Jävla varberg!

Jag har varit med om ganska mycket, men aldrig tidigare känt att jag inte har varken syre eller muskler i kroppen. Idag upplevde jag det för första gången. Ett förlamande tillstånd av chock. En känsla av att drunkna.
De som följt min blogg vet om att jag väntat på min gastric bypass. Längtat och kämpat efter denna operation. Förra veckan ringde jag för att få lite information om när jag ska opereras då kirurgen lovade att jag är opererad i september eller oktober. Har lite på skoj sagt till alla att "det är ju varberg så jag är säkert inte opererad fören i november". När jag ringde förra veckan så lovade sköterskan i telefonen att någon skulle ringa upp. Idag tröt mitt tålamod och jag ringde igen.

Sköterskan som svarade var positiv och bad mig glatt vänta lite. Sedan frågade hon om jag nått min målvikt. Svarade henne att jag redan varit på mitt andra besök där jag blev godkänd för operation, men att jag sedan dess slutat röka och därför ökat i vikt men att jag bara har 1kg kvar till målvikt. Sköterskan svarade glatt att det var så marginellt så det spelade ingen roll och bad mig vänta. Medan jag väntade så hann jag tänka tusen tankar i stil med att jag skulle få veta datum osv, att operationen väntade runt hörnet. Tji fick jag.

När sköterskan återvände till luren så blev hon plötsligt otrevlig och svarade mig att eftersom kirurgerna sagt upp sig så kanske förhoppningsvis, med betoning på förhoppningsvis, vara opererad innan jul. Jag kände tårarna bränna bakom ögonen och ilskan samla sig som ett stort klot i halsen. Efter att ha svalt ett par gånger och kippat efter luft frågade jag om inte vårdgarantin skulle sätta in eftersom jag först var lovad en operation innan sommaren, sedan sköt de upp den till senast oktober. Sköterskan snäste att det kan jag ju söka om jag vill. Frågade hur jag söker vårdgaranti och fick till svar att det är ju något jag för frivilligt så det bör jag hitta information om på internet. Chockad avslutade jag samtalet och la på. Ringde sedan mamma och syster och beklagade mig.

Efter att ha kedjerökt en stund så ringde jag sambon. Då släppte chocken och jag grät och skrek hysteriskt. Precis som att det är hans fel att kirurgerna sagt upp sig och att varberg inte kan höra av sig och meddela detta tidigare. Slängde på luren i sambons öra och satte mig på golvet. Fylld med självömkan grät jag ut för att inget någonsin går som det ska med mig, för att jag troligtvis måste börja om på noll för att få min operation, för att jag kämpat som ett djur för att gå ner i vikt, för att jag har ångest så fort jag äter för att jag är livrädd för att gå upp i vikt. För att förberedelserna innan operation har gjort mig till ett nervvrak. Jag grät för varje kilo ner och varje kilo upp. Jag trodde att efter oktober så kunde jag börja andas igen.
Medan jag rensade tårkanalerna så stod lilla bus och klappade på mig och berättade "sluta gråta mamma, du blir smutsig. Oj! kolla sminket mamma..snälla mamma sluta gråta annars snyta näsan". Slutade gråta för att inte min lilla trösterska skulle bli rädd och satte mig med henne i knät i soffan. Där berättade hon för mig att "inte vara ledsen mamma, pappa snart hemma med choklad!".

Efter ett tag ringde vårdgarantin upp mig och jag berättade allt från remiss till idag. Berättade hur dåligt jag mår för tillfället pga krav från varberg och ständig oro för kilon osv. Den snälla, snälla tanten i luren sa genast att hon skickar remiss till sophiahemmet och att hon ska skriva att jag bör bli kallad så fort som möjligt. Nu håller jag tummarna för sophiahemmet.
Jag bara hoppas att inte jag får ett nytt viktkrav.

Och folk säger att operation är den lätta vägen ut...

puss i pannan

nusse