dödens hållplats är en ljus plats

Var längesedan jag uppdaterade vad som händer i mitt normalt sett tråkiga liv.
Så nu när det väl händer lite får jag samla energi och försöka printa ner.

Jag jobbade måndag och igår, och trivdes riktigt bra.
Personalen var toppen, som Mensur sa! Det är nog första gången han har rätt
- och sista gången jag erkänner att han har rätt.
Måndagen flöt på riktigt bra, men känner dock att det är lite rostigt för kroppen att jobba. Den är inte van vid att klä på stödstrumpor osv. Och det är jobbigt första dagarna för man vet inte riktigt hur självständig man kan vara. Man känner sig lite som en hundvalp som springer efter någon och bara tittar. Tur att man har lätt för att lära sig rutiner fort.

Avdelningen jag är på är super, personalen är bra och de behandlar de äldre väldigt omsorgsfullt. När jag jobbat på dödens hållplats tidigare så trivdes jag inte riktigt eftersom det för det första skar sig mellan mig och personalen, men även mycket för att det kändes som om personalen tyckte de äldre var en belastning. Men dessa två dagarna har varit riktigt roliga (för mig iaf, personalen kanske är av en annan åsikt) och det känns skönt att göra något praktiskt och känna sig någorlunda duglig ist för att bara sitta hemma och uggla.

Det enda som varit deprimerande är att min kära dotter inte saknar sin mamma ett dugg. Å ena sidan är det positivt att man kan lämna bort henne och känna sig trygg i att hon inte gråter efter mamma, å andra sidan så vill man känna sig lite saknad av lilla bus. Själv går jag och tittar på foton och saknar mitt lilla monster hela dagarna. Varje gång jag har rökpaus på jobbet så tittar jag på filmer som jag har av lilla bus i mobilen och kämpar mot tårarna av saknad som pressar bakom ögonen.

När jag kom hem på måndagskvällen vid 21.20 efter avslutad arbetsdag så var lilla bus vaken. Hon hade sovit en snabb runda men sedan vaknat igen strax innan jag kom hem. Hon och sambon kom ut på trappen när jag stod och pratade med min kära mormor
(som kom för att hämta barnvagnen eftersom hon skulle passa lilla bus igår). Jag förväntade mig ett "mamma!" och viftande små armar, jag hoppades på luft pussar och leenden. Jag fick ett snabbt leende och ett bovov (lilla bus säger vovve till allt från myror till pensionärer!).
Däremot när hennes pappa, som kommit ner för att hälsa på mormor, gick upp för trappen för att hämta nycklarna och kom tillbaka igen så blev hon hysterisk. "Pappa papapapap papa papapapapa", och viftade med de små armarna likt en holländsk väderkvarn. Jag funderar på att sälja henne på blocket nu när hon klart och tydligt visar att hon skiter i sin mamma.

Eftersom jag börjar jobba kl 6.45 imorgon så har jag inte varken tid eller energi att skriva om mitt kirurgbesök idag, så jag ska försöka printa ner ett inlägg om Gastric bypass imorgon så att ni får den uppdateringen med.

Puss i pannan

nusse