Det är mörkt i lägenheten. Tv:n står på, men jag har stängt av ljudet. Klockorna tickar ikapp och ger ett kusligt högt och påträngande "tick-tack". Idiotiskt att hänga klockan i hallen när vi har klocka i kök och vardagsrum, måste flytta på den. Måste sätta fast alla sladdarna utmed listerna igen också. Ser så illa ut med sladdar över hela golvet. Plötsligt så sjunger det "lilla aminah...deeeeeej". Lilla bus sjunger i sömnen igen. Hon har sovit oroligt i tre dagar nu. Vaknar och gråter flera gånger varje natt.
Dubbelsängen knarrar när sambon vrider på sig. Konstigt. Han vaknar inte när jag ligger och puttar för att han ska kliva upp och göra välling, han vaknar knappt av alarmet i telefonen på morgonen. Men piper Aminah, eller hostar hon så är han klarvaken och beredd på en nödsituation. Han ropar att jag ska stänga av datorn och komma och sova. Jag ljuger och säger att jag är på väg.
Jag försöker reda ut tankarna. Få klarhet i vad jag egentligen tänker. Jag tänker för det mesta enbart på vikten och nikotin nu för tiden. Jag har ökat sedan jag började kämpa med rökningen. 6kg på 3½ vecka. Jävla varberg som inte har gett mig en tid. Jag som skulle bli kallad i mars. Nu är mars slut och jag har gått upp 6 jävla kilo. Fan. Fan. Fan.
Jag ser hur min operation fladdrar och försvinner framför mina ögon. Lovar mig själv att imorgon, då ska jag börja banta igen. Och då ska jag vara stenhård. Försöker ignorera rösten i huvudet som hånfullt säger "nu ljuger du för dig själv... igen". Imorgon. Då jävlar.
Rökningen går också åt helvete. Jag är inte röksugen. Känner inte ett behov av nikotin. Och ändå röker jag, men bara när jag umgås med andra. Är jag själv så tänker jag inte ens tanken att jag ska röka. Men det är väl så att rökningen är mitt skyddsnät, den ingår i mig. Kan inte tänka mig att andra tänker att rökning och Martina hör ihop. Men jag själv tänker det.
Tankarna fladdrar vidare. Måste ta tag i skolan nu när jag äntligen har böckerna, sätta fart så jag kommer någonstans med mina planer. Vilka planer föresten. Är jag säker att jag vill satsa på att bli journalist. Behöver jag en utbildning för det. Tror inte att man kan lära sig att bli journalist eller författare, det är något man föds till. Antingen har man en verbal förmåga och en gåva att kunna iaktta och omvandla det man ser till en talad bild för andra. Eller så ska man satsa på något annat. Men frågan är vad isf. Vill göra något kreativt. Vill inte känna mig bunden till ett arbete som styrs av klockan och vad andra säger att man ska göra. Vill styra över mig själv. Smyckesdesign eller smideskonst har jag funderat på, likaså illustratör. Men skrivandet lockar mer. Vill sätta igång med barnboken, vill ha en åsikt från ett förlag om de tror att jag någonsin kan bli något mer än en "hobby-skrivare". Dessa jävla krav och måsten och bekräftelsesökande.
Börjar funderar på det jag sagt hela veckan att jag vill skriva om. Ville först skriva om ämnet bloggare. Har fascinerat följt en dispyt mellan två vänner, ett småaktigt gräl som byhålan finner nöje i att tala om. Ville sedan blogga om lilla bus och hennes framsteg. Tittade sedan på "Kvällsöppet med Ekdal" (tror det heter så) och kände att jag ville skriva ett inlägg om de religiösa friskolorna. Bor inte många km från de s.k. Plymouthbröderna och Laboraskolan som de talade om i programmet Hade mycket väl kunnat tänka mig att välja ett islamskt dagis eller en islamsk skola för lilla bus i framtiden. Det handlar inte om att man ska bli religiös fanatiker eller att man ska avskärmas från resten av samhället. Det handlar om att jag vill att min dotter ska få en annan bild av islam än den som visas i media. Det handlar om att om jag en dag väljer att bära hijab så ska inte min dotter behöva höra att hennes pappa förtrycker hennes mamma. Det handlar om att jag vill att min dotter ser att det faktiskt finns folk som lever enligt islam, men samtidigt lever "normala" liv. Det handlar om en värdegrund. Jag är säker på att plymouthbröderna tänker samma för sina barn. Men i deras etablissemang och kultur finns (enligt mig) även tendenser att avskärma sig resten av samhället och förneka den vetenskapliga utvecklingen och är lite för sektliknande för min smak.
Mina tankar avbryts av en mycket ledsen dotter. Inte första gången hon vaknar och gråter. Ont, växtvärk, mardrömmar. Det är synd att hon inte kan säga varför. Lyssnar på hennes gråt och känner hur hjärtat bankar och sedan slits itu. Man är så hjälplös. Finns inget man kan göra känns det som. Man fångar upp tårarna, pussar för att trösta. Men trösta vad. Bär in min lilla stora flicka till sambon. Lägger mig brevid dem i sängen och sjunger "i natt jag drömde" och en del resandeslåtar. Hon har hört dem sedan hon låg i magen. Det tar inte lång stund innan hon lugnar sig, rullar ihop sig som en liten boll och kryper tätt, tätt intill. Gråten tystnar och övergår till snyftande. Med ledsen röst mumlar dottern "sampe" och snorar lite på min axel. Med ett leende svarar jag "Ja hönan. Imorgon kommer Erica och Bamse så vi kan gå på promenad". Aminah drar ett djupt andetag, snorar lite till på mig, gäspar och säger nöjt "aaa mamma. Sampe. Ute. Atti Atti". Jag stryker henne över håret och tänker på att jag måste klippa henne. Ger henne en försiktig puss på pannan och smyger mig upp från sängen. "Kom och lägg dig nu" mumlar sambon.
-Ja, jag är på väg! Ljuger jag.
-Kommer snart, ska bara släcka datorn och tv:n, fortsätter lögnen..
Jag går tillbaka till soffan. Tankarna snurrar iväg igen. Det kommer bli en sömnlös natt.
Tick-tack, tick-tack, tick-tack. Jag måste flytta den jävla klockan.
puss i pannan
nusse
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar