Kände att jag saknade lite kulturella inslag i min blogg, så här kommer ett första bidrag:
"Idag har jag ägnat halva dagen åt att planera nytt sätt att gå ner i vikt.
Andra halvan ägnade jag åt att äta.."
- Citat av mig själv som är väldigt talande om min viktprocess.
...Och där tar den kulturella delen av bloggen slut...
Promenerade en snabb runda med mensur i solen idag, underbart skönt att äntligen få känna att våren är på väg.
Efter det så gick jag och lilla bus bort till lilla malin för att inspektera hennes nya lägenhet.
Jag blev kär i hennes kök! och lägenheten var riktigt snygg. Och inte nog med det, i hennes vardagsrum fanns samma tapeter som vi hade i vårt sovrum i stockholm. Tårarna var inte långt bort när jag började tänka på vår helt nybyggda lägenhet i rågsved. Den var fin, utsikten var otrolig, planlösningen var toppen. Och den fanns i stockholm. Jag längtar tillbaka.
I övrigt så insåg jag idag att trots att jag beställt för 2200 på halens och 670 på ellos, så måste jag ha en vårjacka. Vet ju om att troligtvis kan jag inte ha skorna från ellos och kanske inte mer än 20% av det jag beställde från halens, så då kan jag få åka till ullared och handla en jacka när jag lyckats övertala sambon att det är nödvändigt.
När t.o.m. Adde Hossman kommenterar hur jag ser ut med orden
"moster tina har du inga fina kläder? de du har är faktiskt lite sönder och du är inte fin i dem. Och din jacka är sönder moster Tina!!"
då är det illa. Ungen har inte ens fyllt 4, men ändå har han insett att mina kläder ser ut att tillhöra en luffare. Förhoppningsvis ska han bli nöjd med mina nya kläder.
Alisia är mer förstående för det här med komplex och kläder, hon uppskattar det mesta så länge det ser någorlunda feminint ut. För henne spelar det ingen roll om det jag har på mig är sönder eller har fläckar från matlagning.
När de sov hos mig så var jag tvungen att klä på mig något för att inte ge dem trauman. Jag äger ett nattlinne - det är grått med en stor snobben på. Adde slängde ett öga på nattlinnet och fnissade lite lätt, men sa konstigt nog inget. Alisia däremot kom fram, tittade beundrande på sin moster och sa att jag var fin i klänning, sedan höjde hon på ögonbrynet och frågade om jag var en prinsessa nu. Vad svarar man på något sådant?!
Till saken så hör då att Adrian var ett stort fan av filmen Shrek. Han älskade farbror Shrek ett tag. Och för dem som inte sett filmen är farbror Shrek ett träsktroll som är gift med ett annat träsktroll. Farbror Shreks fru heter Fiona. Och i säkert 8 månader, så påpekade Adrian att jag är lik denna Fiona. Föga smickrande, men sant. Idag liknar jag mest barbapappa, en B-kändis. Inte lika kul. Men just då när Flisan frågade om jag hade förvandlats till en prinsessa i mitt snobben nattlinne, just då kände jag mig verkligen som prinsessan Fiona.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar