Jag är ägd...av en 2åring...

Hur man uppfostrar sina barn beror på många faktorer.
Kultur, samhälle, tradition, hur man själv blev uppfostrad, religion och på om man är man eller kvinna. Det senaste är nog det som här hemma gör att jag och sambon kommer göra ett nervvrak av vår dotter. Vi kommer inte överens alls.

Jag vet inte om min sambo kanske tittat lite väl mycket på film och valt uppfostringstekniken "good cop - bad cop", isåfall ska jag ringa facket och begära en skiftfördelning för jag är minsann alltid bad cop.
Ibland ser man i min dotters ögon hur hennes förakt växer, man riktigt ser i ögonen att hon tänker: "där är den jäveln som alltid säger ajajaj Aminah, nej Aminah, du får inte Aminah...AMIIIINAHH".
Man anar tankarna på utrotning som följer. Hon vill inte ha mig kvar, hon vill bo med sin pappa - ni vet han som tillåter allt.
För att förvilla bort de tankarna så brukar jag muta min dotter med sötsaker. För tillfället hemmagjord isglass. Det funkar.

För att verkligen ge er en bild av hur orättvis situationen här hemma är, för att ni riktigt ska förstå varför mamman är ett monster medan pappan är guld värd så kan vi ta hur middagen gick till igår. Den var inte annorlunda, utan så som middagar är som mest i detta hushållet nu för tiden.

Jag och Aminah satte oss vid det dukade (och rena bordet). Jag hade en hemsk migrän men tänkte vara social och äta iaf. Sambon låg kvar i soffan och kanalsurfade.
"Jalla pappa!...Jalla Mutaz...JALLA!" ropade dottern i extas värre än att hon aldrig sett mat förut.
Jag försökte engagera mig i familjelivet och ropade också på mannen i soffan som höll krampaktigt i fjärrkontrollen som om det vore en livboj. I sucken som ljudligt svävade över alla soffkuddarna så insåg jag att han inte tänkte delta vid bordet fören han trodde dottern tjatat klart om lilla hönan.

Eftersom jag innerst inne är en väldigt kärleksfull och ömmande mor så la jag upp maten, blåste den iskall (varken dotter eller sambo äter mat som är över 37C) och för att verkligen locka dottern att äta så lyxade jag till det hela med ketchup.
Som mamma gör man ibland saker som man vet kommer leda till problem och konflikt. Men man gör det för att komma högre upp än pappa på kärlekslistan. Att lägga ketchup till lilla bus är en sådan sak.
Med sin lilla gaffel i högsta hugg så sorterade hon bort all fast föda, knuffade den så långt bort från den rubinröda högen av socker som tallriken tillät. Sedan började hon ivrigt och med ett maniskt leende skyffla in ketchupen i munnen.

När den lilla högen var borta så vänder lilla bus sin ketchup-kletiga mun mot sin mamma och ber om en puss. Förtvivlat söker jag efter en ursäkt till att inte pussa på det finaste jag har eftersom jag inte alls gillar ketchup. Försöker bedöma min dotters intelligens och avgöra om hon är kapabel att förstå en vit lögn som heter: "mamma-har-allergi-mot-ketchup-och-kan-inte-pussa-på-dig-just-nu" men blir räddad av att dottern är både lika girig och tjatig som sin mor. På gott och ont.
Hon bad om ketchup.

Jag förklarade pedagogiskt att om man inte äter av maten så ska man minsann inte ha ketchup heller för man kan inte leva på ketchup.
Hon bad snällt, hon hotade, hon pressade fram lite tårar, hon var gullig, hon ropade efter pappa...Precis! (vet att alla mammor som läser just nu drog efter andan och nickar lätt för sig själva medan deras blodtryck sakta stiger). Med sin mest bedjande-liten-och-gullig-röst så ropade hon efter Habibi pappa. Inte pappa. Inte Mutaz. Utan habibi pappa. Det är farligt att hon kan sin krigsteknik redan nu.

Som väntat reste pappan sig upp fortare än vanligt och med sin "gullegull-röst" så slår han sig ner vid bordet. Han diskuterar lite med dottern och får snabbt veta att hon är ledsen och har pressat fram tårar i sina vackra bruna ögon med kilometerögonfransar för att hennes mamma är den elakaste mamman i världen. Som i en tyst överenskommelse vänder de på huvudet samtidigt och plötsligt har jag de fyra vackraste ögonen i världen riktade mot mig. Kolsvarta och anklagande alla 4, men med en lätt gnista av triumf i dotterns ögonpar.

Jag darrar lätt och känner att svetten bryter fram i pannan. Nu har de gaddat ihop sig. Igen. Det kan aldrig gå väl. Jag försöker stirra tillbaka och med bestämd röst säga: "man kan inte bara äta ketchup till kvällsmat! hon får mer ketchup när hon har ätit av maten!". Det slutar med att jag blir vindögd av att försöka kolla i alla 4 ögonen, att svetten droppar ner på bordet och att jag stammar. Jag kunde känna medlidande med varenda fånge som suttit på guantanamo, jag kunde ana nervsammanbrottet börja i ena benet. Jag fick erkänna mig besegrad av de anklagande ögonen.

Irriterad över mitt uppenbara nederlag och över att sambon aldrig stöttar mig i min elakhet gör jag vad varje offer i samma situation hade gjort. Jag smäller ner ketchupen framför min sambo, jag tar min disk och slänger den nonchalant i diskhon, jag ser ut som att jag levt på citroner hela mitt liv och ger sambon en mördarblick och väser mellan tänderna
"Bra! ge din dotter flytande socker till kvällsmat, hoppas hon blir mätt och att DU är uppe med henne sedan när du har sockerkickat henne. Jag. Hoppas. Du. Är. Jävligt. Nöjd!!!".
Uppjagad går jag till sovrummet för att sura. Där inser jag hur dumt jag precis betett mig.

För att försöka släta över situationen som just varit så ropar jag med samma bedjande-gulliga-fjäskiga-röst: "Älskling, jag ska bara ligga ner en stund för migränen. Jag duschar Aminah sedan... Och du behöver inte ta disken eller plocka undan, jag gör det om en liten stund". Jag väntar på ett svar. Ett svar från någon av dem som visar att mitt utbrott kanske inte var så farligt. Då hör jag hur dottern ropar efter sin mamma!
Med triumf lysande i ansiktet tar jag mig ut i köket igen för att fråga dottern vad hon vill. Åter igen möts jag av hennes mördarblick och ett snabbt: "stanna kvar sängen mamma. Stanna kvar!! AttiAtti!!!".
Hon. Äger. Mig. Så. Jävla. Fett.

Det finns dock tillfällen när min dotter väljer sin elaka mamma före hennes stora idol.
Först och främst väljer hon att kramas med sin mamma. Mamman är stor och mjuk, pappan liten, benig och har skäggstubb.
Hon vill helst äta med mamman, pappa tjatar och stressar för mycket (sitter vi alla tre vid bordet är det inte ofta dottern äter).
Vill hon ha något gott så är det bättre att fjäska för mamma som bjuder på onyttigt än för pappan som oftast släpar fram en tråkig frukt.
Och nu till det som jag innerst inne har lite skadeglädje för. Hon hatar, och jag menar verkligen hatar när hennes pappa kommer springandes med sin mobil. Lika mycket som jag tror att personen som sitter i andra luren hatar att lyssna på min sambo när han försöker få vår mycket väldresserade dotter att upprepa det han säger.

Hon ser sin pappa komma springandes och med ivrig röst säga: "Aminah kan du säga JAAABAAAAJJJAAAYYYY" (ett uttryck sambon och dottern använder nu när de blivit fotbollsfantaster). Då kommer den. Blicken som gör att jag känner mig som världens dåligaste mamma. Hon blänger, visar tänderna lite lätt och morrar. För då är pappa jobbig!.
Jag försöker dölja min skadeglädje genom att säga "Aminah, säg jabajay, kom igen habibi. Kan du säga AlhamdulliAllah. Kan du säga ba7ibak?". Men innerst inne så skrattar jag åt sambon och tänker för mig själv "ser du nu hur det känns".
För att slippa sin pappa gör hon honom ibland till lags. Fortsätter han sedan tjata om att hon ska säga något så brukar hon ta telefonen och artigt säga: "Heeeej!!....Hejdå...byebye!!". Sedan trycker hon frenetiskt på alla knappar i hopp om att lägga på och slippa den oerhörda plågan att behöva vara gullig i telefon.

Idag sa lilla bus till honom.
Hon kröp in i armhålan på sin mamma, gav pappan en mördarblick och sa med bestämd röst.
"Pappa. Mutaz. Habibi baba. Sluta. Sluta fonen, stanna kvar. SEN pappa sova sängen. AttiAtti pappa." Hon pussade lite lätt och vinkade i luften. När pappan började protestera höll hon modigt upp sin lilla hand, la huvudet på sned och sa: "Pappa. Tyst pappa. AttiAtti. Pappa sova fonen!".

Då slog det mig. Min docka som snart fyller 2. Min trollunge som är det viktigaste som finns. Min prinssessa, min ketchupätande prinsessa:
Hon. Äger. Sina. Föräldrar. Så. Jävla. Fett

puss i pannan

nusse