Sambon ska åka till Palestina imorgon

Idag fick sambon ett telefonsamtal. Det var familjen i Palestina som ringde och berättade att pappan ligger på sjukhus pga en massiv hjärtinfarkt. Sedan dess har vi ägnat åt oss att leta resa. Hade jag kommit ihåg att ställa klockorna så hade han varit i palestina nu, men jag glömde ju ställa om dem i natt, vilket gör att han inte åker fören imorgon.

Hade jag och Aminah varit vaccinerade så hade vi följt med, men jag vill inte riskera att vi blir sjuka. Dessutom så känns det inte som rätt läge att komma och hälsa på när pappan ligger för döden. Tycker mest det känns jobbigt att inte få följa med som stöd åt sambon. Trots att jag är säker på att hans familj är kapabel att trösta så är det ändå inte samma sak.

Vi skulle åkt alla tre i januari, nu skjuter vi upp det. Vi har inte råd med en resa nu, jul och sedan en resa till. Vi får vänta tills slutet av sommaren. På ett sätt känns det bra. Då hinner jag få min operation innan och behöver inte känna mig stor som ett hus när vi är där nere, och Aminah är större så man behöver inte vara lika orolig för henne. Men det är en besvikelse. Jag som varit så glad sista tiden för att vi ska åka. Jag bara hoppas att min svärfar klarar sig så att jag får en chans att träffa honom. Inget annat spelar någon roll just nu. Inte ett till dödsbesked 2009.

Sambon går just nu runt och är rastlös, mumlar lite för sig själv. Och när man frågar om allt är okej så fräser han till svar "varför skulle det inte vara det". Förstår inte varför det är så svårt för män att säga vad som verkligen försigår i huvudet. Sa åt honom att det är okej att säga att du är ledsen. Det är naturligt att vara ledsen när din pappa är så dålig. Men fick bara mutter till svar.

Han kommer hem igen den 13 november. Det är lång tid. Hur ska jag lösa allt på hemmafront och med lilla bus. Mina arbetstider passar inte med dagis, och det finns inte så många som kan vara barnvakt. De flesta i min omgivning jobbar, och de andra har för långt att köra eller kan av olika orsaker inte passa lilla bus. Men det kommer bli kämpigt. Riktigt kämpigt.
Lilla bus är inne i en "testa gränser" period. Det håller inte mitt tålamod till. Det kommer bli många fighter här hemma, förmodligen många tårar från en frustrerad mamma med. Och saknaden efter sambon kommer vara jobbig. Detta kommer bli den längsta period vi är ifrån varandra sedan vi blev ihop augusti 2006.

Jag garanterar inte att det blir något bloggande under denna perioden. Inte säkert jag hinner med och har ork till det. Ni märker vilket.

puss i pannan

nusse