VARNING: äckliga bilder!!!

Jaha, livet rullar på.
Är fruktansvärt trött på att vara sjukskriven. Gör tappra försök till att sysselsätta mig här hemma, men blir trött så fort. Kräver mycket av kroppen att försöka läka ihop mitt sår, men kräver nog ännu mer av mitt psyke att låta bli att göra för mycket. Har insett nu hur livet som pensionär kommer bli, kan inte påstå att jag längtar.
Frågade på vårdcentralen när de trodde att jag skulle vara ihopläkt.
Fick svaret att de har räknat med minst 3 månader. Det är lång tid. Och när jag väl läkt ihop så ska jag vänta ytterligare 2 veckor innan jag börjar lyfta. Det känns som en evighet.

Jag ska träffa kirurgen ang gastric bypass den 12maj. Tror ju inte jag hade fått operationen innan sommaren oavsett om detta med blindtarmen eller inte hade hänt. Men jag ska dit och försäkra mig om att jag är först i kön efter sommaren. Bara hoppas att inte vikten har rusat iväg innan jag ska träffa kirurgen.

Vår planerade semester kan vi nog också glömma. Känner inte riktigt för att åka utomlands med ett sår som kanske inte är helt läkt. Dessutom kommer ekonomin bli ganska så hårt drabbad av sjukskrivningen känns det som. Vi får se, vi får se.

Idag har vi klippt lilla bus för första gången. Och hon kom hem med båda öronen kvar!
Hon satt så fint och stilla på "puffen" och tjatade med frisören. Hon berättade om sin moster Molin (som hon för tillfället är väldigt kär i) och om tomten Dini (hon har lite svårt att skilja på tant och tomte, och tant och farbror). Hon informerade högtidligt om att hon och Adrian och Alisia hoppar studsmatta hos morfar och Ankan och att Ankan minsann säger ajabaja när hon sitter på Bruno och springer efter Ronja. Sedan när jag och frisören började tala om blindtarmsoperationen så la sig lilla fröken i och berättade att hennes mamma har ont i magen och är ledsen. Sedan pratade hon om att hon hade minsann pratat med moster Molin i telefon och sjungit kalle anka och lilla snigel och att hon ska åka och duscha med Alisia och moster Molin...Kort sagt så har jag idag insett att min dotter verkligen ärvt "kan-inte-vara-tyst-en-sekund-syndromet" från min kära mors sida av släkten. 5 generationer med pratglada tjejer. Jag lider med männen i vår omgivning.
När klippningen var klar så såg dottern väldigt pojk-lik ut. Inte konstigt med tanke på att det inte fanns så mycket att klippa. Men nu hoppas vi på att det växer ut lite finare. Frisören höll ett långt tal om att hon är övertygad om att vår dotter kommer få tjockt och fint hår när hon blir äldre. Så länge hon inte ärver sin mammas hår är jag nöjd.

För att verkligen få folk att tycka synd om mig/bli illamående så tänker jag lägga ut bilder på hur det ser ut under mitt förband. Notera på den ena bilden att man ser ssk´s hand så får ni liten storleksuppfattning. På min mage ser det mesta litet ut ;-)
Är ni känsliga så råder jag er att inte titta eftersom det är foton tagna ner i öppna sår.

Puss i pannan

nusse

Såhär ser såret ut i dagsläget. Det är ca 15x3 cm stort och 12cm djupt...

Såhär såg det ut ca 2 dagar efter att de hade tagit bort agrafferna,
på denna bilden ser det väldigt infekterat ut.