Idag på morgonen så var benen intrasslade i varandra.
Som ett nät av hår hade det växt sig runt benen och slagit knutar så att jag inte kom loss.
Jag kämpade och kämpade i säkert hela 2 minuter innan hjärnan vaknade och insåg "aha, jag har trasslat in mig i de förbannade snörena på täcket".
Men tiden innan jag förstod detta var jag panikslagen och hade ångest för att jag inte hade rakat benen kvällen innan.
Så kl 8.30 idag laddade jag upp med mina två hyvlar plus sambons. Har inbillat mig att om jag använder alla tre (om sambon frågar så använder jag bara två - jag är faktiskt såpass trevlig att jag byter bladet när jag använder den) så blir det sådär bra som det bara kan bli när man hyvlar av benen tre gånger på raken. Det tar alltså en hel evighet för mig att bli bebismjuk.
Och nu när jag kämpat med det hela dagen så är det inte en jävel någon (nämner inga namn så att min sambo känner sig utpekad) som har känt på dem. Besvikelsen är stor. Här ger man sig på ett evighetsprojekt som väntat över en vecka på att genomföras och inte ens ett litet oooh eller ett mmmm som uppskattning (däremot en massa klagomål för samma icke utpekade sambo är förkyld och således döende).
Kl 10.45 gjorde jag mig beredd att gå till dagis, för att slippa stressa.
10.48 bajsade lilla bus. Första gången.
10.56 när hon precis blivit ren och fräsch igen så ställer sig ungen och pressar tills hon var rödare än mulen på Rudolf och lyckades därför få blöjan bytt igen.
11.02 kände jag en annalkande hjärtinfarkt pga stress och när lilla bus för 500:e gången slänger av sig skorna så funderade jag allvarligt på att lägga mig ner och dö. Tyvärr så är lilla bus sadist (som sin mor) innerst inne och jag visste därför att min eventuella död skulle bli plågsam.
Så jag tryckte ner skorna i hennes väska, lyfte hurtigt vagnen med lilla bus i och tog mig ner för trappan. När jag kommit ner så kom jag på att jag glömde "kycklingmannens" bilstol som Annica ville ha.
Upp för trappan och hämta bilkudden.
När jag kom ner för trappan kunde jag inte hitta mina nycklar, upptäckte ganska snart att de satt kvar i dörren.
Upp för trappan igen och sedan tända en cigarett.
Helt slut tittade jag på klockan med en svag förhoppning om att den hade haft paus i allt kaoset, eller att jag mot all förmodan hade varit supersnabb. Men den visade på 11.07. Paniken kom som på beställning. Skulle någon läsa imorgon i lokaltidningen:
"Svettig, överviktig, kvinna sågs springa med barnvagn i ena handen och cigarett i andra. Trafikfara säger kommunen och lovar att se över ärendet"
tja..då vet ni vad det gäller.
När jag lämnat lilla bus på dagis (hela 2 minuter för tidigt!) så började dagens telefonterror. Eftersom jag inte alls kände att jag hade varken tid eller syre för att prata så lovade jag alla att jag skulle ringa sedan.
Annica var en ängel och körde mig till jobbet, där jag ägnade större delen av dagen åt att prata, prata, prata och prata. Förvånande nog för dem som känner mig kan jag tänka.
Resten av dagen och kvällen har förflutit lugnt, och trots att jag är tröttare än en pensionär efter maraton så är det så skönt att bara vara själv lite. Sitta i godan ro med mitt the och tv på låg volym och bara få rensa tankarna lite. Troligtvis enda gången på hela dygnet jag är tyst.
Samlar energi till att kunna prata i sömnen och för att kunna plåga mina arbetskamrater.
puss i pannan
martina
1 kommentar:
Usch. Det är något av det absolut värsta jag vet, tyvärr - föräldrar som röker och kör barnvagn samtidigt. Det gör mig så jävla ont, och jag blir så arg - ert missbruk är ert, inte ert barns! Skona ditt barn från skiten, ha vett att åtminstone vänta med cigaretten tills dess att du är ensam. Hur tänker du? Inser du inte hur obildat och trashigt det ser ut, och hur onödigt det är att utsätta ditt barn för röken? Jag lovar dig, personalen på förskolan känner på två sekunder vilka barn som har rökande föräldrar, och det är tragiskt. Tvååringar som stinker rök. Trots att mamma faktiskt bara röker ute, och blåser åt ett annat håll... tss.
Skicka en kommentar