En naiv tro på människan

Det har gått lång tid sedan sist.
Mycket har hänt och livet har rusat på i väldig fart och jag orkar inte skriva om allt.
Behöver bara skriva av lite tankar och känslor.

De som känner mig vet om att det finns få saker som jag riktigt avskyr.
Men lögner och brutna löften står i topp tre. Svik en gång och jag kan förlåta, svik två och jag börjar dra mig undan, svik tre och du har förlorat mig för då är det inte misstag. Då är det en vana. 
Det finns inte mycket som sårar så mycket som när någon bryter ett löfte och det finns inget som förstör så mycket som när någon försöker ljuga och smyga bakom ryggen. Jag borde vara van, livet har gett mig mer än en handfull människor som ljugit, sårat och satt djupa ärr i hjärtat. För det är så det blir.
Varje brustet löfte, varje liten lögn, varje svek -alla ristar de små, små ärr i hjärtat tills hjärtat inte längre kan hålla ihop.

Allt man gör leder till en konsekvens. Allt man blir utsatt för leder till en konsekvens.
I mitt fall så visar det sig genom hur jag väljer att skydda mitt hjärta.
När jag tycker om, älskar och litar fullt ut på en människa och personen i fråga får mig att känna mig trygg så är jag glad, pratig, social och kramig. Försvinner något av ovanstående så försvinner också att jag kan vara mig själv fullt ut, jag bygger murar runt hjärtat och själen för att skydda mig själv och blir en person som uppfattas som iskall. jag vågar inte längre vara öppen och ge av mig själv.
För så har livet lärt mig. Det är på så vis jag klarat mig, det är så jag överlevt och blivit självständig.
Utåt är jag iskall, på insidan gråter jag och känslorna äter upp mig.

För att hantera kaoset så analyserar jag allt. Jag plockar sönder varje ord och varje handling och försöker hitta svar på vad jag gjort för fel, hur jag ska reparera det och försöker hitta anledningar till varför jag har blivit utsatt för just den handlingen eller de orden. Ofta slutar det med att jag ser mig själv som en hemsk människa. Det är alltid hos mig felet ligger.
När man blir matad med samma meningar om och om igen, tillsist blir det en sanning. själuppfyllande profetia. 
För om någon säger flera gånger att felet ligger hos mig och i mitt beteende, att jag är orsaken till allt det onda. Då måste det väl vara så?

Hade jag inte tagit åt mig av orden som sårade, hade jag inte dragit mig undan när jag blev sviken första gångerna, då hade jag inte verkat iskall. Då hade min kärlek och allt jag tänker och tycker synts i betraktarens ögon och inte bara på min insida.
Så då är det väl mitt fel om någon medvetet gör saker som sårar mig och som får mig att må jättedåligt? Hade jag haft ett leende 24/7, aldrig klagat och varit mer som personen önskade så hade jag kanske inte uppfattats som iskall och då hade jag sluppit alla ärren, alla verbala örfilar.
Så hade jag bara kunnat vara någon annan än mig själv hade mitt liv varit en dans på rosor. Jag hade sluppit bli sårad och jag hade sluppit såra andra. 

Det är konstigt hur livet kan ändra sig så fort.
Från att vara lugn, harmonisk och glad till att återgå till rädsla, dödsångest känna att man inte kan lita på eller är älskad av några andra än de närmsta.
Det är dem som funnits där som stöd under året, bara ett samtal bort, följt med till jobbiga situationer utan att jag frågat, visat sin kärlek och fått mig att skratta. Det är med dem jag kan vara mig själv, det är dem som inte ljuger för mig, det är dem som aldrig sviker i ord och handling. Framför allt är det dem som ger mig en kram och säger hur mår du, här kan du prata om allt för det du säger är viktigt för mig att höra även om det får mig att må dåligt. Min mamma och min bror lyfter mig gång på gång, det är med dem jag ventilerar, det är dem som vet och ser hur jag mår på insidan.

Dilemmat återstår dock, ska man fortsätta kämpa för människor som betyder, som man vet inte vill såra men som gjort det iaf. Ska man lägga mer tid och kraft på att försöka laga allt för att gå tillbaka till det som var. Ska man hoppas på att tiden får ärren i hjärtat att blekna.
Är det värt att kämpa mer när man känner det som att man hela tiden kämpar i medvind, att man inte får gehör, att relationen inte är på lika villkor. Att man vårdar hela relationen själv och att all kraft och energi går till att reparera alla sprickor. När man känner att man är på väg att tappa sig själv, när man inte längre kommer ihåg känslan av att känna sig som en individ som kämpade för sitt eget välmående ist för att vända ut och in på sig själv för att göra andra lyckliga och till lags. Är det dags att ge upp då.
Orden bränner i tankarna "jag hade aldrig accepterat ett sånt beteende och att man gör samma misstag om och om igen". Varför ska då jag göra det, är det då jag som gör misstaget att hålla fast vid en naiv tro att allt ska bli bra. En barnslig förhoppning att detta var sista gången löften bröts, lögner uppdagades och jag hålls ansvarig för andras handlingar.

Det är inte många personer jag tycker tillräckligt mycket om att kämpa för, det är inte ofta jag vill behålla relationen till någon som går emot mina moraler och principer. Men när jag väl hittat en person som betyder, då blir personen viktigare än mig själv.
Synd att skygglapparna åker på, ihop med martyrmanteln och en cirkel av egoism runt hjärtat.
Det gör att det jag säger, kämpar för och det jag faktiskt visar inte uppmärksammas utan försvinner i självömkan och ursäkter för att försvara sina fel.
Vad är upp, vad är ner? vad är sant, vad är lögn? vad är svart, vad är vitt? vad är rätt, vad är fel?

ta hand om de dina
puss i pannan

Inte bara mamma, valpägare och knegare...

Förändringens vindar blåser igen. Denna gången känns det som att de är positiva.
Det är meningen att det ska vara upp och nedgångar i livet, men jag försöker att fokusera på de positiva. Och just nu känns livet väldigt positivt.
Allt det negativa låtsas vi som om vi inte märker.

Valpen, Texas, har kommit hem. Han är allätare.
Skor, bordsben, fimpar, papper, blommor, en strumpa och en knaprig mattkant han han fått i sig. Varierande kost ska vara bra sägs det. Jag har köpt tuggben, bitleksaker, tuggknutar men inget duger. Fint ska det vara, helst fingrar eller kläder. Vi håller tummarna för att det försvinner när han tappar de sylvassa små valptänderna.
Han och Aminah är lika på många sätt; Lika korta ben, lika envisa, tjurskalliga och stora personligheter, båda är dominanta, båda ska ha sista ordet när man diskuterar och bråkar emot... och ingen av dem lyssnar.
Otaliga är de gånger när jag undrat vad i hela friden jag gett mig in på.
Vanligtvis kommer de tankarna när man skällt på lillan att hon ska låta bli Texas i en halv dag, eller när det regnar och är kallt kl 4 på morgonen och hunden som både är mörkrädd och regnrädd står och hoppar med alla fyra benen i kors för att han inte vågar gå och kissa. Men både hund och unge blir ju större så det är väl bara att bita ihop i sisådär 10år till.

Tiden sedan karnevalen har flugit fram -den gör tydligen det när man är upp över öronen förälskad. Konstigt nog känns det som att jag och Patrik varit ihop längre än två månader
(officiellt är det dock bara en och en halv).
Annat i livet är att jag insett att min lilla flicka börjat bli stor.
Hon har börjat dagis igen och trivs som fisken i vattnet.
På dagis var de förvånade över att hon var så lätt att skola in och sa flera gånger att hon var ett riktigt dagisbarn. Mamman var den som hade mest separationsångest tror jag.
Mammahjärtat höll på att brista när hon blev erbjuden att vara fler timmar och min lilla trollunge jublade över att få vara många fler timmar på dagis än mamman ville.
Men jag börjar bli härdad, var morgon får jag kiva till mig en hejdå-kram.
Inte meningen man ska tycka det är pinsamt vid fyra års ålder att krama mamma hejdå anser jag, kan någon vänlig själ upplysa min dotter om det också?
Inte blev det bättre heller när hon upptäckte att ena flickan från dagis bor i porten bredvid.
Nu hämtar jag på dagis, har längtat efter min trollunge hela dagen, och 5 minuter efter vi kommit hem så ropar det från hallen "mamma jag går ut och kollar om Altina och Aldrin är ute, annars går jag hem till dem! när ska jag vara hemma?".
Vad kan man mer göra än att svälja gråten, gömma pärlor, filmmys och vattenfärger bakom ryggen och säga åt henne att vara hemma kl 18 senast.

Det är tur att jag blir gudmor på söndag. Då får jag två bonusbarn som jag kan tvinga övertala fjäska  muta mig till kramar och pussar från.
Jag känner mig hedrad och ser det som en stor ära att Kenneth och Marlene känner såpass stort förtroende för mig att de vill tilldela mig hederstiteln Gudmor.
Att de vill att jag ska vara med och se deras barn växa upp.
Att de anser mig vara en såpass bra människa att jag får vara en del i barnens liv, komma med goda råd, finnas för stöd, tröst och trygghet.
Jag är fadder åt en underbar liten flicka som heter Frida, jag ville vill finnas med i hennes liv också. Och jag hade varit en del av hennes liv om det inte var så att jag flyttade till stockholm, skaffade en egen dotter och haft allmänt kaos i livet senaste åren.
Det känns fel att storma in nu när hon börjar bli stor och kräva anspråk på titeln när jag misskött den under åren. Jag hoppas istället att hon söker kontakt när hon blivit äldre och känner att hon behöver det.
Denna gången som gudmor ska det bli annat, jag är stabil i mig själv och relativt stabil i livet.
Jag har framför allt tid att vara gudmor. Och till Aaron och Hayley blir det inga problem då jag kommit Kenneth och Marlene nära. Känns som en liten extra familj.
De är ett tydligt exempel på att familj är inte det vi föds in i, utan de vänner i livet som vi känner lite extra för.

Där ligger orosmoln vid horisonten. Snart kommer det igång ett umgänge mellan Aminah och Mutaz och troligtvis har hans fru kommit till sverige i den vevan också.
Jag ber till högre makter att hon lär sig svenska relativt fort så hon kan kommunicera med min dotter.
Om inte annat så kan Aminah säkert lära henne, för gudarna ska veta att min dotter kan prata. Verbalare fyraåring får man leta efter. Ett arv från mamman på gott och ont.
Inte heller lång tid kvar till rättegången. 1 november tidigt på morgonen ska jag infinna mig i Lunds tingsrätt. Där ska jag komma ihåg datum, vad som blivit sagt ordagrant och massa andra detaljer som jag glömt förträngt. Är väl bara att bita ihop och hoppas på det bästa.
Jag kommer ha familjen och min Patrik vid min sida, och stöd från övriga vänner och familj. Det ger styrka och trygghet som behövs extra mycket just den dagen. 

Förutom dessa parenteser i livets ekorrhjul är jag nöjd.
Jag har världens finaste unge, en pojkvän som jag älskar högt och bygger en framtid med, en hund som jag inbillar mig kommer bli fantastisk, en bostad jag trivs utmärkt i, ett jobb jag kan gå till så jag får behålla min trivsamma bostad.
Ett par kilo lättare, lite bättre ekonomi, en mindre trotsig unge och en hund som inte är lika bitig så hade livet varit perfekt.
Men just nu duger det som det är.
Patrik gnäller inte över mina extra kilon, pengar kommer och går, Aminah lär flytta hemifrån innan hon är 7 om hon ska fortsätta i denna takten...och jag kan ju alltid lära hunden att tugga på tuggummi istället för på folk.
Livet är bra, och jag är tacksam för varje minut.

-ta hand om de dina
puss i pannan

nusse

Love is in the air...

Lyssnar på djupa andetag och sneglar åt sidan. Får ett leende på läpparna och kan inte låta bli att fnissa åt fjärilarna i magen. Jag är nykär.
Karnevalen i landskrona är magisk, i år var inget undantag.
Jag träffade någon som gör mig lycklig lyckligare. Jag träffade Patrik.

Det är en härlig  underbar fantastisk överväldigande känsla och jag hoppas det håller, men för att inte kasta olycka så tar vi det dag för dag. Även om det känns som att vi känt varandra i en hel evighet får man ta små små steg för att lära känna varandra och låta kärleken växa.
Något av det som fick mig att falla är att han ser Aminah. Han bryr sig om henne, han uppmärksammar henne och hon tycker om honom. Mycket.
Känslan när man ser dem busa är otrolig, och när de myser ihop i soffan eller hon kryper upp i hans knä i köket för att de ska måla vattenfärger ihop så hoppar hjärtat över ett slag av lycka.

På tal om Aminah så har hon åkt på semester. Utan en tanke på sin stackars mamma har hon bosatt sig hos moster. Hon saknar inte ens sin ensamma mor tillräckligt för att ringa ett snabbt samtal. Jag förstår henne, varit en lång sommar utan bästa kompisen, men jag saknar ändå henne så det gör ont. Min lilla fina tös som vet precis hur hon ska reta gallfeber på mig. Vet inte hur många gånger jag varit inne i hennes rum bara för att känna att jag är lite nära henne, kramat hennes kudde och sådant fjantigt. Men snart är hon hemma igen.
Full av energi och med tusen saker hon ska berätta på en och samma gång.
Tur man vet att det tar tio minuter från att hon kommit hem tills vi kivar om allt och inget. Men ska bli härligt att krama om min lilla runda älskade trollunge och höra henne mala på i 190.
Min stolthet, mitt liv, det bästa jag har!

Hon blir hemma över helgen, men redan nästa vecka ska hon på lång semester igen.
Då kommer nämligen valpen hem. Första dagarna vill jag vara själv med honom för att kunna knyta band. Och det känns som en bra ide att låta honom vänja sig vid hemmet, och låta mig vänja mig vid att ha valp innan lilla yrvädret är hemma.
När hon sedan kommer hem är det dags för inskolning på nya dagiset. Äntligen! som vi väntat!! Hoppas lilla bus kommer vara nöjd och glad med nya dagiset, och hoppas hon blir lite lugnare hemma när hon får leka av sig med andra barn.
Hon är ett socialt och aktivt barn, och nu när hon varit hemma i nästan ett år från dagis så klättrar hon på väggarna.
Om inte annat lär hon bli aktiverad av att äntligen få en "kompis" hemma. Som hon längtar efter vår pälsboll. Tyvärr har hon nog inte insett att det är en hane, för hon har planerat rosa koppel, lila säng och att den ska ha likadana svarta läderstövlar som hon har. Fattas bara en toto-kjol så har hon gjort hunden till en acessoar.

På jobbfronten går det bra, är garanterad inkomst till siste november, med stor chans till förlängning efter det. Jag trivs bra på mitt jobb, tycker om att jobba natt, tycker om min brukare och håller tummarna för en fast tjänst. Funderar dock på att söka ett dagjobb också, eller åtminstone börja som vikarie. Lillan är ändå på dagis, och extra pengar är alltid välkommet.

Övrigt i livet är mest elände så tänker inte ens bemöda mig med att skriva mer än att det är mycket just nu. Känner att jag är på väg in i väggen igen, men försöker ta det lugnt, andas och tänka positivt. Förmodligen är det mestadels nerver inför rättegången som blir av den 1 november.
Den maler 24/7 i tankarna hela tiden. Vill verkligen inte. Tyvärr är det ett nödvändigt ont som jag måste genomgå, inte bara för min skull utan även för den ovissa framtidens skull. Ska nog klara av det med, börjar bli ganska härdad mot att livet testar mig känns det som.

Lyssnar på älsklingen som pratar i sömnen, ett meningslöst samtal verkar det som. Bara en jäkla massa "ja, nej, vi får se" med allvarlig röst. Ser mig omkring och förundras fortfarande över att jag lyckats få ihop ett hem, ett nytt liv för mig och lillan. Våra dagar är fyllda med kärlek, umgänge, skratt och full rulle hela tiden. Det finns ingen härligare känsla.
Man kanske börjar bli vuxen? Får nog allvarligt börja fundera på att skaffa coop-kort och gräva upp mitt broderi igen.
Stjärnorna på himlen, de kyliga nätterna och doften av höst fyller kvällarna. Så snart är det dags att sysselsätta sig med höstmys och börja planera julen. Året har gått otroligt fort och svängt ordentligt. Men ändå varit helt fantastiskt.

Livet är underbart, oavsett vilka problem och vilken olycka som kastas på oss gång på gång så är jag dagligen så rörd och tacksam över allt och alla. Detta är bara ytterligare ett kapitel i historien om mitt liv, det kommer komma fler som är fyllda med lycka och kärlek. ¨
Och på sista sidan ska det stå "nöjd med livet, tacksam för minnen. Älskad och älskade högt. Jag klarade det.".
Jag har sagt det innan, jag är min mors dotter, min pappas flicka. Finns inget som jag inte klarar av.
Det är bara att låta tiden gå och ta det som det kommer. Det viktiga är att finnas till i nuet, att komma ihåg att göra varje dag fylld med meningsfulla minnen och kärlek.
Nu är det dags att göra en kopp te, gräva fram något att och sätta sig och stirra på min fina, fina älskade Patrik. Ska stirra tills han vaknar av en obehaglig känsla och går med på att gå in och försöka få lite sömn så att jag kan krypa in i hans famn och somna med ett fånigt leende på läpparna.

ta hand om de dina

puss i pannan

nusse

Mitt Landskrona...

Sitter på min lilla balkong och tittar ut över min fina stad. Eller nu ljög jag. Jag sitter och tittar på villan som är till salu mitt emot. 5,6miljoner. Som hittat.
Lillan ville ha semester från sin mamma så hon har varit hos släkten i halland hela helgen.
Tyst och jävligt ensamt utan henne hemma. Samtidigt skönt att få vila upp sig och att vi får sakna varandra. Vi behöver det båda två.

Gått runt i två dagar och funderat på hur jag ska "martinafinera" mitt hem. Har så mycket ideer, men ekonomin tillåter inte det just nu. Trots att jag gärna vill eftersom lillan blev så hysteriskt glad över sina nya mattor, gardiner, överkast och ny låda till nallarna. Hon föll i tårar och tackade mig översvallande för att jag köpt nya gardiner och nya mattor eftersom "hon velat ha det så länge".
Min lilla bus som är den knepigaste fyraåring jag vet och som gör livet värt att leva. Finaste gåva jag någonsin fått och värt att ha det knapert i plånboken en månad för hennes skull.
Och nu är det bara 8 veckor kvar tills vi får vår valp, sen kommer jag ha nerverna utanpå kroppen i minst ett år innan jag vant mig vid att ha två envisa viljor. Och med min tur kommer lilla bus och hunden alliera sig mot mig. Jag är så ägd.

Helgen har varit minnesvärd och fylld med skratt och umgänge. Var folkfest i landskrona i lördags. Helt suverän uppvärmning inför karnevalen som är nästa vecka. Årets höjdpunkt för mig och jag längtar. Tänka sig att jag faktiskt bor här nere detta året. Inget krångel med husvagn eller fixa boende. Jag kan gå hem och sova i min egen säng, jag kan gå hem och byta skor när mina går sönder, jag kan sova länge på morgonen. Kan inte bli bättre!

Satt tidigare och kollade igenom sms i telefonen och kroppen genomfors av ett lyckorus utan dess like. Jag bor i en stad som jag kallat hemma i många år, det är utan tvekan den finaste sommarstad jag vet - men även i höstrusk och snödrivor är den magisk. Vart man än går så klingar sveriges finaste dialekt i öronen. Och vart man än går så träffar man den ena unika individen efter den andra. Och jag har sån tur att många utav dessa individer faktiskt vill umgås. Jag skiter i vad media säger, jag struntar blankt i vad landskronaborna själva säger. Det är en stad som är fylld med kärlek och solidaritet.

Var orolig när jag flyttade hit att jag skulle ha svårt att få kontakt med människor, så som det har varit på övriga ställen där man bott. Men människorna här nere är lätta. De spelar inte Allan, de gör sig inte till. De är sig själva rakt igenom och bjuder på sig själva. Måste vara havsluften som gör det.
För mig som accepterar det mesta med öppna armar är det skönt att veta att mina vänner här nere är likadana. Inget knussel för kläder, ekonomi, om man har problem etc. Man kan vara sig själv och ändå vara omtyckt.

Har många gånger tackat Robin och mina pågar, och nog är det så att det är dem som ligger mig varmast om hjärtat. Men även andra namn bör nämnas: Katja och Linus som utan förbehåll släppt in oss i sitt hem och sina liv, Nito som är den finaste människa jag vet, Sam som trillar in då och då och förgyller våra liv, Fredde som alltid hälsar med ett leende, Pepan som kommer med goda råd och visdom och som jag fortfarande har massor att prata om efter 9år, Shpejtim som är en liten hustomte med världens humor!, Christian som får mina hjärnceller att jobba och som finns när jag behöver beklaga mig och behöver skratta, Delin och gänget som alltid är på topp, Elgen som jag kan säga allt till och som får mig att skratta, Patrik som är en förebild för hur en god människa ska vara, Marlene som är en syster och Kenneth som är en plågoande som jag bara älskar att munhuggas med, Philip som alltid finns för mig.
Nu har mina pojkar Emil och Danne flyttat ner också - och ingen är gladare än jag.
De enda som saknas är Linnea som flytt staden för kärlekens skull och awesome Linn som tappade en hjärncell och flyttade till öland.
Och tack vare dessa underbara människor har man fått kontakt med andra orginal och umgänget växer. Det känns som att man bott här mycket längre än ett par månader,
Det känns att jag är hemma.

Det känns skönt att äntligen kunna säga att jag har hittat hem. Det känns fantastiskt att ha mamma och bröderna i samma stad. 2 minuter bort finns min älskade mamma som ställer upp i vått och torrt, 2 minuter bort finns världens finaste bröder. Hoppas att att världens bästa syster flyttar ner med sin familj också.
Det är underbart att kunna säga att man är landskronabo. Jag har slängt mitt visum, jag har blivit accepterad. Känslan när man kan lyfta luren och fråga om någon vill ta en fika, eller kunna be om en tjänst är ovärdelig och något man ska vårda ömt. Jag vet att de landskronabor som läser detta inte fattar ett jota av vad jag menar eftersom de anser att det finns så mycket negativt i staden. Fråga mig om 10år så kanske jag håller med. Men just nu så är jag förälskad i mitt landskrona.

Livet är bättre än på många många år, framtiden ser ljus ut. Alla de mörka skuggorna ligger på lur, men det man inte ser har man inte ont av.
Vi tar dagen som den kommer med mottot "allt löser sig". För det gör det.
Med rätt människor vid sin sida så försvinner allt. Och all den kärlek, omtanke och skratt jag får här nere gör att man kan släppa tankarna på det förflutna och bara njuta av nuet och framtiden. Man kan leva livet fullt ut och varje dag vara tacksam för det man har.

"Se du har ett problem, se vi delar problem det blir ett mindre problem -det är så man löser problem".
Tack till livet, tack till ödet, tack till landskrona.

-ta hand om de dina

puss i pannan

nusse

2.4cm oro och ny familjemedlem...

Är det någon som känner igen känslan av att livet vänder på en femöring. Att man får en tankeställare och inser att man är dödlig. Den känslan var ny för mig.

De som känner mig vet att jag har en lätt fobi för könssjukdomar.
Och de vet även vilken hypokondriker jag blir när jag inte kollat mig på ett tag. Ja det är faktiskt så illa att även under alla år ihop med Aminahs pappa så kollade jag vart tredje månad (vem vet om han hade kul på annat håll liksom). Och jag får väl motvilligt erkänna att under mina längre perioder utan intimt umgänge (nu pratar vi inte dagar utan månader) så kollade jag mig för olika sjukdomar.

Idag var det dags för ny besiktning.
Nervös och övertygad om att jag drabbats av alla sjukdomar som finns tassade jag in på vårdcentralen med dottern på släp. Tänkte vara diskret eftersom det kändes som att alla visste att jag var där för att jag skulle göra underredsbehandling. Aminah tänkte inte riktigt samma sak. Att vara diskret är inte hennes starka sida.
Väntrummet var fullt med folk. Mestadels manliga representanter som såg otroligt sura ut. Aminah ser sig om med ett leende och ropar sen med en hög och ivrig röst som skar i tystnaden:
"åh mamma här har vi varit! Det är här du har kissat i en mugg!!".
Ni vet när man har mardrömmar och drömmer att man gör bort sig och alla skrattar, i början är det hjärtligt och sen låter det bara elakt. Precis så var det. Tillsist var mina kinder lika röda som klänningen jag hade på mig.
Aminah förstod dock inte varför utan utbrast "vilken tur att vi ska till doktorn mamma för du ser faktiskt lite sjuk ut...har du feber?". Det var två gånger på mindre än 5 minuter som jag önskade att golvet skulle sluka mig. Med ett väsande sätt-dig-ner-och-var-tyst tryckte jag en tablettask i handen på Aminah och stirrade på min nummerlapp.

Efter vad som kändes som en evighet (som fylldes med fniss och skratt åt lilla bus som alltid har så mycket att prata om) blev vi skickade till nästa väntrum.
För att få en inblick i hur hypokondrisk jag är så sammanfattar jag 3minuters tankar i väntrummet: "Handflatorna är svettiga, pulsen ökar, jag är torr i halsen och känner mig yr och febrig, visst fan är det ett utslag på handen, och där är ett till på armen! och för ett par dagar sedan var jag konstig i munnen, trodde det var för UVI - men det kunde ju varit svamp i munnen. Japp. Det är kört. Jag har HIV. Nu dör jag. vem ska ta hand om Aminah".
Ungefär där kom en liten, liten, liten farbror som såg ut som dr Snuggles fram och frågar snällt med huvudet på sned om jag var Jennie Forsman. Jag nickade försiktigt (likstelheten hade börjat sätta in). "Min mamma heter faktiskt mamma Martina Forsman, och hon brukar kissa i en mugg här". Den meningen väckte mig abrupt från mina tankar.

För mina kvinnliga läsare behöver jag inte gå in på detalj hur en besiktning av de nedre regionerna går till. För de manliga tänker jag inte ens försöka förklara hur ont det gör att få ett skohorn uppkört när man ligger med rumpan fritt i luften och en liten, liten gubbe som ser ut som dr Snuggles bligar över glasögonen och ställer massa frågor medan han gräver runt med massa olika verktyg. Kort sagt, för de män som sett porrfilm där kvinnan går till en gynekolog och sedan slutar det med lustfyllda stön etc; det enda som stämmer med verkligheten är att 90% av alla kvinnor rakar sig innan de går till gynekologen och de flesta ber om mer glidslem.

Åter till ämnet.
Efter rutinkontroll, lite prover och cellprovstagning så kommer dr snuggles på att han ska göra ett vul. Tacka och ta emot när de vill kolla allt så noga var min första tanke. Sist jag gjorde vul var när jag var i halmstad och kollade om jag hade myom eller endometrios då jag hade klassiska symptom för detta. Men vid den besiktningen fick jag ju tom beröm för hur snygga äggstockar jag hade så det torde ju inte vara några problem. Kanske skulle dr Snuggles också berömma mina otroligt snygga äggstockar. Det gjorde han. Med den vänstra. Men efter att ha påpekat att jag var kissnödig (som om jag inte märkte det) så sa han orden som gjorde att all tankeverksamhet stannade. "Och här på höger äggstock har du en cysta, vänta ska jag se hur stor den är".

En cysta. Jag. En 26årig ensamstående småbarnsmamma som längtar efter fler barn. Förtvivlat kände jag tårarna i ögonen och frågade oroligt om det är något som åtgärdas, om jag behöver vara orolig och om det kan påverka mina chanser att bli gravid. Fick till svar att det är vanligt när kvinnor blir äldre, de åtgärdar inte det om man inte har kraftiga smärtor och att det inte ska påverka framtida graviditeter mer än att de under en graviditet kan gå sönder. 2.4cm är den. 2.4cm gjorde att jag tappade fästet och kände att jag fick en dödsdom. Tankarna på cancer kom som ett brev på posten och jag förklarade att vi har historia både på mammas sida och pappas av cancer. "Inget att vara orolig för" svarade dr Snuggles.

Han har säkert rätt dr Snuggles, han verkade veta vad han gör. Men jag kan ändå inte låta bli att oroa mig, bara på ett par månader har det kommit en 2.4cm stor cysta på min högra äggstock. Den hör inte hemma där, den hör inte hemma i min kropp. Oavsett om den är ofarlig eller inte. Och med tanke på hur knepiga vi är i denna släkten med sjukdomar så kan jag garantera att det inte bara är en cysta, det är säkert en utomjording eller något.

Deprimerad från fötterna till hårtopparna tröstade jag mig med att shoppa. Jag upprepade dr Snuggels ord och kände hur jag lugnade mig, och efter att ha tryckt i mig kinamat och njutit av solen så var oron borta. Men tanken har funnits där hela dagen -om jag reagerade på det viset när jag fick veta att jag har en ofarlig cysta på äggstocken. Hur kände då mina fastrar det när det fick veta att inget kunde besegra deras cancer? Hur har min älskade faster som fortfarande kämpar för att besegra cancer klarat det? Hur jobbigt var det inte för mamma när hon fick sina besked? Vem är jag som blir förtvivlad och klagar på det viset för en liten cysta när kvinnorna i min släkt är så otroligt starka?

Stärkt av de tankarna så tog jag istället itu med att skaffa mig tankar på framtiden. Det ska målas om här hemma, lite renovering på lillans rum, måla över dåliga minnen i hallen, hyllor ska upp och spegeln ska äntligen sättas på väggen. Och allt ska vara klart innan jag och Aminah får hem vår nya familjemedlem.
På söndag ska jag nämligen besöka en kennel där det bor en mycket rund hund som får valpar runt den 27:e juni. Förhoppningsvis ska en av de små killarna i hennes mage få flytta hem till mig och Aminah. Vi längtar och planerar för fullt jag och Aminah. Vi har gång på gång pratat om att man får inte lyfta hunden, och man får inte busa för mycket med den när den är liten. Vi har också pratat mycket om att det är mamma som bestämmer över hunden och Aminah måste låta den vara när den är på sin plats i mammas rum. Man får inte heller lägga leksaker överallt för då äter valpen upp dem och man får inte skrika för då blir han rädd.

Så om ca 10 veckor så blir två till tre och jag har skaffat mig ett heltidsjobb med att få fason på en hund som ska bo ihop med lilla bus oss. Men vi längtar, åh vad vi längtar båda två.
Det ska bli underbart att få hem en liten fyrbent krabat som ska tugga på möbler, tränas till att bli rumsren, som får ut oss ett par gånger om dagen och som kan hålla mig sällskap på kvällarna.
Tur att tiden går fort när man är äldre så att dessa veckorna innan lilla bebis kommer hem bara kommer susa förbi.

-ta hand om de dina

puss i pannan

//nusse

Inte bara Loreen som är i eufori...

Människans psyke är starkt, många gånger starkare än man tror. Vattnar man psyket med goda skratt, kärlek och omtanke så växer det tillslut ihop med hjärtat och omhuldas av själen. Det är då man som människa känner sig komplett, harmonisk och lycklig. Det finns tillfällen och situationer i livet man måste gå vidare, trots att det smärtar. När man väl tagit det steget så har man en ny framtid att se fram emot.
Min arbetssituation i halland var ohållbar. För långt att pendla och jobbigt för lillan. Och eftersom jag till på köpet inte mådde bra utan kände mig nedstämd och rastlös så fort vi kom dit så tog jag beslutet att säga upp mig. Än så länge var det rätt beslut.
Har över sommaren fått en ren natt-tjänst där jag trivs super! håller tummarna för fortsatt natt-tjänst här.
Jag är utan tvivel bra på det jag gör, jag är lättlärd och min personlighet passar med övriga gruppen och med brukaren. Så förhoppningsvis inser chefen detta och erbjuder mig att gå kvar på tjänsten jag har nu.

Det bästa med den nya tjänsten är att jag slipper lämna bort lilla hönan.
Hon somnar fint i sin säng innan jag går till jobbet och jag är hemma lagom tills hon vaknar. Under tiden så är hennes morbröder eller mormor där. En perfekt lösning.
Nu hoppas jag bara att dagiset kommer igång med så att hon får den stimulans hon så väl behöver ett par timmar i veckan mitt lilla energiknippe.
Det gör så otroligt mycket när man börjar få rutin i vardagen.
Därför känns nya jobbet extra bra -vi kan faktiskt ha rutiner när jag jobbar som jag gör nu.

Det har varit för jävligt kämpigt en period, Aminah har känt sig otrygg pga alla turerna kring mig och hennes pappa och därför varit utåtagerande. Men det har lugnat sig och nu börjar hon bli min keliga lilla flicka igen. Det är inte längre lika mycket bråk och kiv när jag sätter gränser och ber henne göra saker som hon trots allt alltid gjort tidigare. Hon lyssnar och tar initiativ och visar dagligen hur duktig hon är, vilken fantasi hon har och ger sin mamma (och många andra) flera goda skratt.
Underbart är det också att få många pussar och kramar ihop med "jag älskar dig mamma" varje dag.
Sånt värmer i hjärtat.
Visst kommer det utbrott ibland -speciellt i samband med att jag varit borta på jobb. Då är jag världens elakaste och hon hatar mig etc. Men det går över efter en stund efter lite skrik och stamp med de små fötterna.
Och det kan kanske vara positivt att få höra  ord som gör ont så man är van tills tonåren kommer. Den åldern fasar jag för. Det är en bestämd och viljestark liten flicka jag har, med ett intellekt som förvånar mig. Hon kommer bli farlig att diskutera med när hon är 15, det fick jag bevis för redan häromdagen ;

Emil hade varit snäll och bjudit oss på lunch på pizzerian. När vi skulle därifrån så började Aminah tjata om att vi skulle gå till Maddes och fika. Jag svarade henne då att vi inte hade pengar till det just den dagen men att vi kunde gå när vi fått pengar. Sedan bad jag henne ta på sig skorna medan jag skulle gå och köpa cigaretter. Med ett finger i luften utbrister lilla hönan då
"appappapp mamma! vi hade ju inga pengar till maddes sa du, hur kan du då ha råd med cigaretter?!"
-vad fan svarar man på det?! hon har ju så rätt min lilla flicka.
Förstår ni nu min fasa för tonåren. Min fyraåring ger mig svar på tal dagligen och drar slutsatser som gör mig mållös!

I övrigt har vi bestämt oss för att utöka vår familj med en fyrbent medlem. Aminah har länge velat ha en hund, så planen är att se lite hur det ser ut på jobbfronten och är den positivt så blir vi ägare till en "capten morgan" efter sommaren. Aminah ska bara bestämma vilken ras hon vill ha först. Antingen blir det en staffe eller en liten pälsboll. Vi velar fortfarande. Viktigt är dock enligt lilla hönan att hunden inte är krullig, så vi får väl se vad det är vi får hem som ska tugga på möbler, skor, sladdar och förstöra mina mattor. Det blir nog bra, när vi vant oss.
Har saknat i många år att ha hund. En period fick jag inte pga exet, sen kom aminah och jag ville inte ha hund när hon var bebis, när hon väl var stor nog så återkom argumenten om att det är dåligt enligt islam att ha hund. Men nu när vi är själva så kan vi ju faktiskt skaffa en hel djurpark om vi så vill.
Men vi nöjer oss med ett projekt till att börja med, även om Aminah redan pratat om katt, hamster, svan och igelkott också.

Det känns skönt att jag rest mig med förnyad energi från det mörka som var precis efter separationen. Jag tar inga antidepp utan ser till att jag mår bra av livet ist. Och det känns fantastiskt, att jag lyckades kravla mig upp utan massa piller i flera år så som läkaren pratade om.
Var längesedan jag la mig med tårar i ögonen och grubblade över hur jobbigt mitt liv var och försökte hitta lösningar. Nu lägger jag mig ist och tänker på hur bra dagen varit och ser med nyfikenhet och glädje fram emot morgondagen.
Har fortfarande svårt att somna själv dock, det är svårt att koppla bort rädslan som alltid gömmer sig. Det är när mörkret kryper på som överlevnadsinstinkten sätter in -man vaknar för minsta lilla ljud och man söker efter någon att krypa nära för att känna sig trygg. Men det blir lättare.
Visst kommer det svackor, som idag när jag fick brev att Aminahs pappa begär umgänge. Men istället för att deppa ihop i en hög och känna att jag har en ångestattack på väg så drar jag ett djupt andetag och tänker "jaha då tar vi väl itu med detta också!".

Jag kan inte med ord beskriva hur bra det känns att bo själv med min höna, att vara fri att göra vad jag vill, när jag vill och träffa vem jag vill.
Att kunna komma hem efter jobbet och faktiskt kunna ta det lugnt, att kunna sitta på kvällen när lillan lagt sig och inte sitta på helspänn utan kunna slappna av framför en film. Att kunna umgås med vänner utan att telefonen ringer 400ggr för att kolla var man är och med vem man är och att rösten i andra änden ryter att man ska komma hem. Att kunna skita i städet och prioritera att hitta på något roligt med Aminah istället för att behaga någon annan. Att inte behöva anpassa mitt liv och mina tankar efter hur någon vill att jag ska vara och tänka. Att inte behöva känna sig skyldig över att man är liberal i sitt tänkande.
Kort sagt så är det så jävla skönt att inte behöva vara kontrollerad och kuvad utan att faktiskt kunna vara sig själv.

Jag tappade bort förlorade mig själv ett tag. Jag hade glömt vem Martina var, hur mycket hon älskade livet och vilken styrka jag fått av mitt tidigare liv och min familj. Men jag insåg fort att ska jag inte gå under i självömkan och negativa tankar så måste jag ta mig upp.
Min enda tanke när det var som värst var att bara jag kommer upp till ytan och får luft så får jag nya krafter att kämpa. Och jag hade rätt.
Med hjälp av min underbara familj och mina älskade vänner så kom jag upp till ytan, jag drog ett djupt andetag och i samma stund insåg jag att jag är en mamma, en syster, en dotter, en vän och en förebild för min dotter. Då ska ingen få mig att må dåligt, då ska ingen få mig svag.
Nu lever jag som jag vill, jag fyller dagarna med skratt och makalösa personer.
Inget problem är något hinder, allt löser sig tillsist.

Jag är evigt tacksam för min älskade mamma som finns där och som jag fått så otroligt fin relation till. Vi umgås nästan dagligen och vi har otroligt kul ihop, samtidigt är det till henne jag vänder mig med problem och när jag känner mig nere. Har pratat och hyllat min mamma, Aminah och övriga familjen mycket på det nya jobbet och fick en kommentar av en arbetskamrat häromdagen;
"Det är så fint att se när du talar om din dotter och din familj, du lyser upp och utstrålar kärlek och man ser verkligen hur mycket du älskar dem och hur tighta ni är. Det är ovanligt. Och den relationen du har med din mamma, den verkar så speciell och det är kul att höra en tjej i din ålder som umgås så mycket med sin mamma och som delar allt med henne..".

Jag är också otroligt tacksam till min Robin (och eftersom många frågat så är det bäst jag påpekar även här; nej, jag och Robin är inte ihop. Han är en underbar och kär vän som jag avgudar med hela mitt hjärta. Men båda två är singlar och vill ha det så) .
Han håller om mig när jag behöver och får mig trygg när jag är rädd -och då och då sover han hos mig så att jag ska slippa sova själv. Han finns där och får mig att må bra, han får mig att skratta och han ser till att livet fylls med roliga minnen. Den finaste vän man kan önska sig.
Tacksamhet känner jag även till Robins kompisar som snällt stått ut med att ha mig med på diverse roadtrips, hämtat mig i lund mitt i natten, hängt med hem, slöat framför film, sovit över, alltid får mig på bra humör och får mig att skratta. Jag har tur som fått lära känna några utav skånes finaste pågar.

Tror inte riktigt någon av dem jag lärt känna här nere kan förstå hur glad jag är över att ha dem i mitt liv -och för att de släpat runt på mig och bjuder med mig på diverse äventyr utan att klaga.
Men för mig är det mycket. Jag slipper be om ursäkt för min existens när jag är med dem, jag är jämställd. Jag behöver inte vara någon annan än mig själv, jag kan säga vad jag vill, behöver inte uppföra mig på något speciellt vis och jag behöver inte vara orolig att de förlorar respekten för mig bara för att jag är den jag är.
Har man inte varit berövad den känslan så kan man nog aldrig heller förstå hur skönt det är att "bara vara".

Dagligen är jag tacksam. Jag har världens finaste lilla trollunge, jag har den mest fantastiska familj man kan önska sig, jag har utan tvekan de bästa vänner man kan hitta, jag har relativt god hälsa (inga fel som jag vet om iaf), jag har ett jobb jag trivs med och jag har en framtid som ser ljus ut. Jag är inte bara nöjd med livet, jag är i eufori över hur bra mitt liv är just nu. Det finns en del saker som inte är fullkomliga, så är det väl alltid. Men på det stora hela är jag helt och fullkomligt lycklig. Jag ser med tillförsikt och hopp fram emot min framtid, den kan bara bli bättre.

Jag tog steget, jag hoppade från bryggan och öppnade mina vingar. Jag möttes av allt som gör livet värt att leva och fick se en värld som jag inte längre trodde fanns. Idag flyger jag fritt, bit för bit har jag släppt mitt bagage och på så vis kunnat flyga högre. Bojorna kring mina fötter har jag slitit loss och det enda som fortfarande tynger är minnen och en viss rädsla. Men man kan inte begära allt när man är nybörjare, man ska vara glad om man klarar att hålla sig ovanför ytan.
Med förnyade krafter, med kärlek och omtanke som vinden under mina vingar tar jag mig fram. Lite högre för var dag. Med lycka i själen, kärlek i hjärtat och en känsla av frihet så ekar mitt skratt mellan det förgångna, nuet och min framtid.
Jag är jag -och det finns ingen bättre på att vara mig själv.

-Ta hand om de dina!

puss i pannan

nusse

Vinden har vänt, självömkan är över...

Dags att uppdatera igen. Trots att jag inte riktigt vet vad jag vill skriva.
Hur mycket jag orkar dela med mig...
Livet går i 190 just nu, jag hinner knappt med själv längre. Det är ständiga känslostormar, ständigt nya problem och nya funderingar. Allt har blivit lite lättare att hantera sedan en väldigt duktig psykiatriker konstaterade att jag har massiv krisreaktion och medelsvår depression. Men mycket är fortfarande jobbigt.

Det är skrämmande hur lite som behövs för att man ska må dåligt en hel dag. Det räcker man går till affären så är man helt slut efter att ständigt vara på sin vakt, kolla i alla bilar, vända sig om efter någon som ser bekant ut. För att inte tala om hur ansträngande det är att tankarna om hur man ska fly förföljer varje steg man tar.
Det räcker att telefonen ringer så blir man kallsvettig och händerna skakar. Och rädslan att vara själv dunkar i takt med pulsen så länge man inte har sällskap.
Alla måsten blir jobbiga eftersom man är helt slut av att alltid vara på helspänn, att alltid vara rädd, att alltid försöka tänka ut möjliga scenarion och hur framtiden kommer att bli. Inte fören man har upplevt situationen så kan man förstå hur mycket energi det faktiskt kräver.
Jag fungerar i min vardag, jag skrattar och mår faktiskt riktigt bra ibland. Men tankarna och rädslan ligger alltid i bakhuvudet.
En knackning på tvättstugefönstret, ett okänt nummer som ringer, ett ansikte man möter på citygross kan få hjärtat att skena, pulsen att banka i hela kroppen och det känns som att man tappar andan. Ibland sansar jag mig fort, drar ett djupt andetag och skakar bort obehaget. Men ibland så går det inte.
Då ligger obehaget och rädslan kvar en hel dag och gör att jag har lätt till tårar, svårt att sova och inte är en speciellt pigg och rolig mamma.
Aminah tycker dock om våra "mysdagar" där vi ägnar oss åt att läsa böcker, tittar på film och bara myser ihop

Det finns gott om positiva stunder också. Och de positiva dagarna blir fler och fler. Trots att jag numer är singel så är jag omgiven av kärleksfulla nära och kära som förgyller.
Aminah som är stjärnan i mitt liv, som är mitt liv, ger mig lika många skratt som hon ger mig gråa hår. Känslan av kärlek som fyller hela hjärtat när hon ler, känslan av stolthet när hon ständigt lär sig nya saker, känslan av att leva när hon får mig att må bra. Vad skulle jag göra utan min höna, vad skulle jag vara utan min trollunge.

Min läkare sa åt mig att jag måste lära mig att lämna ifrån mig Aminah och lita på att inget händer henne. Både för hennes och min egen skull. Hon poängterade hur viktigt det var att jag får avlastning så jag kan samla krafter och att Aminah får träffa andra för den sociala utvecklingen.
Så nu tränar vi på det. Lämnade henne ett par dagar ihop med kusinerna så hon fick leka med bästa kompisen. Hon kom hem och strålade som en sol och berättade att hon behöver ha mer semester från sin mamma. Mamman hade påsar under ögonen efter att ha stirrat på telefonen och varit sömnlös en helg. Sedan fick hon vara hos sin mormor och sina morbröder i tre dagar när jag bilade fram och tillbaka till Italien med bästa Emil och hans underbara Danne. Ett oförglömligt minne som jag håller kärt. Ser fram emot hösten då vi planerat en sista minuten jag och mina boys.

I övrigt känns det som att livet mestadels handlar om telefonsamtal, papper, mer papper och telefonsamtal. Men allt rullar på och börjar kännas lite lättare, lite ljusare. Jag har tagit mig upp från det värsta och börjat finna styrka igen. Jag börjar känna igen vem jag är, det är mina egna tankar, min egen vilja och framför allt min styrka som börjat komma tillbaka.
Och jag har familj och vänner att tacka för det. De hjälper mig upp, de finns som stöd, deras kärlek gör mig stark. Framför allt så hjälper de mig med Aminah, får mig att skratta och må bra och jag vet att de kommer finnas vid min sida och kämpa med mig. Tack.

Som avslutning på detta korta inlägg så vill jag att ni glädjs med mig, ja va fan gör vågen och ge en eloge till svenska polisen. Det finns bra och dåliga människor i svenska rättsväsendet, men de jag varit i kontakt med har varit fantastiska.
De har lyssnat och faktiskt förstått, och gjort så mycket de kan för att hjälpa.
Idag kom första beviset på det i form av ett brev som fick ögonen att tåras på mig.
Det är ingen säkerhet, det är ingen garanti på att jag får leva livet som jag vill.
Men det är ett papper som bevisar att det finns dem som lyssnat och förstått hur det faktiskt är. Det finns dem som kan förstå min rädsla.

Vinden har vänt, självömkan är över.
Jag har lyft mig från något jag aldrig trodde jag skulle ta mig ur.
Ju starkare jag blir desto svagare blir rädslan.
Jag har aldrig och kommer aldrig vara den som är svag, jag fäller inga tårar, jag begraver inte mig i självömkan.
Jag är min mors dotter, jag är min pappas flicka.
Jag har gått igenom mycket som har härdat och gett erfarenhet.
Jag har rest mig, jag har samlat energi, jag har funnit mig själv igen och är inte längre vilse i själen. Jag är mamma till den finaste lilla unge som finns, och det är för henne som jag ska kämpa.
Det är för henne som livet ska bli precis som jag vill.
Det är för henne som jag lever, det är hennes framtid jag skapar.
Im back.

ta hand om de dina

puss i pannan

nusse

det blir nog bra...

Nu har vi nästan kommit iordning i nya hemmet.
Det är fortfarande småfix, blommor,lampor, dukar, detaljer och lite annat som ska till.
Men på det stora hela har vi skapat oss ett hem.
Det är mitt och lillans hem och ingen annans. Det finns ingen som kan ta det ifrån oss och det finns ingen som har kunnat lägga sig i hur det ska se ut.
Denna lägenheten känns som att den är "martina". Den speglar vem jag är och just nu håller jag på att göra den till en avbild av min personlighet genom att måla på väggar och fundera på detaljer.
Jag trivs. Jag känner ett lugn, harmoni och får en känsla av "hemma" så fort jag kommer innanför dörren. Då spelar inget annat någon roll.

Vi försöker även anpassa oss till att vara landskronabor. Jag älskar att bo här, Aminah saknar hylte. Eller rättare sagt Aminah saknar livet vi hade i hylte.
Det är svårt nu i början när vi saknar socialt umgänge. Mormor och Martin i all ära, och tack och lov för min Philip. Men saknar ändå att folk kommer och går dygnet runt. Saknar mina kafferep och saknar att folk bara poppar in och sover över. Känns som att vännerna är långt bort. Men det kommer väl med tiden. Det gäller bara att skapa kontakter.

Jag fick glädjande besked i måndags, lillan har fått en tillfällig dagisplats!! Vet inte vem som blev gladast, jag eller lilla bus som pratat om att hon saknar dagis sedan i oktober. Vi blev så glada att vi ignorerar att dagiset ligger långt långt bort från vår lägenhet och att det därför kommer vara pest och pina att ta sig dit i ur och skur. Vi blev exalterade över att det är ett montessoridagis med mycket utelek och förhoppningsvis bra pedagogik. Kanske kan det ge lillan lite trygghet och rutiner som gör att hon blir sig själv igen. Sedan får vi se om hon får vara kvar där, eller byta till ett dagis närmre hemmet senare.

Just nu mår vi inte så väl varken jag eller lillan.
Hon är ledsen men kan inte få det ur kroppen eftersom hon inte själv förstår varken tankarna eller känslorna som stormar i henne. Men hon pratar mycket om att hon saknar hylte, att hon saknar sina vänner (och främst mormor Ulla) och att hon vill bo i sitt gamla rum där hon hade roligt. Hennes inre kaos innebär att hon trotsar, bråkar och är arg. Framförallt när vi umgås med andra så vänder hon och blir till någon jag inte känner igen vilket gör mig helt förstörd. När vi är själva så är det bara ibland förtvivlan över att inte känna igen min dotter sköljer över mig. Det blir bättre, det blir lättare.
Och förhoppningsvis har vi tagit oss ur det mörka snart.

Själv vet jag inte riktigt hur jag mår.
Alla tankar och känslor som jag haft sedan ett år tillbaka har sprungit ikapp mig. Jag kan inte längre kväva och dämpa tankar och känslor, men vet inte heller hur jag ska hantera allt som bubblar upp. Jag känner mig lite som Aminah i känslor och tankar.
Känns som att jag hela tiden tar ett steg fram och fyra bak.
Ser jag en ljusning och börjar resa mig så kommer det någon eller något som slår undan fötterna för mig och som sedan står med ett hånleende och pekar finger. "nananana kom inte och tro att du ska må bra!".

Ibland får jag inte luft, hjärtat skenar och jag känner att inget någonsin kommer att ordna upp sig. Att jag aldrig kommer ta mig upp över ytan och få känna lycka. Som ett hårda knytnävsslag slår oro för Aminah, ekonomi, nära och kära och den ovissa framtiden ner i sinne och tankar. Om och om igen tills jag inte längre får luft och kinderna är våta av tårarna som faller.
Jag är tacksam för de små sakerna som gör att jag orkar kämpa vidare. Jag är tacksam för Philip som finns vid min sida och står ut med mig och mitt bagage.
Känslor och humör åker i en vild bergochdalbana och jag känner mig vilse. Vilse i vem jag är, vart jag står, vart jag är på väg.

Jag har ofta fått höra att jag är ett maskrosbarn. Att jag lyckats ta mig ur situationer på makabra vis och att det är ett under att jag inte kommit snett i livet. Att det är fantastiskt att jag inte brutit ihop och att jag inte vänt mig till någon för att be om hjälp utan att jag står stark genom det mesta. Jag kanske skulle lärt mig be om hjälp, jag kanske skulle lärt mig att lätta på mina tankar och känslor till andra. Framförallt kanske jag skulle lära skulle jag lärt mig att fokusera på mig själv istället för att försöka ordna alla andras liv.
Då hade jag kanske inte mått som jag gör nu. Då hade jag kanske kunnat be om hjälp och ärligt säga att "jag orkar inte, jag klarar inte detta". Men envishet och (o)vana gör att jag fortfarande avböjer hjälp, inte klarar av att lätta mitt hjärta och säga vad som rör sig i tankarna, inte vågar be om en kram trots att jag behöver det.

Det blir nog bra, allt löser sig. Jag och lillan har varandra, vi har vår borg -och med alla tårar vi fäller har vi snart en vallgrav runt den borgen. Det blir nog bra, allt löser sig. Vi ska bara låta tiden gå, rå om varandra och ta det dag för dag. Vi kan inte förändra vårt öde - bara vägen vi tar oss dit.
Det blir nog bra, allt löser sig...
ta hand om de dina

puss i pannan
nusse

skuggor kan inte skada

Som vanligt har det varit mycket i livet som gjort att bloggen kommit i skymundan.
Tankarna har varit ockuperade med problem, känslor och annat kaos. Men känner nu när lugnet infunnit sig och jag är någotsånär harmonisk att jag ska besvara lite av de frågor som folk haft senaste tiden. Det är svårt att sätta ord på tankar och känslor, speciellt när man inte vet själv hur man känner ännu.

Gjorde ett försök med Mutaz, det gick inte så bra.
Började ångra mig strax innan flyttlasset gick till stockholm men tänkte att det berodde nog på omställningen jag stod inför.
Kom upp till stockholm och skapade ett hem och en fungerande vardag men mådde inte väl. Skyllde allt på utmattningsdepressionen som jag fick i samband med flytten. Men sakta gick det upp för mig att känslorna som bubblade inom mig inte kunde bero bara på den. Jag kämpade för att känslorna som jag hade i början av året skulle komma tillbaka, det gick inte heller väl. Jag var inte snäll mot varken mig själv, Aminah eller Mutaz. Det var många onödiga gräl, många tårar, sömnlösa nätter, dåligt samvete och många hårda ord. Det är lättare att vara elak än att såra.
Åkte i december ner till min familj som jag saknat så det värkte i hjärtat. Redan när vi fastnade i hissen och höll på att missa tåget så kom första tankarna. När man får panik och gråter hysterisk för att man kanske ska behöva tillbringa ett dygn hemma med någon som man borde älska, då stämmer det inte. Ännu tydligare blev det samma sekund som tåget stannade i landskrona. När vi kom av tåget drog jag en djup suck. Jag var hemma.

Under min "semester" så gick tankar och känslor bärsarkargång i själ och hjärta. Trots att jag innerst inne visste att det inte fanns mer att göra, inget mer att kämpa för så var beslutet svårt. Kom överens med mig själv om en kompromiss och planerade att åka tillbaka till stockholm och göra ett försök med mer normal vardag med arbete, dagis och utan utmattningsdepressionen.
Men samma sekund som jag fick se Mutaz när han kom för att hämta oss så slog det mig. Jag älskar inte honom längre, och det kvittar vad han gör och vad jag gör så kommer jag aldrig göra det igen. Jag ville bara bli fri.
Saknade att bo själv, saknade att känna mig fri att kunna göra vad jag ville, träffa vem jag ville och slippa ha ansvar för någon annan än mig och aminah.
Jag saknade att kunna vara mig själv.

Berättade för Mutaz redan samma kväll och började ordna flytten. 4 dagar senare kom mamma, Martin och Johan och hämtade mig, lillan och våra lådor.
Nu står jag på egna ben igen. Fri från allt det gamla börjar jag om på noll rent ekonomiskt och materiellt sätt. Men med en glädje, kärlek och lycka samt en tro på en ljus framtid.

Igår skrev jag kontrakt på min nya lägenhet, en mysig liten trea i ett gammalt hus. Jag känner mig omhuldad och älskad av nära och kära. Och den ömhet, lojalitet och kärlek jag fått av mina vänner från hylte och landskrona gör att ögonen tårar sig. Det sägs att i nöden prövas vännen. Och alla dem som funnits som stöd rent praktiskt men framför allt känslomässigt har bevisat att jag är nog en hyfsat bra människa och vän för det är inte bara en eller två som jag har och tacka. Det är en hel drös människor som både funnits vid min sida i många år, och flera som bara funnits några månader, veckor..ja t.o.m dagar. Jag kan inte beskriva min tacksamhet gentemot dessa vänner, jag kan inte heller nog bedyra min lojalitet och ödmjukhet över att finnas i deras liv och tankar. Jag hoppas på att kunna finnas där för dem en vacker dag för att ge tillbaka lite av allt jag fått.

Just nu sitter jag i mammas soffa med Aminah och känner hur hjärtat bankar hårt av kärlek till alla i min omgivning, hur själen hoppar runt på små små fluffiga moln av lycka. Inga problem känns oövervinnerliga, ingen framtid för svår. Ur erfarenheter hämtar man styrka, ur kärlek hämtar man kraft, ur familj hämtar man omtanke, ur vänner lojalitet. Det gör att jag är starkare än någonsin i tanke, själ och hjärta. Allt kommer ordna sig. Jag har en ljus framtid framför mig.

Jag tar det dag för dag, jag tar inget för givet. Jag är tacksam varje dag och jag ser fram emot nästa. Ibland snubblar jag och känner att jag kommer falla handlöst. Men då finns det alltid någon som fångar upp mig, kramar mig hårt och gör att jag känner mig trygg och stabil igen. Tårarna faller ibland när oron tar över, men då finns någon där och torkar och tröstar. Jag vaknar på morgonen med ett leende på morgonen, jag möter varje dag med en tro på att den är bättre än den föregående. Långsamt märker jag att jag bryter mig fri från gamla vanemönster och tankar. Jag kämpar fortfarande med att bli den jag är fullt ut, jag överraskar mig själv med att göra nya saker, tänka på nya vis och känna saker jag aldrig känt förut. Förändringen började redan 2010 när jag separerade första gången. Men sedan nyårsafton har det gått i rasande fart. Mirakel sker på nyårsafton. Det är lite skrämmande och jag är fasar över att jag ska bli rädd och backa, att jag ska såra någon längsmed vägen. Men jag lever för idag, jag tar dag för dag och steg för steg och ser vart det för mig. Jag försöker att inte skynda, men det är svårt. Allt det nya är så underbart och gör att jag mår bra.
Crea diem.

Jag försöker att inte vända mig om och se tillbaka. Det enda jag ser när jag vänder mig om på livets stig är ett mörker med små små fjärilar av lycka som flyger omkring. I mörkret lurar skuggor som skrämmer mig. Jag hoppas att skuggorna håller sig i mörkret, att de inte smyger sig på mig när jag minst anar. Jag känner hopp om att slippa, att få fortsätta må bra.
För när jag vänder blicken framåt så strålar solen och visar hur vackert mitt liv är. Skuggor syns inte i ljus. De ligger där och lurar, men vågar sig inte fram. Och när jag tittar till höger och vänster om mig så ser jag min familj och mina vänner, sammankopplade med mig och mitt öde. Vi går leende, stolta, fulla med kraft och raka i ryggen.
Skuggorna kan inte röra oss. Skrämma oss -men inte skada oss.

Tack till alla som finns där för mig, ni har ingen aning om hur viktiga ni är och hur mycket ni betyder. Systrar och bröder i hjärtat. Man föds in i en familj, men genom livet skapar man sin egen


ta hand om de dina

puss i pannan

nusse

Bland flyttkartonger och tårar...

Hade glömt förträngt hur livet blir när man står mitt i en flytt.
Allt är kaos i både bostad, ekonomi och tankar. Livet är nedpackat i lådor, möbler köps och gamla slussas iväg. Alla saker som nära och kära har lämnat här ska återfinna sina ägare. Och tankarna känns lika tomma som väggarna emellanåt.
Allt bara snurrar runt runt runt med en sjuhelvetes fart. Flyttlasset går 22-23 oktober, det är bara 17 dagar kvar. Sedan är man stockholmare bosatt i huvudstaden igen. Både längtar och sörjer.
2011 har verkligen varit mitt år (än så länge). Trots begravningar, sorger, problem och en känslomässig bergochdalbana så kan jag med handen på hjärtat säga att jag har haft så jävla kul att det inte finns en enda synonym för att beskriva det (eller mjo..möjligtvis PUMP9!!).

Känslan sedan april har varit helt euforisk och oftast har lyckoruset dämpat allt som ligger under. Alla De flesta problem har gått att lösa, inga hinder har varit för höga, nya relationer har skapats och gamla relationer har blivit nykära. Det är med lite sorg i hjärtat som jag inser att det kommer bli mindre av detta.
Inte ta slut, men minska och bli mer ansvarsfullt. Hur roligt det än varit så måste man ändå tänka på framtiden.
Då får man ta ner allt en växel och tänka på att bygga upp ett liv, en brygga av trygghet och möjligheter.

Ibland, men bara ibland, får man slå ut vingarna i full prakt och kasta sig från bryggan rakt ut i det okända. Det finns ingen som kan döma, det finns ingen som kan kräva, det finns ingen som kan hindra.
Det är bara att hoppa och känna syret som strömmar in i lungorna och ger ny energi, vända ansiktet mot solen och känna värmen och kärleken som får dig att stråla. Bara vara, bara flyta fritt i ett vakuum av tiden och känna sig ansvarslös, fri och full av liv. Man får inte glömma leva när man vandrar mot döden och då och då ta små glädjeskutt längsmed vägen. Det skadar ingen.

En fråga som ställts säkert 1000 gånger de senaste månaderna från nära och kära (och faktiskt även från fullständiga främlingar)är hur jag känner det och om jag är säker på mitt beslut.
Visst ligger det en oro i att flytta, det finns ingen anledning att hyckla med det.
Jag väljer att satsa på ett förhållande som inte fungerade tidigare, jag flyttar långt ifrån allt och alla till en framtid som är oviss. Men för att få svar på frågor som malt i huvudet ett år. För att med gott samvete veta att jag verkligen gjorde allt för att vi skulle få det att fungera både för min egen skull och för Aminahs skull. För främst dessa två anledningar så måste jag ge det en chans till. Jag hatar att ge upp, och jag avskyr känslan av att känna mig besegrad av omständigheter och missförstånd. Och faktum kvarstår att jag fortfarande har känslor för Mutaz och för vårt förflutna även om det inte alltid verkar så.

Får vi det att fungera så är jag glad, skulle det inte fungera så är det inte meningen att det ska vara vi. Då är det bara till att börja packa igen.
Jag förlorar inget i livet på att ge det en chans till, jag får möjlighet att utvecklas som person och öppnar dörrar för en framtid - oavsett om Mutaz är i den eller inte.
Men jag är självklart nervös och orolig för den känslomässiga biten. Har vi ändrat oss såpass att vi kan kompromissa och kommunicera i vårt förhållande? har vi verkligen känslor kvar för varandra eller är det vår gemensamma kärlek för lilla bus som binder oss till varandra? Hur mycket kommer förhållandet påverkas av omgivningen? Hur länge ska vi orka kämpa om det inte fungerar? och framförallt - kommer vi att kunna släppa allt det gamla, börja om på nytt och göra varandra lyckliga?

Något som är svårast jobbigast med att flytta är kärleken jag har till mina vänner och min familj. Jag har underbara och härliga människor runt mig som jag inte riktigt vet om jag kan leva utan. Telefon och facebook i all ära, men inget går upp emot en ask cigaretter, lite te och skitprat.
Framför allt så kommer jag sakna mina bröder och det gör riktigt ont i hjärtat när jag tänker på hur långt bort vi ska vara från varandra.

Detta året har jag fått en väldigt fin relation med lillebror Martin, och kommit ännu närmre lillebror Mattias. Vi har gråtit ihop och bråkat så vi nästan slagits. Men faktiskt större delen av tiden haft så hysteriskt roligt att man velat stanna kvar i stunden.
För de som inte känner mina bröder så kan jag bara kort säga att de är som natt och dag;
Mattias är lugnet själv och har svårt att vara helt bekväm om han inte är själv med någon eller känner alla i rummet väldigt väl. Men ändå social, rolig och trevlig. Han är magisk med hundar (inte träffat en enda hund som inte blir kär i min bror!) och väldigt försiktig med vad han säger och gör. Ofta flikar han in kommentarer och fnissar lite. Han älskar att kramas, men har lika svårt som mig för att ta fysiska initiativ.
Martin är mer lik mig i sättet än Mattias, han är översocial, hysteriskt rolig, älskar att få uppmärksamhet och skäms inte för något utan är med på alla galna förslag. Han skojar gärna, kramas ofta och älskar att munhuggas, och fäller kommentar efter kommentar som får folk att dra på smilbanden. Tyvärr har han precis som jag själv väldigt lite tålamod och kort stubin. Humöret kan växla väldigt fort och ofta tar vi ut det på fel person. Dem man älskar, de sårar man först. Känner igen mig själv i mycket med Martin, kanske därför vi kommit närmre varandra under sommaren.

Finns mycket man kan säga om mina bröder och jag hade kunnat skriva långa uppsatser som beskriver deras bra och dåliga egenskaper. Men jag nöjer mig med att jag hoppas de vet hur mycket jag älskar och uppskattar dem.

Många tankar om mig själv och de jag älskar som snurrar i huvudet just nu. Blir förvirrad själv av alla tankar och känslor och märker hur jag beter mig och pratar lika schizofrent som jag känner mig.
Ena stunden är kärleken till Mutaz och vår gemensamma framtid ändlös, i nästa så klamrar jag mig fast vid en flyttlåda och snyftar eftersom jag är övertygad om att jag kommer dö utan mina nära och kära här nere.
Jag måste vara riktigt jobbig jobbigare än vanligt att umgås med just nu. Lovar mina nära och kära att det är en övergångsfas. Kommer snart sluta analysera känslor, sms, ord och tankar. Ska bara samla ihop spillrorna av mina nerver först och försöka få ihop dem med silvertejp.

Det är verkligen så det känns. Som om jag sitter på en karusell som snurrar otroligt fort och gör att nerverna slås i spillror.
Känslor kastas över mig, problem tynger mig, oron kväver mig och samtidigt mitt i alla dessa negativa tankar och känslor så kan jag inte låta bli att höja händerna mot skyn, skratta tills tårarna rinner och virvla med.
Livet är underbart, framtiden känns underbar och just nu kan inget segra över mig. Jag går rakryggad med nya erfarenheter, en skruvad moral, en hel sommar med oförglömliga och hysteriskt roliga minnen och en dotter som dagligen gör mig stolt, förvånad och fylld av kärlek (och vansinne då öronen på det lilla trollet inte fungerar ibland).
Ibland snurrar karusellen så fort att man känner för att skrika stopp och hoppa av i farten. Men det går inte, man kan inte ens sakta ner.
Och innerst inne vill jag inte det, för med snurrandet kommer killet i magen.
Jag vill att det ska snurra fortare så den jävla kräkmaskinen karusellen stannar och jag kan återgå till att åka sagoslottet och trycka i mig sockervadd.

Jag står längst ut på kanten på bryggan som jag med rustika brädor, rostiga spikar, kärlek och en massa jävlar anamma byggt under ett år. Jag känner vinden som fläktar och vänder ansiktet mot solen.
Jag sluter ögonen, tar ett djupt andetag, breder ut mina vingar och faller mot en oviss framtid...

puss i pannan

nusse

Vi ses i nangijala

Idag somnade min ♥älskade faster♥ in.
Trots att hjärtat gråter så är det ändå en lättnad över att hennes lidande är slut. Men saknaden kommer bli stor. Under min uppväxt så var jag mer hos henne och min farbror än vad jag var hemma.
Många lyckliga barndomsminnen kommer från henne.
Alltid, alltid har hon gett mig beröm och stöd oavsett vad jag tagit mig för i livet.
Hon har lärt mig mycket och hon har alltid funnits när man behövt. Hon har varit som en extra mamma vilket jag är så otroligt tacksam för.
Sorgen är stor, tårarna många och saknaden enorm ♥.
Jag gav ett löfte till Marianne för många år sedan, att aldrig säga vila i frid då orden lät så kalla.
Jag torkar därför tårarna och viskar tyst:
Vi ses i Nangijala, ha kaffet redo!♥

Med all min kärlek och oändlig sorg faller tårarna för min Marianne, djupt älskad av alla sina nära och kära och framför allt av alla sina "barn".

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

När livets låga falnar
och allt blir kallt och grått.
Då ska jag tänka på dig
och de stunder som vi fått.

Nu jag hör en klocka klämta
den kallar nog på mig.
När jag lämnar denna världen
är mina tankar kvar hos dig.

Gråt inga tårar
Vi skall mötas ännen gång.
Lev de sista åren lyckligt
och minns våran sång:
Du är det vackraste på jorden
ja, det finaste som finns.
Le, gråt inga tårar
Det är leenden man minns.

När jag kommer upp till himlen
ska jag finna oss en vrå.
En plats för frid och glädje.
Som tiden ej rår på.

En dag du hör en klocka klämta
då kallar jag på dig.
För det vet du väl min älskling
jag kan inte vara utan dig.

Gråt inga tårar
Vi skall mötas ännen gång.
Lev de sista åren lyckligt
och minns våran sång:
Du är det vackraste på jorden
ja, det finaste som finns.
Le, gråt inga tårar
Det är leenden man minns.

När livets låga falnar
och du blir ensam kvar.
Tänk då på de stunder
och allt vi delat har.

Lev sista åren lyckligt
och var ej orolig för mig.
I himlen ska vi mötas.
Jag lovar jag väntar där på dig.

Gråt inga tårar
Vi skall mötas ännen gång.
Lev de sista åren lyckligt
och minns våran sång:
Du är det vackraste på jorden
ja, det finaste som finns.
Le, gråt inga tårar
Det är leenden man minns



(dikten är gjord av mig och jag uppskattar om ni inte använder den utan att fråga först)

♥

älskade ungar

Sitter och går igenom dikter som jag skrev för flera år sedan. Fantastiskt att ord kan ge tillbaka så många minnen och känslor. Roande att se hur man tänkte och tyckte på den tiden. Hur mycket man brydde sig om andra och framför allt brydde sig för vad andra tyckte. Det har man ju lagt av med helt nu för tiden.

Det är inte sommar längre, har inte varit någon sommar alls detta året. Men nu har minsann hösten kommit på riktigt. När hösten kommer så klär man sig varmt. För mig innebär detta höststövlarna och varm jacka (svart i ull...). Tycker folk det ser konstigt ut så är det inte mitt problem, i mina ögon ser det värre ut med 13åringarna som springer halvnakna i samhället än att jag är varmt klädd.
Min mormor är av en annan åsikt.
Igår trodde jag att hon skulle strypa mig när jag hoppade in påbylsad med tjock jacka, höststövlar och sjal runt halsen (då skulle hon sett vantarna i väskan). Fick ett långt förmaningstal om att det faktiskt är sommar och att om man fryser så bör man istället klä på sig mer sommarkläder. För vad ska folk tänka?! berättade då för mormor att om jag inte bryr mig om vad folk tycker och tänker när jag går och handlar i pyjamas så bryr jag mig inte om vad de säger när jag går i vinterkläder i augusti. Efter flertalet försök att hålla minen så började min lilla mormor fnittra lite lätt innan hon skakade på huvudet och sa "ja inte blir man förvånad inte när det gäller dig!". Undrar om hon blivit härdad genom åren??

Idag har jag uppskattat min mamma på ett helt nytt plan.
Vi har nattgäst i form av söta Nova. Aminah och Nova tycker om varandra mycket, de leker väldigt fint och gillar samma lekar. Men nu har hornen börjat växa på dem båda. Har den ene sagt något så börjar den andre bråka om det. Har Nova hittat en leksak så vrålar Aminah "den är min för jag bor här och du får inte ha den!". Har Aminah hittat en leksak så kommer Nova till mig med hundvalpsögon och säger "jag ville faktiskt leka med den och jag tänkte att jag har den först. Och visst måste man dela med sig för det säger min mamma!".

Om inte mina stackars grannar antingen drabbats av hörselproblem, hjärtproblem eller psykiska problem efter denna övernattningen så är det ett under. Jag har vrålat, jag har vrålat högre och jag har vrålat så det måste hörts upp till kiruna. Jag har även varit pedagogisk och försökt förklara, försökt medla och försökt hota. Korta (väldigt korta) stunder har det fungerat. Värst har lilla bus varit. Mycket tid borta från mamma och sedan behöva dela mamman med Nova när vi väl ses var inte uppskattat. Varit uppriktigt förvånad idag över hur elak och otrevlig min dotter kan vara (mja kanske inte så förvånad då hon är lik mig). Och har tyckt riktigt synd om Nova som har fått kiva med detta lilla troll hela dagen. Å andra sidan när lilla bus varit lugn så har Nova gett järnet för att reta upp henne. Suck.
Däremot så får jag väl erkänna att det är lite mysigt när de slåss om mig. Låg i godan ro i soffan när Aminah kröp upp och började kramas, Nova klättrade upp och slog både armar och ben om mig. Sedan tävlade de i att kramas och pussas mest och vem som kunde ge mest komplimanger. Riktigt mysigt i ca 5 minuter var det.

Fick ett utbrott i köket tidigare under kvällen. Hade sagt till flickorna att jag inte ville ha dem i köket då jag höll på med middagen och ugnen var varm etc. 300 gånger bad jag dem gå ut. Minst. Då slänger sig Aminah i en hög på golvet och börjar med det underbara "mamma...mammma...mammma...mammma...". Jag frågade minst lika många gånger vad hon ville. Fick då veta att de ville ha godis och gav till svar att ingen skulle äta godis innan middagen. Efter att ha bråkat en stund så bytte lilla bus mantra från "mamma...mamma...mamma" till "jag vill äta...är middagen klar..jag vill äta...". Efter flera tillsägelser så fick jag nog och lyfte upp lilla bus och bar in henne på sitt rum med orden "jag vill inte se dig utanför denna dörr fören maten är klar!!". Smått irriterad och med dåligt samvete så återgick jag till att ge min kalvschnitzel all den kärlek som en svindyr kalvschnitzel behöver. Då tassar Nova fram med skräck rädsla något oidentifierbart -möjligtvis beundran- lysande i ögonen och säger:
"martina vet du vad...När jag blir stor och jag har egna barn så vill jag bli en sån söt och snäll mamma som dig. För du är jättesöt och du lagar god mat och du har det alltid mysigt. Så då vill jag bli som dig. Och jag vill ha en sån unge som Aminah, men inte om den skriker som hon för då vill jag bara ha namnet Aminah för det är ett fint namn. Och om det blir en pojk så ska han heta Albert för det heter en kille på raketen som jag är kär i..". Vet inte om det var godis hon var ute efter eller om det var en försäkran om att inte hon skulle flyga in på ett rum av en arg Martina.

Kvällen avlöpte utan mord iaf. Och tillochfrån har vi haft det riktigt mysigt. De kan faktiskt vara söta och rara när de vill. Och när man mutar dem med godis och chips. Litet slagsmål vid tandborstning och lite retande i form av
"du har ingen sån mysig nattlampa som jag!"
"nehe..men du har inte så stor säng som jag!"
"Men jag har hjärtan på mitt täcke!"
"men jag har många kuddar och ett stort täcke!"
"men du har inte så många nallar som jag har!"
"nej men det gör inget för jag ska sova med min mamma och du kommer få en sänghimmel i huvudet!!!"
...lite det stuket innan de somnade utmattade båda två.


ta hand om de dina

puss i pannan

nusse

sommaren är kort....

Sommaren har rusat förbi, och vilken sommar det varit sedan!
Det märks kanske på att jag inte skrivit sedan palestina resan?!
Kan dock i ärlighetens namn säga att det inte bara är tidsbrist utan även att jag inte haft ork eller lust att skriva då hjärnan går på högvarv.
Massor med jobb och stå i inför flytten till stockholm, men även en sommar med nya vänner och massor av skratt och skoj har sommaren varit fyllt av. Och då jag fått flera uppmaningar och mail att jag måste skriva iaf något på bloggen så printar jag ner delar av det...

För att dra sommaren kortfattat så har den tillbringats mestadels med min mamma. Vi har både arbetat mycket ihop och haft hysteriskt kul då vi varit lediga. När jag hade varit i stockholm sist så var det bara hem och packa om väskorna innan det var dags för karneval. Och vilken karneval det var. Ska väl i ärlighetens namn säga att vi inte såg så mycket av artister och annat utan att vi tillbringade mesta tiden inne på favorithaket.
Men njöt varje sekund av att umgås med bästa bröderna och mamma. Till på köpet fick jag lära mig afrikansk dans, vrålade pump 9 tills jag var hes, målade dukar för att vi skulle ha finaste bordet, fick se emil bryta tån och skrattade oavbrutet i fyra härliga dagar. Ytterligare ett minne som man kan gömma djupt i hjärtat och ta fram de dagar då det regnar i själen.

Trodde inte det var möjligt att träffa ett gäng med människor och känna sig "hemma" direkt. Men tydligen så går det att hitta dem i landskrona.
Underbara människor som nästlade sig fast i hjärtat direkt och som man kände sig bekväm med. Lätta att prata med och öppna om sina liv, nära till skratt och skoj och man känner direkt att här behöver jag absolut inte skämmas för något.
Jag är otroligt tacksam och hedrad över att ha träffat dessa underbara personligheter och jag är rörd över hur lätt man blev accepterad trots fel och brister. De har absolut varit höjdpunkten under min sommar. All kärlek går till dem!

I detta härliga gäng är det några som jag tycker extra mycket om och jag har därför satt i system att plåga livet ur dem visa min uppskattning genom att inte låta dem vara ifred.
Vill dock påpeka att jag enbart gör det för att jag tycker så mycket om dem att jag blivit beroende av att prata med dem och försäkra sig om att jag inte glöms bort.
Något i stil med; håll mig i ditt hjärta så som jag för evigt kommer hålla dig i mitt.

Det här med att jag inte låter mina nyfunna vänner vara är något som min bror bannat mig för, då han tycker jag är jobbig pinsam som kommenterar allt på facebook, skickar sms osv.
Men newsflash lillebror, jag har skaffat iphone och således har jag inte något liv utan är på fb hela tiden några ursäkter till att inte engagera mig och kommentera allas inlägg
- inte bara dem i skåne som drabbas av detta :P

I slutet av månaden åker jag till mamma igen för att umgås med henne (och i ärlighetens namn bröderna som jag saknar en hel del) och ha kul.
Kan behövas efter allt jobbande som varit denna sommaren.
Känns som att jag inte gör annat än att jobba, tycker jag träffar inte Aminah någonting. Och när vi väl träffas så gör den underbara treårs trotsen att vi bara kivar. Längtar till hösten då jag får mer tid med henne och hon kanske kommit ur denna trotsperiod lite.

Min söta lilla höna som jag älskar mer än allt annat och som varje dag förvånar sin mamma med ord, uttryck och hur mycket hon faktiskt förstår. Svårt att tro att hon trots allt bara är tre år ibland när hon för dialoger om zeppelinare, på vilka maträtter man bör ha ketchup, sin morbrors toavanor, ålder då man får börja svära, platser, människor och massa annat. Sitt goda minne har hon ärvt från mig, även språket och hur hon använder det (tjatig med andra ord). Jag hoppas det bådar gott inför hennes framtid och att hon kommer komma långt i livet.

Hon har varit duktig fantastisk otroligt duktistisk lilla bus! när födelsedagen närmade sig så slutade hon med blöja dagtid (nattetid har vi inte hunnit träna) enbart för att få ha kalas. Så både blöj och vällingfri nu för tiden är min lilla flicka. Imponerande att hon bestämde sig en dag att nu räcker det med blöja och har sedan dess totalvägrat ha blöja dagtid. Kan vara så att även envisheten är ett arv från mig.
På födelsedagen fick hon ett litet kalas med mormor Ulla, moster Mitan, lillkusinen Maria och mamma. Hon var väldigt nöjd med sitt lilla kalas, men också ledsen och besviken över att bästa kompisen Alisia inte var med. Så "riktigt" kalas med kompisarna väntar så fort jag har tid och ekonomi till att göra kalaset hon kräver.

Övrigt som hänt under sommaren är att älskade Mormor Lisa somnat in.
Född 1914 så livet har varit långt och lyckligt. Och fantastiskt nog har hon haft hälsan med sig.
En fin begravning var det, och många tårar av saknad och kärlek fälldes.
Jag säger som Aminah:
"Hon har det bra nu. Där uppe i himlen med morfar Kay och farmor Anna och Bamse (Ericas hund som nyligen blev avlivad). Jag tror hon jagar kaniner och skrattar hela dagen, och på kvällen så sover hon på månen..."

_________________________________________________________

I dagsläget, nuet..denna lilla stund av evigheten så försöker jag få ihop alla pusselbitar. Jag försöker få livet och framför allt framtiden att fungera. Ibland är det bra, ibland sämre. Men överlag är jag väldigt nöjd med livet jag har. Skrämmande är tankar och känslor, och framförallt oförmågan rädslan att kunna tolka sina känslor och komma fram till vad man vill i livet.

Just nu går hjärnan på högvarv.
Jag har sagt upp lägenheten och begärt mig tjänstledig (eller åtminstone sagt till chefen att jag vill vara tjänstledig) , jag har börjat inreda lägenheten i stockholm i mina tankar och även tvingat övertalat särbon att skaffa ny soffa etc. Och ändå så känns det som att jag står och stampar.
Tankarna virvlar runt i en vild dans och det känns som att allt snurrar fortare och fortfare. Vill jag jobba eller plugga, har jag tagit fel beslut eller kommer det ordna sig mellan mig och Mutaz, kommer ekonomin att bli bättre eller sämre, kommer det bli bra för Aminah. Kommer jag verkligen klara av att bo med någon -jag som tycker det varit helt underbart att bo själv.

Känns som att jag står och stampar beredd att kasta mig ut i det okända då jag verkligen är trött på livet den slentrian jag fastnat i. Men vågar man hoppas att lyckan ska föra mig framåt och högre eller bör jag istället fasa för att börja om på noll igen. Så många tankar som virvlar runt i ett nät av känslor och ändå inga svar fören jag tagit språnget och kastat mig ut.

Många gånger denna sommaren så har jag tänkt "om bara". Om bara jag väntade med att bli vuxen. Om bara jag inte hade ansvar för fler än mig själv. Om bara man inte måste tänka på morgondagen. Om bara man inte måste följa alla normer och krav som finns i samhället. Om bara tiden kunde stanna upp när man är helt igenom lycklig. Tyvärr så knuffar livet fortfarande på och man måste fortsätta. Motsträvigt men man får hoppas att det kommer fler gyllende ögonblick som gör att man känner sig levande och på rätt ställe i livet.
Suck it up Martina, do not let the past determine your future - let the future become your past...

ta hand om de dina

puss i pannan

nusse

Lite bilder från semestern

LITE SEMESTERFOTON...

hemma hos bettie i sthlm

möe berg fanns det i palestina

foto på checkpoint som jag inte fick ta...

svårt att se på bilden hur stort stenbrottet verkligen är, men är verkligen ENORMT!

foto från när vi åkte bilen till tul karm

checkpoint som jag inte fick fotografera :P

tyckte otroligt synd om islamisterna som klädde sig i Niqab och handskar och som satt mitt i solen och kollade på sina män som badade...kan inte förstå hur man tänker...

Mutaz och Aminah på "jamal"

aminah solar med pappa

lilla bus har lärt sig att hoppa från kanten i aqaba

aminah och pappa på tivoli i amman

aminah som väntar på pappa i amman

trött och allvarlig liten farrah <3

Mahdi, Mutaz, Mulham, svärfar med Sadiq i knät och Manhal med kamera

omar <3<3<3

Mutaz med mamma <3

mina svägerskor <3 Muna och Sama <3

Nablus in the night

Dima<3..som förmodligen siktar på Aminah...

utsikt från balkongen hos mutaz mamma

utsikt från balkongen hos mutaz mamma