ännu en fredag...

Fredag igen.
Tycker inte om fredagar längre. Förr i tiden så var fredagar startskottet för att det roliga började. Nu för tiden så är det startskottet för att få ångest över att inte göra något. Man börjar fundera på måndagen vad man ska hitta på i helgen (om man behöver fixa barnvakt etc). På onsdagen är man full av bra ideer. På torsdagen så har man gått igenom idéerna med sambon och insett att han inte tyckte dom var lika bra. Natten mellan torsdag och fredag så är man övertygad om att man visst kommer göra något på lördagen. På fredagen har man bara ångest. Sedan ägnar man lördag och söndag åt att sucka för att man inte gör något.

Denna fredagen har jag varit med Mensur på Vårdcentralen och vaccinerat honom. Inte lika kul denna gången. Inte ens en liten tår kunde man se. Och inga kvinnliga skrik denna gången heller. Bara högst manligt gnäll efteråt ("det är synd om mig-det gör ont-du har ingen aning om hur ont det gör-jag kan inte röra mig". Standardfraser.).
Konstigt nog så har jag klagat mer över ont i knä och ben under promenaden upp till Vct än vad Mensur sedan gnällde över sin vaccination. Beundransvärt att han bet ihop trots att han säkert trodde att han skulle dö.

Efter att ha dumpat Mensur hemma så begav jag mig hemåt och funderade på vad jag skulle hitta på. Lilla bus sov så gott i vagnen och vädret var underbart så det kändes synd att gå hem och stänga in sig i lägenheten. Så då smsade jag Raili och frågade om kaffet var klart.
Traskade sedan bort till Raili och hittade farbror Leif i sällskap med Railis systrar. Kul att lilla bus äntligen får träffa sin mammas "älsklingsfarbror". Och kul att se att farbror Leif blev lite förälskad i lilla bus. Sedan satt vi där en bra stund, mamman drack kaffe och pratade om den ekonomiska krisen, lilla bus åt salta kex och njöt av att alla tittade och gullade med henne.

När klockan närmade sig läggdags för lilla bus så traskade vi hem och ägnade en stund åt att gosa med sambon på soffan. Lilla bus var otroligt svartsjuk när mamman och pappan försökte kramas och pussas lite utan henne, så för att förhindra detta hemska så körde hon in sitt huvud mellan oss och njöt av att bli pussad på båda de små kinderna samtidigt. Jag hoppas hon är medveten om att om hon inte låter sin mamma och pappa kela lite då och då så får hon inga syskon.

Efter de vanliga rutinena med middag, disk, läggning av lilla bus, sambo som somnat på soffan osv så kom en trevlig överraskning. Erica Persson ringde och meddelade att hon skulle komma inom på väg ut i skogen och prata en sväng. Vi pratar mer än vad som är hälsosamt i telefon, och ibland så ger man tom tusan i att svara för att man känner att man inte har tid att sitta i telefonen (jag och erica pratar sällan mindre än 40 min) eller för att man känner att man behöver ägna uppmärksamhet och respekt till eventuella kaffebesökare.
Därför är det så trevligt när hon kommer och man kan tjata av sig utan barn eller massa måsten som ska göras. Bara sitta med varsin kopp te och prata skit om våra bättre halvors sämre sidor.

När Erica hade åkt så gjorde jag en kraftansträngning och hyvlade av benen så att lilla Holger inte ska tappa bort sin familj igen. Har varit pervers sedan dess och suttit och klappat på mina egna knän bara för att känna hur mjuka och lena de är. Man får passa på innan stubben kommer.

Nu är klockan 3.15 på natten, och jag inser att ännu en fredag flutit förbi obemärkt. Positivt är dock att vi ska sysselsätta oss med att grilla hos pappa och annica imorgon, och på söndag ska vi fortsätta den evighetslånga skojakten, handla mat och klippa sambon. Jämför man det med vad kul stod för när man var yngre så inser man snabbt att jag och min sambo lever som pensionärer. En jobbig insikt. Någon som har en tidsmaskin, eller annan lösning på detta problem?!

puss i pannan

nusse