Pulitzerpriset för fetma

Min stackars syster. Hon opererades i måndags (gastric bypass) och har haft ont sedan dess. Jag har verkligen tyckt synd om henne, och när vi var där igår så tänkte jag hela tiden att "nu tar jag min syster under armen och går hem!". Man såg hur ont hon hade, och inte blev man lugnare av att träffa (eller rättare sagt höra) tjejen som hon delade rum med.
Idioter finns det gott om.
Nu håller jag tummarna för att allt blir som min syster önskade. Och för de som undrar är jag inte det minsta avundsjuk.

Jag hade mitt första möte med kirurgen igår. Det gick över all förväntan!
När läkaren kom in så berättade han att han läst mitt brev (skickade egen remiss), jag blev genast helt röd i ansiktet -hade inte räknat med att en ung läkare som såg väldans bra ut skulle läsa mitt brev där jag lämnar ut mig själv och mina känslor totalt och där jag beskriver mig själv som en vandrande fett-fara.

Jag drog ett djupt andetag innan jag skulle börja förklara hur jobbigt det är att vara fet, hade i en veckas tid förberett världens finaste tal. Hade eventuellt kunnat vinna en Oscar för min insats och Pulitzerpriset för mitt otroligt välskrivna och välkomponerande tal. Men då avbröt läkaren mig och sträckte fram ett papper. "Du är välkommen på gruppinformation i september, tyvärr så har vi ingen informationsträff innan dess annars hade vi helst sett att du gick så tidigt som möjligt".
SAY WHAT?!

Jag trodde att jag skulle behöva sitta och förklara mitt liv i detalj, jag trodde jag skulle behöva kämpa mot tårarna, jag trodde att jag skulle bli nekad. Och så var jag i princip redan godkänd.
Blev nästan en besvikelse (hade verkligen sett fram emot att få hålla mitt lilla tal/föreläsning).
Jag frågade läkaren när min Gastric bypass kan tänkas att bli av, och fick då till svar "jag kan lova dig att du är opererad innan nästa sommar".
Det är inte lång tid tills dess. Det är alldeles snart!

Bad läkaren skriva en remiss till vårdcentralen så att jag får stöd och hjälp av dietist och sjukgymnast med hur jag ska lägga om kost och motionsvanor före operation, man måste kämpa ner sig ett par kilon själv innan operationen för att visa att man är motiverad. Jag vill även känna mig trygg med att ha information om hur jag på bästa sätt motionerar efter operationen för att få maximal effekt och mindre komplikationer.

Jag har nog fortfarande inte förstått att jag faktiskt ska opereras. Vid denna tiden nästa år så har min resa mot ett hälsosammare jag påbörjats, och om två år så kan jag förhoppningsvis räkna mig som normalviktig. Alla idag har beklagat att det ska ta nästan ett år innan jag opereras, men jag är överlycklig. Har man kämpat hela livet med vikten utan resultat, när man aldrig varit normalviktig och därför inte kan sakna när man hade strl 38
(har aldrig varit en 38 vad jag kan minnas, det minsta jag minns att jag haft sedan 12 års åldern är 44) då är ett år ingenting.
Tiden sedan jag fick lilla bus har bara flugit iväg, och jag hoppas att väntan på min Gastric Bypass går lika fort.

puss i pannan

nusse