In memoriam

Ikväll har tårarna rullat.
Jag förstod inte först, har väntat på telefonsamtal där någon i andra luren ska skratta och säga "hahaha gick du på det, vi bara skojade".
Det samtalet har inte kommit, och ikväll insåg jag att det inte kommer.

Han är borta. För alltid.

Jag ska inte överdriva vår vänskap, vi var inte lika bra vänner som med övriga i vår umgängeskrets. Men vi hade många minnen ihop, mycket gnabb, många förmaningar och undanflykter, många samtal. Jag minns våra samtal, de finns i hjärtat. Och jag hade kvar ditt sms som du skickade strax innan du "åkte bort".
Alla nätter du försiktigt knackade på fönstret och frågade efter sovplats, sms om att du behövde någon att prata med.
En känsla av uppgivenhet när jag inte kunde hjälpa mer.

Vi förlorade kontakten när jag flyttade till stockholm. Det var många i mitt "gamla" liv som försvann. Jag visste vad du gick igenom, jag höll tummarna för dig och hoppades att vi skulle mötas i byhålan så att jag kunde berätta att jag var stolt. Att jag visste att du skulle klara det eftersom du är stark och innerst inne har viljan.
Jag hann inte. Jag hann inte denna gången heller.

Det finns inga ord som kan förklara, det finns ingen ånger som kan gottgöra och det finns inga ord som kan trösta dina närmsta vänner.

Vila i frid Dagge.
Jag önskar att du hittar lugnet, lyckan och harmonin som du sökte på jorden uppe hos våra vänner bland molnen.