lördag 3 augusti 2013

Just idag saknar jag extra mycket


De som säger att tiden läker alla sår, har aldrig älskat. 
De som säger att minnen bleknar, var aldrig riktigt lyckliga. 
De som säger att tårar torkar, har aldrig gråtit floder. 
De som säger att det finns fler, har aldrig hittat den rätte. 

Sekunder blir till minuter, minuter blir till timmar, timmar blir till dagar och dagar blir till veckor. Snart blir veckorna månader och månader blir till år. 

Jag gråter fortfarande när jag tänker på minnen, jag gråter fortfarande när jag tillåter mig att känna. Min saknad och längtan värker fortfarande i kroppen. 

Jag saknar det vardagliga, jag saknar skratten, jag saknar tryggheten, jag saknar kaffet ihop på morgonen och att somna tätt på kvällen. 
Jag saknar att bara få en kram ibland, jag saknar alla samtalen, jag saknar att få bry mig om och älska. 
Jag saknar att bara sitta och titta, att bara sitta och lyssna, att bara få komma tätt intill. 
Jag saknar tjat och bråk, jag saknar att vara genuint lycklig, jag saknar att ha allt det som var så mycket mer värt än något annat i världen.
 Jag saknar så det gör ont ibland. 

Idag är en sådan dag. 
Idag har jag saknat extra mycket, varit lite bittrare än vanligt. Varit ledsen och känt mig nere. Känt mig liten och ensam. 
Den känslan är så obeskrivlig och överväldigande. 
När man kan träffa människor och prata med vänner och familj hela dagen, och ändå känna sig som den ensammaste och mest oälskade i världen. När man känner att allt bara är på väg i mörker och inget stoppar fallet. Ingen finns för att trösta eller ta bort det onda när man faller.

Det är ytterst sällan jag har sådana dagar nu för tiden. 
Jag har ett bra liv som jag är tacksam för. Och jag delar det med världens finaste unge
Men något saknas. 
Han saknas. 
Han fattas mig. 

Denna underbara människa som fick mitt hjärta, min själ, hela mig. Denna vackra människa som fortfarande betyder mest i världen, han som gjorde mig hänförd och förtrollade mig. 

Jag vill vrida klockan tillbaka, jag vill få så mycket ogjort, jag vill få så mycket osagt. Jag vill göra om och göra rätt. Mest av allt vill jag vrida klockan tillbaka och uppleva alla de lyckliga stunderna igen. 
Men det går inte. 

Jag får snällt ta en dag i taget. 
Jag får fortsätta fälla tårar i duschen, jag får fortsätta krama hans tröja när jag sover, jag får fortsätta låtsas som att det inte berör mig när jag ser honom. 
Jag får fortsätta vara tyst om hur viktig han är, hur mycket jag älskar honom och hur mycket jag saknar honom.  

Jag är van vid att vara ensam, att stå på egna ben. Att klara allt. Jag klarar mig nu också. Och för det mesta, större delen av tiden är jag faktiskt glad, lycklig och nöjd med mitt liv. Men ibland så blir allt så mycket. Så känslosamt. Så jobbigt. 

Imorgon ska jag umgås med min trollunge, det är hon som ger mig styrka, hon som får mig att le, den jag älskar över allt annat. 
Imorgon ska bli en riktigt bra dag och jag tänker inte ha negativa känslor. Jag ska se ljust på framtiden och de beslut jag tagit gällande den. 

Men just idag, just idag har jag längtat extra mycket. Just idag har jag saknat extra mycket. 
Just idag har  jag varit extra bitter. 
Den jag älskar fattas mig. 

Inga kommentarer: