torsdag 20 juni 2013

Vägskäl på livets stig

Jag vandrar på minnenas stig och ser mig skyggt omkring. 
Försiktigt sneglar jag åt skuggorna och de gläntor där marken blivit bränd. 
Tyst läser jag alla ord som med tårar ristats in i träden. 

Med ett leende tittar jag ingående på de ställen där solen lyser igenom och sprider sitt ljus över glada stunder. 
Jag hör skratt och kärleksfulla ord från de människor jag älskar klinga som den ljuvaste fågelsång.
Och jag tittar nyfiket ner för att se de fotspår som mina möten med andra gett mig. 
Jag tittar med lojalitet och ömhet på de fotspår som fortfarande följer mina. 

Plötsligt är jag framme vid ett vägskäl, de båda stigarna döljs av dimma.
Det enda som avslöjar vad som döljer sig där bakom är de kyliga vindarna som blåser från den ena, och solstrålar som bryter igenom på den andra. 
Förvirrad ser jag mig omkring innan jag uppgiven slår mig ner på en solvarm sten. 

Platsen jag befinner mig på är vacker och ljus med blommor jag aldrig tidigare sett. 
Det är blommor som fascinerar, inspirerar och förtrollar. 
Över den fladdrar färgglada fjärilar som får mig att skratta högt. 
Deras lekfulla dans och deras livsglädje är ett sant nöje att betrakta.
Förundrat studerar jag min omgivning och inser plötsligt att det är den finaste plats jag sett på hela stigen. 
Här känner jag mig trygg och lycklig. Här har jag funnit vad jag sökt efter. 

Plötsligt bryts det fridfulla av stora svarta korpar. 
Olyckskorpar som hånfullt kraxar ut sin sång och illvilja. 
Rädslan griper tag i hjärtat, tills jag minns hur mycket skada olyckskorpar gjort tidigare. 
När man tillåter dem.

Något i ögonvrån fångar min uppmärksamhet. 
Det är fotavtryck prydda med morgondagg från de vackra blommorna. 
Jag studerar dem nyfiket likt jägaren som söker sitt byte och inser att det inte bara är mina egna avtryck jag ser. I mina finns någon annans avtryck. 
Någon som lett mig till denna lyckliga plats. 

Jag följer fotspåren och noterar att min följeslagare inte längre leder vägen, utan istället går bakom lite skyggt. 
Vid vägskälet stannar jag upp, vänder mig om och väntar på att fotspåren ska komma med mig. Men de har stannat. 
De är lika förvirrade som jag. 
Ska vi ta varsin väg och se om våra stigar korsas igen? 
Ska vi utforska varsin stig och riskera att de leder åt helt olika håll? Eller ska vi stanna kvar i paradiset vi befinner oss i. 

Jag slår mig återigen ner på min sten, jag hör olyckskorparna kraxa. Låt dem göra det, jag lyssnar ändå inte. 
Jag ser fjärilarna dansa runt i luften fyllda med liv och energi. Finns det något finare än en färgglad fjärils dans? 
Jag sluter ögonen och njuter en stund. 
Förr eller senare måste min vandring ändå fortsätta men ibland måste man stanna upp och njuta av allt det vackra som finns i nuet...

1 kommentar:

Anonym sa...

Bra, verkar som om Du är på rätt väg!
Du behöver ingen bekräftelse av några. Du är en mycket begåvad människa med fina egenskaper. Låt Dig inte tryckas ned av typer som Du inte behöver i Ditt liv.