! inte så farligt, det är ju bara en förkylning!". Jag har t.o.m. feber. Det hade minsann inte han. Igår sysselsatte jag mig med bak och stök i köket för att se om jag blev bättre (blev snarare tvärtom). När vi ätit klart så demonstrerade jag tydligt hur sjuk jag är. Klagade lite på att jag var trött men att det måste dammsugas. Sambon kommer fram och kramar mig och säger tröstande "nej älskling, strunta i dammsugningen...".
Kände hur kärleken växte. Han skulle faktiskt dammsuga kl 20.30 för min skull, för att jag skulle kunna vara sjuk ifred. Gulledej sambon!.
Då fortsätter han prata
"..min serie börjar om en halvtimme och jag vill inte att du stör med dammsugaren när jag ska titta, så låt dammsugaren vara till imorgon"

Knuffade bort sambon, snorade och hostade ilsket och fräste åt honom att jag skulle gå och lägga mig och att han fick ta dottern. Gick in och kröp ner i sängen men bara kände hur irritationen i mig bubblade upp. Klev upp och drog på mig morgonrocken. Stövlar ut i vardagsrummet där jag spänner ögonen i sambon och snorar till och hostar lite. Fräser sedan åt honom att nästa gång han är sjuk så ska han undvika att äta min mat om han inte vill bli arsenikförgiftad.
Förstår inte varför han nu står i köket och gör kaka, ska göra middag, erbjudit sig att ta den lilla och rent allmänt försökt underlätta min vardag som döende. Rädd om livet tro?!

puss i pannan

nusse