Ibland är man bara så jävla nere

Det kommer perioder i livet då allt verkar gå åt helvete.
När det känns som att livet själv sopar undan fötterna på en och sedan skrattar hånfullt.
När man känner sig ensam, liten och hjälplös och inte vet vart man ska vända sig. Inte vet mot vems axel man kan gråta ut.

Man kan dela med sig av toppen på isberget till väl betrodda människor, för att lätta på trycket innan allt blir övermäktigt.
Men det jobbiga är ändå kvar. Känslan av att vara ensam är ändå påträngande.
Jag har lärt mig att delvis hantera det, jag har lärt mig att inte drunkna i det negativa.
Gör jag det går jag fyra steg tillbaka och faller ner i min depression igen och sitter som en fluga med huvudet i den berömda väggen.

Jag andas, jag motiverar mig själv och Jag mumlar positiva mantran dag ut och dag in, jag försöker se och tänka positivt. Jag försöker så gott det går också måla bort känslorna. Teckning efter teckning som visar mitt innersta som sedan eldas upp för att känslorna också ska eldas upp. Ibland fungerar det faktiskt hur fjantigt det än låter.

Däremellan när orken och motivationen tar slut  så låser jag in mig i duschen och tänker på allt jag tagit mig igenom i livet som varit mycket värre, gråter bittra tårar och säger åt mig själv att ingenting blir bättre av att tycka synd om mig själv och att jag tar mig igenom detta också.

Denna veckan har varit svår.
Den har varit präglad av problem, besvikelse, brustna löften, grusade förhoppningar, hjärtesorg och tråkiga besked från alla håll och kanter. Ovanpå det läggs oron för flera i min omgivning och oro för mig själv och min framtid.

Jag har tagit mig såpass långt ur min depression och utbrändhet att jag klarar av att hantera 4-5 problem i veckan utan att det känns övermäktigt. Men när det dagligen dyker upp inte bara en sak utan flera, då står jag med en ögonbindel och balanserar vid ett stup.
Karusellen snurrar fortare och fortare och jag tappar mer och mer balans och jag hittar inget fäste, jag hittar ingen hand att hålla som gör att jag känner mig trygg med att allt löser sig.

Förtvivlat skriker mitt inre att "allt ordnar sig och blir bra, andas in och andas ut så är det snart över".
Just nu går all energi till att hypiventilera och se till att jag inte faller.
Men: Jag tar mig igenom detta också.

Imorgon ska att det negativa rensas ut och ersättas av positivt, imorgon ska tankar och känslor få vila.
På måndag tar vi tag i livet igen.
För just nu finns det någon annan som balanserar på kanten, någon annan som behöver veta att hon har stöd och kärlek. Jag vill finnas där för henne så gott jag kan.

Aminah säger alltid "min mamma fixar allt". Och det gör jag också.
Jag vill inte gå tillbaka till den jag en gång var, jag vill inte må som när jag mådde som värst. Jag ska vara lycklig och tacksam, jag ska se till att livet blir som jag vill. Jag ska inte låta något förstöra den lycka och harmoni jag äntligen funnit i mig själv.
Steg för steg, dag för dag och ett andetag i taget ska jag lösa allt som kommer i min väg.

Just ikväll är känslan av att vara ensam, övergiven, oälskad och oviktig så intensiv att jag insett att jag får nog dras med den tills imorgon. Under tiden ska jag sätta upp mål, motivera, peppa och älska mig själv. Imorgon är en ny dag men nya möjligheter och den SKA bli bra.
Det finns inga andra alternativ.

Den ska bli glad och positiv, den ska vara ljus och förhoppningsvis solig och den ska tillbringas med den viktigaste i mitt liv som fått dras med en sur  mamma i en vecka. Imorgon ska hon få bestämma vad vi ska hitta på, vi ska pussas och kramas och hon ska få veta att hon är det finaste jag har, det vackraste i världen och att jag älskar henne mer än livet själv.

Lyckliga i alla sina dagar?!

De flesta flickor när de är små har Disneys prinsessor som idoler. Länge går man och väntar på att man spontant ska brista ut i sång och koordinerad dans som lockar till sig allt det vackra i livet. Det är därför kvinnor ofta sjunger och dansar på fyllan. De väntar på att det ska komma små blå fåglar och ett rådjur som tar sig en lycklig svängom med dem.
När jag var liten ville jag bli som Ariel. Förutom att jag älskade vatten så ser man varken spindlar eller spindelnät i filmen och Blunder är ascool.
Efter något år ville jag bli Jasmine. Stora vackra ögon, hår till rumpan och är snygg i pyjamas. Varje flickas dröm.

Jag hittade mig en arab. Han hade ingen flygande matta så vi fixade ett körkort ist. Någon apa hade han inte heller, men vi skaffade lilla bus och hon klättrade lika bra. Dessutom fick vi en bra ekonomi och levde härligt liv i närheten av slottet (en timme med t-banan).
När det visade sig att det inte funkade så har jag testat andra Disney hjältar;
han som väckte mig med en kyss, ett träsktroll, en småtjuv, en som vägrade växa upp och en som hjälpt de fattiga och svaga och som inte räds något.
Ja den ena prinsen hette ju till och med Philip.

Vad Disney glömmer berätta i sina filmer är vad som händer sedan efter det där första lyckliga hånglet.
För alla deras filmer slutar likadant;
En kyss och sen lever de lyckliga i alla sina dagar.
De visar bara den där första pirriga förälskelsen, när allt är pluttinuttigull och man är övertygad om att den stora kärleken dykt upp och att det ska vara livet ut.

De visar inte hur de flyttar ihop och börjar störa sig på varandras ovanor.
De visar inte alla smågrälen.
De visar inte smutstvätten, disken och dammråttorna.
De visar inte problemen som kan uppstå i sexlivet.
De visar inte en uppblåst hormonstinn kvinna med gaser och halsbränna.
De visar inte en förlossning.
De visar inte när man bråkar om godisskålen och fjärrkontrollen på fredagen.
De visar inte en kvinna som tröstäter pga förlossningsdepression.
De visar inte en jobbig separation.
De visar inte en småfet, sliten ensamstående mamma som trampar in lego och pärlor i fötterna när hon städar eller smyger runt på nätterna.
De visar inte en kedjerökande kvinna som får nervsammanbrott och som får anti-depp utskrivet (kan iofs vara för att de inte ska göra smygreklam för cigarett och läkemedelsmärken).
De visar inte slitet och alla tårarna som det innebär att vara själv med allt.
De visar inte alla svin hon träffar för att hitta nästa prins.
Och inte en enda gång har jag sett en småfet, sliten prinsessa med påsar under ögonen som äter glass och chips en lördag medan hon känner sig ensam och funderar på hur längesedan det var hon fick ett ligg.

När man tänker på detta så inser man följande;

1. Disney behöver försörja ganska många. Om de börjar visa den bistra sanningen så blir barnen så förtvivlade och rädda för framtiden så de tappar tron på evig kärlek och vägrar växa upp.
Så kan vi ju inte ha det.

2. Disney tycker om att håna oss.
Medan de sitter där och diktar ihop sina lyckliga slut så fnissar de elakt mot oss dödliga och gör sitt bästa för att verkligen påpeka hur vi aldrig kommer ha det.

3. Ovanpå detta så börjar de sälja godis och mög som vi måste köpa för att våra barn vill ha. Och för att garantera att vi inte bara blir deprimerade så har de gaddat ihop sig med mc donalds för att se till att vi blir feta också.

Och trots att jag insett detta och faktiskt valt att fundera på just denna insikt i flera timmar ist för att sova. Trots att jag ätit abnorma mängder med glass som tillsist gjorde att jag fick ta en dusch eftersom jag fick brainfreeze. Trots detta så har jag ändå hoppet om att få ett lyckligt slut ihop med en prins. Ja inte bokstavligen talat då, jag nöjer mig med någon med halvtaskig ekonomi som är självständig och som får mig att må bra och skratta.
Bara jag får mitt
"levde lyckliga i alla sina dagar -trots ekonomiska svårigheter, onödiga gräl, jobbiga barn, slentrian i sexlivet och allt annat i livet"

Ta hand om de dina
Puss i pannan
Nusse

Älskade unge, det vackraste i världen, det finaste jag har

Långa, svarta, täta ögonfransar vilar lätt mot en mjuk och rosig kind.
Jag stryker det bångstyriga håret ur ansiktet och studerar det vackraste jag har.
Små fina anletsdrag som gör att hon liknar en sovande ängel.
Tänk att jag fick äran att vara med och skapa något så perfekt. 

Jag pussar lätt på den knubbiga kinden innan jag lägger mig tätt intill och andas in den bästa lukten som finns. 

Jag känner ett hugg av sorg i hjärtat.
Älskade unge vad du behövt gå igenom mycket.
Vad mycket du behövt se och höra som du inte borde.
Små öron ska höra fågelsång och se allt i ljusa och glada färger.
De ska inte höra gräl och skrik. Inte behöva se sin mamma bli ledsen och må dåligt. 

Ibland värker hjärtat av sorg över att hon behövt gå igenom allt för min skull. Jag satte henne till världen, det var meningen att jag skulle ge henne allt.
En lycklig familj, allt hon ville ha. Trygghet och kärlek.
Jag lovade henne allt det vid vårt första samtal. 
Att hon aldrig skulle behöva vara olycklig.
Att hon aldrig skulle behöva sakna något.
Att jag skulle skydda henne från allt ont.
Att jag skulle vara den bästa mamman hon kunde önska.

Jag har gjort mitt bästa. Tyvärr har jag inte kunnat hålla mitt löfte fullt ut.
Hon är lycklig, hon är älskad, hon har det hon behöver.
Men jag har inte kunnat ge henne syskon att leka med, ingen fadersgestalt som brytt sig om henne, inte möjligheten att bara vara barn.
Många gånger har hon fått vara större än sina 5år.

Det är hon och jag mot världen. Vi är ett eget litet team jag och lilla bus. Vi har lärt oss att inte lyssna på löften, att inte lita på att människor är det som de utger sig för att vara.
Vi har lärt oss att vi klarar oss själva. 

Vi har lärt oss att tillsammans tar vi oss igenom allt som livet utsätter oss för.

Många gånger när jag skäller i onödan, när jag inte fått sova ut, när jag inte fått mer än ett par minuter hit eller dit för mig själv så svider samvetet. Mitt dåliga humör ska inte gå ut över henne. Extra ont gör det när jag sover den där viktiga timmen innan jobb och jag kommer ut nyvaken och möts av ett leende
"visst var jag duktig som inte väckte dig mamma".
Hon är duktig min flicka. Hon tar hand om sin mamma, hon bryr sig och är omtänksam.

Ondast gör det när hennes pappa har ringt.
Det är synd att han inte förstår att han gör mer skada än nytta när han ringer.
Det är synd att han inte förstår att just de 5minuterna varje månad gör att hon mår jättedåligt.

Hon blir så orolig och ledsen var gång. 5min samtal med honom och jag får kämpa med utbrott, tårar och att hon är arg på livet minst en vecka efter.
Jag håller med henne när hon säger "jag förstår inte varför han ringer, han bara ljuger iaf". Hon är lillgammal min tös. Förstår så mycket. Har så mycket känslor. 

Och hon känner sig ensam. Hon saknar sina kusiner, hon saknar sina vänner. Hon saknar att vi var lyckliga båda två. Igår berättade hon att hon saknade vårt gamla vardagsrum. "Kommer du ihåg mamma, du hade tv:n så och bokhyllan så. Och man kunde lägga madrassen framför tv:n och mysa". Det är de gångerna jag blir arg på mig själv som slet upp henne från hennes trygghet för att jag trodde jag skulle laga en familj. Ett försök som var dömt att misslyckas. 

I dagsläget har vi det ganska bra. Vi kivar titt som tätt om kläder och hur mycket sötsaker som är hälsosamt att äta. Allt för ofta får hon höra "mamma måste jobba" och "aminah vi har inte pengar till det".
Allt för ofta så känner jag att jag inte orkar leka och hitta på saker. Allt för sällan går vi ut och gör något kul.
Men vi är lyckliga. Och vi har varandra. 

Och jag kämpar så gott jag kan.
Att hon är en glad, social och framåt liten flicka vittnar om att jag gör nog inte riktigt så dåligt jobb som mitt samvete vill få mig att tro.

Kanske har det varit värt allt. Kanske väntar det vi saknar runt hörnet.
Korta stunder ibland tror jag faktiskt det.
Att allt snart blir bra.
Vi bygger luftslott om hur vi vill ha det under tiden, vi ska bara hitta verktygen att förverkliga det med.
En dag ska vi få allt det som vi längtar efter.

En sak är säker iaf. Det är en tuff liten tjej jag har.
Stor personlighet, skinn på näsan, räds inte någon eller något och väldigt ärlig och framåt. Dessutom teaterapa som älskar att stå i centrum och som är väldigt rolig och dråplig. 

Hon klarar allt. Precis som mamma. Och hon skrattar och är glad och lycklig. Precis som mamma. 

Det är bara ibland vi är ledsna och bittra på livet.
Ibland känner vi oss lite ensamma. 

Vi har människor som tycker om och bryr sig om oss fick jag erfara häromdagen.
Att halva stan kom när de trodde vi var i fara utan att jag bett dem vittnar om det.
Det rörde mig så djupt att jag blev tårögd. 

Jag kramar om min tös och känner hur mycket jag älskar henne. Jag älskar henne så det värker i hjärtat.
Vad vore jag utan henne. Vad har jag att kämpa för om det inte är för henne. 

Hade jag kunnat hade jag plockat ner stjärnorna när hon är rädd för mörker.
Jag hade tagit bort det som gör ont när hon slår sig.
Jag hade gjort henne glad och lycklig så hon aldrig behövt se bekymrad ut. 

Jag hade tagit allt och alla som sårar henne och raderat dem från hennes liv. 

Försiktigt pussar jag på den mjuka kinden och viskar "aminah gumman, du måste vakna. Du ska snart till dagis för mamma måste jobba". 

Lojt vänder hon på sig och plirar med trötta ögon. 

-ja mamma, jag vet. Om du inte går till jobbet blir du arbetslös, blir du arbetslös kan vi inte handla mat och betala hyran, kan vi inte betala hyran så blir vi hemlösa och fryser ihjäl på vintern. 

Jag skrattar och pussar henne på näsan.
Mamma upp i dagen, lilla mini-me. 

Hon fnissar lite innan hon kryper intill och lägger de små armarna runt min hals.
Sen pussar hon på hakan och säger nöjt

-mamma. Jag älskar dig. Mest i hela världen. Till månen och tillbaka. 

Jag känner hur tårarna kommer i ögonen, kärleken till min fina tös bultar i hjärtat. 

"Och jag dig gumman! Till månen och tillbaka och ett varv runt hela jävla galaxen!"

Hon skrattar tills hon tappar andan, berättar att jag är "bengalo" innan hon gravallvarligt spänner ögonen i mig och säger

-jag kan inte gå till dagis som en luffare. Så vad ska jag klä på mig? Jag vill ha något som är jäkla fräckt asså!....

Älskade unge, det vackraste i världen, det finaste jag har...

Just idag saknar jag extra mycket

De som säger att tiden läker alla sår, har aldrig älskat. 

De som säger att minnen bleknar, var aldrig riktigt lyckliga. 

De som säger att tårar torkar, har aldrig gråtit floder. 

De som säger att det finns fler, har aldrig hittat den rätte. 

Sekunder blir till minuter, minuter blir till timmar, timmar blir till dagar och dagar blir till veckor. Snart blir veckorna månader och månader blir till år. 

Jag gråter fortfarande när jag tänker på minnen, jag gråter fortfarande när jag tillåter mig att känna. Min saknad och längtan värker fortfarande i kroppen. 

Jag saknar det vardagliga, jag saknar skratten, jag saknar tryggheten, jag saknar kaffet ihop på morgonen och att somna tätt på kvällen. 

Jag saknar att bara få en kram ibland, jag saknar alla samtalen, jag saknar att få bry mig om och älska. 

Jag saknar att bara sitta och titta, att bara sitta och lyssna, att bara få komma tätt intill. 

Jag saknar tjat och bråk, jag saknar att vara genuint lycklig, jag saknar att ha allt det som var så mycket mer värt än något annat i världen.

 Jag saknar så det gör ont ibland. 

Idag är en sådan dag. 

Idag har jag saknat extra mycket, varit lite bittrare än vanligt. Varit ledsen och känt mig nere. Känt mig liten och ensam. 

Den känslan är så obeskrivlig och överväldigande. 

När man kan träffa människor och prata med vänner och familj hela dagen, och ändå känna sig som den ensammaste och mest oälskade i världen. När man känner att allt bara är på väg i mörker och inget stoppar fallet. Ingen finns för att trösta eller ta bort det onda när man faller.

Det är ytterst sällan jag har sådana dagar nu för tiden. 

Jag har ett bra liv som jag är tacksam för. Och jag delar det med världens finaste unge. 

Men något saknas. 

Han saknas. 

Han fattas mig. 

Denna underbara människa som fick mitt hjärta, min själ, hela mig. Denna vackra människa som fortfarande betyder mest i världen, han som gjorde mig hänförd och förtrollade mig. 

Jag vill vrida klockan tillbaka, jag vill få så mycket ogjort, jag vill få så mycket osagt. Jag vill göra om och göra rätt. Mest av allt vill jag vrida klockan tillbaka och uppleva alla de lyckliga stunderna igen. 

Men det går inte. 

Jag får snällt ta en dag i taget. 

Jag får fortsätta fälla tårar i duschen, jag får fortsätta krama hans tröja när jag sover, jag får fortsätta låtsas som att det inte berör mig när jag ser honom. 

Jag får fortsätta vara tyst om hur viktig han är, hur mycket jag älskar honom och hur mycket jag saknar honom.  

Jag är van vid att vara ensam, att stå på egna ben. Att klara allt. Jag klarar mig nu också. Och för det mesta, större delen av tiden är jag faktiskt glad, lycklig och nöjd med mitt liv. Men ibland så blir allt så mycket. Så känslosamt. Så jobbigt. 

Imorgon ska jag umgås med min trollunge, det är hon som ger mig styrka, hon som får mig att le, den jag älskar över allt annat. 

Imorgon ska bli en riktigt bra dag och jag tänker inte ha negativa känslor. Jag ska se ljust på framtiden och de beslut jag tagit gällande den. 

Men just idag, just idag har jag längtat extra mycket. Just idag har jag saknat extra mycket. 

Just idag har  jag varit extra bitter. 

Den jag älskar fattas mig. 

Håll mig hårt eller släpp mig fri

Lyckan är ibland kortvarig. 

Hittade något som jag helt enkelt vet hade blivit bra. 

Någon som fick mig att känna som jag aldrig känt, må som jag aldrig mått. 

Lätt att säga så när man är nykär, men denna gången var det annorlunda, det kändes annorlunda. T.o.m mina vänner reagerade över hur annorlunda jag pratade. 

De var lyckliga för min skull. Jag var lycklig för min skull, lillan var helt överlycklig. 

Mitt i allt det jobbiga i livet hittade jag någon som fick mig att lysa, som fick mig att tappa andan, som fick mig att inse att jag faktiskt har ett hjärta.

Men säg den lycka som varar för evigt. 

Ett par korta veckor fick jag ha glädje i livet och sen föll jag djupare ner än någonsin. 

Långt ner i det djupaste mörker befinner jag mig nu, med brustet hjärta och floder av tårar river jag tröstlöst för att ta mig upp. 

Jag ser inte ens ljuset som ska vägleda, jag ser inte händerna som sträcks ut och vill hjälpa mig upp. 

I början fanns det ett ljus, ett hopp, en vilja att kämpa. 

För jag vet. Jag har bestämt mig. 

Men i takt med att orden ändras, i takt med att situationen ändras så slocknar ljuset lite var dag. 

Jag fick släppa honom fri, inte för hans skull, inte för min skull. 

Men för barnen som jag också tycker så mycket om. 

Jag fick låta honom återvända till det förflutna ist för att våga chansa på en framtid. 

Alla säger att jag ska vara sårad, att jag ska gå vidare att jag förtjänar det bästa. 

Men hur går man vidare när hjärtat gråter, hur kan man hitta bättre när man tycker man funnit det bästa, hur kan jag vara sårad när jag förstår och troligtvis hade gjort samma val. Jag kommer väl över det. 

Jag har väl inget annat val. 

Men ont gör det. Tyvärr tänker jag inte lägga energi på att försöka få något som gör mig lycklig även om det valet gör mig olycklig. Jag har ingen rättighet att göra det för det fördärvar lyckan för så många andra. 

Behandla människor som du vill bli behandlad själv heter det. Ett bra råd. 

Lika bra som att man inte ska jaga det man inte kan få. 

Jag gråter mig till sömns, jag saknar hans röst, jag saknar hans famn. 

Jag saknar oss. 

Men dagarna går. 

Hjärtat läker väl förr eller senare. 

Någongång hittar jag någon annan. 

Någon som kanske får mig att känna likadant. 

Jag måste börja glömma, förtränga, gå vidare.

Jag måste sluta tänka, sluta känna och ta tag i livet igen.

Livet är för kort för att man ska fälla tårar för någon annan. 

Jag hoppas han blir lycklig, jag hoppas av hela mitt hjärta att de får det att funka, 

både för deras och för barnens skull. 

Själv, tja...får väl leta upp nästa nitlott i livet. 

Never cry for what you don't have, smile for what you're going to get. 

Never sit and wait for life to start, then you're going to miss it.

Never give your heart away, because the person you give it to doesn't give a fuck if he breaks it...

Vägskäl på livets stig

Jag vandrar på minnenas stig och ser mig skyggt omkring. 

Försiktigt sneglar jag åt skuggorna och de gläntor där marken blivit bränd. 

Tyst läser jag alla ord som med tårar ristats in i träden. 

Med ett leende tittar jag ingående på de ställen där solen lyser igenom och sprider sitt ljus över glada stunder. 

Jag hör skratt och kärleksfulla ord från de människor jag älskar klinga som den ljuvaste fågelsång.

Och jag tittar nyfiket ner för att se de fotspår som mina möten med andra gett mig. 

Jag tittar med lojalitet och ömhet på de fotspår som fortfarande följer mina. 

Plötsligt är jag framme vid ett vägskäl, de båda stigarna döljs av dimma.

Det enda som avslöjar vad som döljer sig där bakom är de kyliga vindarna som blåser från den ena, och solstrålar som bryter igenom på den andra. 

Förvirrad ser jag mig omkring innan jag uppgiven slår mig ner på en solvarm sten. 

Platsen jag befinner mig på är vacker och ljus med blommor jag aldrig tidigare sett. 

Det är blommor som fascinerar, inspirerar och förtrollar. 

Över den fladdrar färgglada fjärilar som får mig att skratta högt. 

Deras lekfulla dans och deras livsglädje är ett sant nöje att betrakta.

Förundrat studerar jag min omgivning och inser plötsligt att det är den finaste plats jag sett på hela stigen. 

Här känner jag mig trygg och lycklig. Här har jag funnit vad jag sökt efter. 

Plötsligt bryts det fridfulla av stora svarta korpar. 

Olyckskorpar som hånfullt kraxar ut sin sång och illvilja. 

Rädslan griper tag i hjärtat, tills jag minns hur mycket skada olyckskorpar gjort tidigare. 

När man tillåter dem.

Något i ögonvrån fångar min uppmärksamhet. 

Det är fotavtryck prydda med morgondagg från de vackra blommorna. 

Jag studerar dem nyfiket likt jägaren som söker sitt byte och inser att det inte bara är mina egna avtryck jag ser. I mina finns någon annans avtryck. 

Någon som lett mig till denna lyckliga plats. 

Jag följer fotspåren och noterar att min följeslagare inte längre leder vägen, utan istället går bakom lite skyggt. 

Vid vägskälet stannar jag upp, vänder mig om och väntar på att fotspåren ska komma med mig. Men de har stannat. 

De är lika förvirrade som jag. 

Ska vi ta varsin väg och se om våra stigar korsas igen? 

Ska vi utforska varsin stig och riskera att de leder åt helt olika håll? Eller ska vi stanna kvar i paradiset vi befinner oss i. 

Jag slår mig återigen ner på min sten, jag hör olyckskorparna kraxa. Låt dem göra det, jag lyssnar ändå inte. 

Jag ser fjärilarna dansa runt i luften fyllda med liv och energi. Finns det något finare än en färgglad fjärils dans? 

Jag sluter ögonen och njuter en stund. 

Förr eller senare måste min vandring ändå fortsätta men ibland måste man stanna upp och njuta av allt det vackra som finns i nuet...

När ska man ge upp

När ska man ge upp, när ska man sluta kämpa.

När man inte längre lever för sitt eget välmående, när man inte längre kan vara sig själv och när man fått höra gång på gång hur hemsk man är och vad man får säga, tänka känna. Är det dags att ge upp då?

När man aldrig får något positivt, aldrig något gehör utan alltid bara upplever att fokus vänds på annat, när man får höra att man är orsaken att någon mår så dåligt att de hellre vill dö. Är det dags att ge upp då?

När man gråter i duschen av ensamhet, efter kärlek och för att man känner sig så hemsk, när man vädjat om hjälp och försökt men ändå får höra att man gör fel. Är det dags att ge upp då?

När man gett upp allt för att vara till lags men ändå får höra att man inte offrat något, när människor konstant undrar om man mår bra eftersom de inte känner igen dig, när man inte längre minns när man skrattade sist. Är det dags att ge upp då?

När man drivits så långt ner i självförakt för det egna jaget att man inte anser sig värd att älskas, när man ser att det viktigaste man har är på väg att försvinna, när man aldrig ser ljuset utan bara pressas ännu mer ner i mörker. Är det dags att ge upp då?

När ska man ge upp...

Kanske är det dags att ge upp när man får höra att någon offrat ett liv på att röka på ihop med polare för att kunna vara med dig..kanske är det då man ska ge upp...

Du ber mig att glömma, glömma allt det som hänt, det som orsakar tårarna i mina ögon, 

det som orsakar min smärta. 

Du säger, glöm det, nu lämnar vi det här bakom oss så vi kan gå vidare med våra drömmar, vår verklighetsbild. Vi? 

Du använder ordet vi, när det är jag som går igenom det här. 

Du står där bredvid som ett frågetecken. 

Men det här är min verklighet just nu, kära du, det här är vad jag måste gå igenom, vad jag måste konfrontera, och visst kan jag bygga upp en bild av något, en bild som inte liknar verkligheten, 

men försvinner min smärta då?

Du ler mot mig och du skrattar, anklagar mig för att vara sur och nedstämd, ledsen.
Jag blundar men ser det ändå, det är ingen dröm, det är min verklighet,
och kunde jag, skulle jag sudda ut den.

Tårarna ligger där och bränner under ögonlocken, men du kan inte se dem, du ser inte ens tårarna på min kind, för jag ska vara glad, för nu skall det vara över.
Jag ler mot dig, för det är vad som krävs av mig.

Jag gråter i min ensamhet, visar aldrig att jag är rädd, att det gör ont, att jag känner mig så blottad.
Jag gråter där jag ligger ensam, för du vill inte se, inte kännas vid, att jag inte är den glada flickan du trodde att jag var. Och jag vill inte inse att du inte förstår, att du kräver att jag är glad, för det trodde jag inte om dig.

Drömmarna är min framtid och min längtan.
Men smärtan är mitt nu, och min verklighet som färgar bilden svart med små ljusfläckar, som den mörkaste natt med sina stjärnor. Men jag älskar dig

En naiv tro på människan

Det har gått lång tid sedan sist.
Mycket har hänt och livet har rusat på i väldig fart och jag orkar inte skriva om allt.
Behöver bara skriva av lite tankar och känslor.

De som känner mig vet om att det finns få saker som jag riktigt avskyr.
Men lögner och brutna löften står i topp tre. Svik en gång och jag kan förlåta, svik två och jag börjar dra mig undan, svik tre och du har förlorat mig för då är det inte misstag. Då är det en vana. 
Det finns inte mycket som sårar så mycket som när någon bryter ett löfte och det finns inget som förstör så mycket som när någon försöker ljuga och smyga bakom ryggen. Jag borde vara van, livet har gett mig mer än en handfull människor som ljugit, sårat och satt djupa ärr i hjärtat. För det är så det blir.
Varje brustet löfte, varje liten lögn, varje svek -alla ristar de små, små ärr i hjärtat tills hjärtat inte längre kan hålla ihop.

Allt man gör leder till en konsekvens. Allt man blir utsatt för leder till en konsekvens.
I mitt fall så visar det sig genom hur jag väljer att skydda mitt hjärta.
När jag tycker om, älskar och litar fullt ut på en människa och personen i fråga får mig att känna mig trygg så är jag glad, pratig, social och kramig. Försvinner något av ovanstående så försvinner också att jag kan vara mig själv fullt ut, jag bygger murar runt hjärtat och själen för att skydda mig själv och blir en person som uppfattas som iskall. jag vågar inte längre vara öppen och ge av mig själv.
För så har livet lärt mig. Det är på så vis jag klarat mig, det är så jag överlevt och blivit självständig.
Utåt är jag iskall, på insidan gråter jag och känslorna äter upp mig.

För att hantera kaoset så analyserar jag allt. Jag plockar sönder varje ord och varje handling och försöker hitta svar på vad jag gjort för fel, hur jag ska reparera det och försöker hitta anledningar till varför jag har blivit utsatt för just den handlingen eller de orden. Ofta slutar det med att jag ser mig själv som en hemsk människa. Det är alltid hos mig felet ligger.
När man blir matad med samma meningar om och om igen, tillsist blir det en sanning. själuppfyllande profetia. 
För om någon säger flera gånger att felet ligger hos mig och i mitt beteende, att jag är orsaken till allt det onda. Då måste det väl vara så?

Hade jag inte tagit åt mig av orden som sårade, hade jag inte dragit mig undan när jag blev sviken första gångerna, då hade jag inte verkat iskall. Då hade min kärlek och allt jag tänker och tycker synts i betraktarens ögon och inte bara på min insida.
Så då är det väl mitt fel om någon medvetet gör saker som sårar mig och som får mig att må jättedåligt? Hade jag haft ett leende 24/7, aldrig klagat och varit mer som personen önskade så hade jag kanske inte uppfattats som iskall och då hade jag sluppit alla ärren, alla verbala örfilar.
Så hade jag bara kunnat vara någon annan än mig själv hade mitt liv varit en dans på rosor. Jag hade sluppit bli sårad och jag hade sluppit såra andra. 

Det är konstigt hur livet kan ändra sig så fort.
Från att vara lugn, harmonisk och glad till att återgå till rädsla, dödsångest känna att man inte kan lita på eller är älskad av några andra än de närmsta.
Det är dem som funnits där som stöd under året, bara ett samtal bort, följt med till jobbiga situationer utan att jag frågat, visat sin kärlek och fått mig att skratta. Det är med dem jag kan vara mig själv, det är dem som inte ljuger för mig, det är dem som aldrig sviker i ord och handling. Framför allt är det dem som ger mig en kram och säger hur mår du, här kan du prata om allt för det du säger är viktigt för mig att höra även om det får mig att må dåligt. Min mamma och min bror lyfter mig gång på gång, det är med dem jag ventilerar, det är dem som vet och ser hur jag mår på insidan.

Dilemmat återstår dock, ska man fortsätta kämpa för människor som betyder, som man vet inte vill såra men som gjort det iaf. Ska man lägga mer tid och kraft på att försöka laga allt för att gå tillbaka till det som var. Ska man hoppas på att tiden får ärren i hjärtat att blekna.
Är det värt att kämpa mer när man känner det som att man hela tiden kämpar i medvind, att man inte får gehör, att relationen inte är på lika villkor. Att man vårdar hela relationen själv och att all kraft och energi går till att reparera alla sprickor. När man känner att man är på väg att tappa sig själv, när man inte längre kommer ihåg känslan av att känna sig som en individ som kämpade för sitt eget välmående ist för att vända ut och in på sig själv för att göra andra lyckliga och till lags. Är det dags att ge upp då.
Orden bränner i tankarna "jag hade aldrig accepterat ett sånt beteende och att man gör samma misstag om och om igen". Varför ska då jag göra det, är det då jag som gör misstaget att hålla fast vid en naiv tro att allt ska bli bra. En barnslig förhoppning att detta var sista gången löften bröts, lögner uppdagades och jag hålls ansvarig för andras handlingar.

Det är inte många personer jag tycker tillräckligt mycket om att kämpa för, det är inte ofta jag vill behålla relationen till någon som går emot mina moraler och principer. Men när jag väl hittat en person som betyder, då blir personen viktigare än mig själv.
Synd att skygglapparna åker på, ihop med martyrmanteln och en cirkel av egoism runt hjärtat.
Det gör att det jag säger, kämpar för och det jag faktiskt visar inte uppmärksammas utan försvinner i självömkan och ursäkter för att försvara sina fel.
Vad är upp, vad är ner? vad är sant, vad är lögn? vad är svart, vad är vitt? vad är rätt, vad är fel?

ta hand om de dina
puss i pannan

Inte bara mamma, valpägare och knegare...

Förändringens vindar blåser igen. Denna gången känns det som att de är positiva.
Det är meningen att det ska vara upp och nedgångar i livet, men jag försöker att fokusera på de positiva. Och just nu känns livet väldigt positivt.
Allt det negativa låtsas vi som om vi inte märker.

Valpen, Texas, har kommit hem. Han är allätare.
Skor, bordsben, fimpar, papper, blommor, en strumpa och en knaprig mattkant han han fått i sig. Varierande kost ska vara bra sägs det. Jag har köpt tuggben, bitleksaker, tuggknutar men inget duger. Fint ska det vara, helst fingrar eller kläder. Vi håller tummarna för att det försvinner när han tappar de sylvassa små valptänderna.
Han och Aminah är lika på många sätt; Lika korta ben, lika envisa, tjurskalliga och stora personligheter, båda är dominanta, båda ska ha sista ordet när man diskuterar och bråkar emot... och ingen av dem lyssnar.
Otaliga är de gånger när jag undrat vad i hela friden jag gett mig in på.
Vanligtvis kommer de tankarna när man skällt på lillan att hon ska låta bli Texas i en halv dag, eller när det regnar och är kallt kl 4 på morgonen och hunden som både är mörkrädd och regnrädd står och hoppar med alla fyra benen i kors för att han inte vågar gå och kissa. Men både hund och unge blir ju större så det är väl bara att bita ihop i sisådär 10år till.

Tiden sedan karnevalen har flugit fram -den gör tydligen det när man är upp över öronen förälskad. Konstigt nog känns det som att jag och Patrik varit ihop längre än två månader
(officiellt är det dock bara en och en halv).
Annat i livet är att jag insett att min lilla flicka börjat bli stor.
Hon har börjat dagis igen och trivs som fisken i vattnet.
På dagis var de förvånade över att hon var så lätt att skola in och sa flera gånger att hon var ett riktigt dagisbarn. Mamman var den som hade mest separationsångest tror jag.
Mammahjärtat höll på att brista när hon blev erbjuden att vara fler timmar och min lilla trollunge jublade över att få vara många fler timmar på dagis än mamman ville.
Men jag börjar bli härdad, var morgon får jag kiva till mig en hejdå-kram.
Inte meningen man ska tycka det är pinsamt vid fyra års ålder att krama mamma hejdå anser jag, kan någon vänlig själ upplysa min dotter om det också?
Inte blev det bättre heller när hon upptäckte att ena flickan från dagis bor i porten bredvid.
Nu hämtar jag på dagis, har längtat efter min trollunge hela dagen, och 5 minuter efter vi kommit hem så ropar det från hallen "mamma jag går ut och kollar om Altina och Aldrin är ute, annars går jag hem till dem! när ska jag vara hemma?".
Vad kan man mer göra än att svälja gråten, gömma pärlor, filmmys och vattenfärger bakom ryggen och säga åt henne att vara hemma kl 18 senast.

Det är tur att jag blir gudmor på söndag. Då får jag två bonusbarn som jag kan tvinga övertala fjäska  muta mig till kramar och pussar från.
Jag känner mig hedrad och ser det som en stor ära att Kenneth och Marlene känner såpass stort förtroende för mig att de vill tilldela mig hederstiteln Gudmor.
Att de vill att jag ska vara med och se deras barn växa upp.
Att de anser mig vara en såpass bra människa att jag får vara en del i barnens liv, komma med goda råd, finnas för stöd, tröst och trygghet.
Jag är fadder åt en underbar liten flicka som heter Frida, jag ville vill finnas med i hennes liv också. Och jag hade varit en del av hennes liv om det inte var så att jag flyttade till stockholm, skaffade en egen dotter och haft allmänt kaos i livet senaste åren.
Det känns fel att storma in nu när hon börjar bli stor och kräva anspråk på titeln när jag misskött den under åren. Jag hoppas istället att hon söker kontakt när hon blivit äldre och känner att hon behöver det.
Denna gången som gudmor ska det bli annat, jag är stabil i mig själv och relativt stabil i livet.
Jag har framför allt tid att vara gudmor. Och till Aaron och Hayley blir det inga problem då jag kommit Kenneth och Marlene nära. Känns som en liten extra familj.
De är ett tydligt exempel på att familj är inte det vi föds in i, utan de vänner i livet som vi känner lite extra för.

Där ligger orosmoln vid horisonten. Snart kommer det igång ett umgänge mellan Aminah och Mutaz och troligtvis har hans fru kommit till sverige i den vevan också.
Jag ber till högre makter att hon lär sig svenska relativt fort så hon kan kommunicera med min dotter.
Om inte annat så kan Aminah säkert lära henne, för gudarna ska veta att min dotter kan prata. Verbalare fyraåring får man leta efter. Ett arv från mamman på gott och ont.
Inte heller lång tid kvar till rättegången. 1 november tidigt på morgonen ska jag infinna mig i Lunds tingsrätt. Där ska jag komma ihåg datum, vad som blivit sagt ordagrant och massa andra detaljer som jag glömt förträngt. Är väl bara att bita ihop och hoppas på det bästa.
Jag kommer ha familjen och min Patrik vid min sida, och stöd från övriga vänner och familj. Det ger styrka och trygghet som behövs extra mycket just den dagen. 

Förutom dessa parenteser i livets ekorrhjul är jag nöjd.
Jag har världens finaste unge, en pojkvän som jag älskar högt och bygger en framtid med, en hund som jag inbillar mig kommer bli fantastisk, en bostad jag trivs utmärkt i, ett jobb jag kan gå till så jag får behålla min trivsamma bostad.
Ett par kilo lättare, lite bättre ekonomi, en mindre trotsig unge och en hund som inte är lika bitig så hade livet varit perfekt.
Men just nu duger det som det är.
Patrik gnäller inte över mina extra kilon, pengar kommer och går, Aminah lär flytta hemifrån innan hon är 7 om hon ska fortsätta i denna takten...och jag kan ju alltid lära hunden att tugga på tuggummi istället för på folk.
Livet är bra, och jag är tacksam för varje minut.

-ta hand om de dina
puss i pannan

nusse

Love is in the air...

Lyssnar på djupa andetag och sneglar åt sidan. Får ett leende på läpparna och kan inte låta bli att fnissa åt fjärilarna i magen. Jag är nykär.
Karnevalen i landskrona är magisk, i år var inget undantag.
Jag träffade någon som gör mig lycklig lyckligare. Jag träffade Patrik.

Det är en härlig  underbar fantastisk överväldigande känsla och jag hoppas det håller, men för att inte kasta olycka så tar vi det dag för dag. Även om det känns som att vi känt varandra i en hel evighet får man ta små små steg för att lära känna varandra och låta kärleken växa.
Något av det som fick mig att falla är att han ser Aminah. Han bryr sig om henne, han uppmärksammar henne och hon tycker om honom. Mycket.
Känslan när man ser dem busa är otrolig, och när de myser ihop i soffan eller hon kryper upp i hans knä i köket för att de ska måla vattenfärger ihop så hoppar hjärtat över ett slag av lycka.

På tal om Aminah så har hon åkt på semester. Utan en tanke på sin stackars mamma har hon bosatt sig hos moster. Hon saknar inte ens sin ensamma mor tillräckligt för att ringa ett snabbt samtal. Jag förstår henne, varit en lång sommar utan bästa kompisen, men jag saknar ändå henne så det gör ont. Min lilla fina tös som vet precis hur hon ska reta gallfeber på mig. Vet inte hur många gånger jag varit inne i hennes rum bara för att känna att jag är lite nära henne, kramat hennes kudde och sådant fjantigt. Men snart är hon hemma igen.
Full av energi och med tusen saker hon ska berätta på en och samma gång.
Tur man vet att det tar tio minuter från att hon kommit hem tills vi kivar om allt och inget. Men ska bli härligt att krama om min lilla runda älskade trollunge och höra henne mala på i 190.
Min stolthet, mitt liv, det bästa jag har!

Hon blir hemma över helgen, men redan nästa vecka ska hon på lång semester igen.
Då kommer nämligen valpen hem. Första dagarna vill jag vara själv med honom för att kunna knyta band. Och det känns som en bra ide att låta honom vänja sig vid hemmet, och låta mig vänja mig vid att ha valp innan lilla yrvädret är hemma.
När hon sedan kommer hem är det dags för inskolning på nya dagiset. Äntligen! som vi väntat!! Hoppas lilla bus kommer vara nöjd och glad med nya dagiset, och hoppas hon blir lite lugnare hemma när hon får leka av sig med andra barn.
Hon är ett socialt och aktivt barn, och nu när hon varit hemma i nästan ett år från dagis så klättrar hon på väggarna.
Om inte annat lär hon bli aktiverad av att äntligen få en "kompis" hemma. Som hon längtar efter vår pälsboll. Tyvärr har hon nog inte insett att det är en hane, för hon har planerat rosa koppel, lila säng och att den ska ha likadana svarta läderstövlar som hon har. Fattas bara en toto-kjol så har hon gjort hunden till en acessoar.

På jobbfronten går det bra, är garanterad inkomst till siste november, med stor chans till förlängning efter det. Jag trivs bra på mitt jobb, tycker om att jobba natt, tycker om min brukare och håller tummarna för en fast tjänst. Funderar dock på att söka ett dagjobb också, eller åtminstone börja som vikarie. Lillan är ändå på dagis, och extra pengar är alltid välkommet.

Övrigt i livet är mest elände så tänker inte ens bemöda mig med att skriva mer än att det är mycket just nu. Känner att jag är på väg in i väggen igen, men försöker ta det lugnt, andas och tänka positivt. Förmodligen är det mestadels nerver inför rättegången som blir av den 1 november.
Den maler 24/7 i tankarna hela tiden. Vill verkligen inte. Tyvärr är det ett nödvändigt ont som jag måste genomgå, inte bara för min skull utan även för den ovissa framtidens skull. Ska nog klara av det med, börjar bli ganska härdad mot att livet testar mig känns det som.

Lyssnar på älsklingen som pratar i sömnen, ett meningslöst samtal verkar det som. Bara en jäkla massa "ja, nej, vi får se" med allvarlig röst. Ser mig omkring och förundras fortfarande över att jag lyckats få ihop ett hem, ett nytt liv för mig och lillan. Våra dagar är fyllda med kärlek, umgänge, skratt och full rulle hela tiden. Det finns ingen härligare känsla.
Man kanske börjar bli vuxen? Får nog allvarligt börja fundera på att skaffa coop-kort och gräva upp mitt broderi igen.
Stjärnorna på himlen, de kyliga nätterna och doften av höst fyller kvällarna. Så snart är det dags att sysselsätta sig med höstmys och börja planera julen. Året har gått otroligt fort och svängt ordentligt. Men ändå varit helt fantastiskt.

Livet är underbart, oavsett vilka problem och vilken olycka som kastas på oss gång på gång så är jag dagligen så rörd och tacksam över allt och alla. Detta är bara ytterligare ett kapitel i historien om mitt liv, det kommer komma fler som är fyllda med lycka och kärlek. ¨
Och på sista sidan ska det stå "nöjd med livet, tacksam för minnen. Älskad och älskade högt. Jag klarade det.".
Jag har sagt det innan, jag är min mors dotter, min pappas flicka. Finns inget som jag inte klarar av.
Det är bara att låta tiden gå och ta det som det kommer. Det viktiga är att finnas till i nuet, att komma ihåg att göra varje dag fylld med meningsfulla minnen och kärlek.
Nu är det dags att göra en kopp te, gräva fram något att och sätta sig och stirra på min fina, fina älskade Patrik. Ska stirra tills han vaknar av en obehaglig känsla och går med på att gå in och försöka få lite sömn så att jag kan krypa in i hans famn och somna med ett fånigt leende på läpparna.

ta hand om de dina

puss i pannan

nusse

Mitt Landskrona...

Sitter på min lilla balkong och tittar ut över min fina stad. Eller nu ljög jag. Jag sitter och tittar på villan som är till salu mitt emot. 5,6miljoner. Som hittat.
Lillan ville ha semester från sin mamma så hon har varit hos släkten i halland hela helgen.
Tyst och jävligt ensamt utan henne hemma. Samtidigt skönt att få vila upp sig och att vi får sakna varandra. Vi behöver det båda två.

Gått runt i två dagar och funderat på hur jag ska "martinafinera" mitt hem. Har så mycket ideer, men ekonomin tillåter inte det just nu. Trots att jag gärna vill eftersom lillan blev så hysteriskt glad över sina nya mattor, gardiner, överkast och ny låda till nallarna. Hon föll i tårar och tackade mig översvallande för att jag köpt nya gardiner och nya mattor eftersom "hon velat ha det så länge".
Min lilla bus som är den knepigaste fyraåring jag vet och som gör livet värt att leva. Finaste gåva jag någonsin fått och värt att ha det knapert i plånboken en månad för hennes skull.
Och nu är det bara 8 veckor kvar tills vi får vår valp, sen kommer jag ha nerverna utanpå kroppen i minst ett år innan jag vant mig vid att ha två envisa viljor. Och med min tur kommer lilla bus och hunden alliera sig mot mig. Jag är så ägd.

Helgen har varit minnesvärd och fylld med skratt och umgänge. Var folkfest i landskrona i lördags. Helt suverän uppvärmning inför karnevalen som är nästa vecka. Årets höjdpunkt för mig och jag längtar. Tänka sig att jag faktiskt bor här nere detta året. Inget krångel med husvagn eller fixa boende. Jag kan gå hem och sova i min egen säng, jag kan gå hem och byta skor när mina går sönder, jag kan sova länge på morgonen. Kan inte bli bättre!

Satt tidigare och kollade igenom sms i telefonen och kroppen genomfors av ett lyckorus utan dess like. Jag bor i en stad som jag kallat hemma i många år, det är utan tvekan den finaste sommarstad jag vet - men även i höstrusk och snödrivor är den magisk. Vart man än går så klingar sveriges finaste dialekt i öronen. Och vart man än går så träffar man den ena unika individen efter den andra. Och jag har sån tur att många utav dessa individer faktiskt vill umgås. Jag skiter i vad media säger, jag struntar blankt i vad landskronaborna själva säger. Det är en stad som är fylld med kärlek och solidaritet.

Var orolig när jag flyttade hit att jag skulle ha svårt att få kontakt med människor, så som det har varit på övriga ställen där man bott. Men människorna här nere är lätta. De spelar inte Allan, de gör sig inte till. De är sig själva rakt igenom och bjuder på sig själva. Måste vara havsluften som gör det.
För mig som accepterar det mesta med öppna armar är det skönt att veta att mina vänner här nere är likadana. Inget knussel för kläder, ekonomi, om man har problem etc. Man kan vara sig själv och ändå vara omtyckt.

Har många gånger tackat Robin och mina pågar, och nog är det så att det är dem som ligger mig varmast om hjärtat. Men även andra namn bör nämnas: Katja och Linus som utan förbehåll släppt in oss i sitt hem och sina liv, Nito som är den finaste människa jag vet, Sam som trillar in då och då och förgyller våra liv, Fredde som alltid hälsar med ett leende, Pepan som kommer med goda råd och visdom och som jag fortfarande har massor att prata om efter 9år, Shpejtim som är en liten hustomte med världens humor!, Christian som får mina hjärnceller att jobba och som finns när jag behöver beklaga mig och behöver skratta, Delin och gänget som alltid är på topp, Elgen som jag kan säga allt till och som får mig att skratta, Patrik som är en förebild för hur en god människa ska vara, Marlene som är en syster och Kenneth som är en plågoande som jag bara älskar att munhuggas med, Philip som alltid finns för mig.
Nu har mina pojkar Emil och Danne flyttat ner också - och ingen är gladare än jag.
De enda som saknas är Linnea som flytt staden för kärlekens skull och awesome Linn som tappade en hjärncell och flyttade till öland.
Och tack vare dessa underbara människor har man fått kontakt med andra orginal och umgänget växer. Det känns som att man bott här mycket längre än ett par månader,
Det känns att jag är hemma.

Det känns skönt att äntligen kunna säga att jag har hittat hem. Det känns fantastiskt att ha mamma och bröderna i samma stad. 2 minuter bort finns min älskade mamma som ställer upp i vått och torrt, 2 minuter bort finns världens finaste bröder. Hoppas att att världens bästa syster flyttar ner med sin familj också.
Det är underbart att kunna säga att man är landskronabo. Jag har slängt mitt visum, jag har blivit accepterad. Känslan när man kan lyfta luren och fråga om någon vill ta en fika, eller kunna be om en tjänst är ovärdelig och något man ska vårda ömt. Jag vet att de landskronabor som läser detta inte fattar ett jota av vad jag menar eftersom de anser att det finns så mycket negativt i staden. Fråga mig om 10år så kanske jag håller med. Men just nu så är jag förälskad i mitt landskrona.

Livet är bättre än på många många år, framtiden ser ljus ut. Alla de mörka skuggorna ligger på lur, men det man inte ser har man inte ont av.
Vi tar dagen som den kommer med mottot "allt löser sig". För det gör det.
Med rätt människor vid sin sida så försvinner allt. Och all den kärlek, omtanke och skratt jag får här nere gör att man kan släppa tankarna på det förflutna och bara njuta av nuet och framtiden. Man kan leva livet fullt ut och varje dag vara tacksam för det man har.

"Se du har ett problem, se vi delar problem det blir ett mindre problem -det är så man löser problem".
Tack till livet, tack till ödet, tack till landskrona.

-ta hand om de dina

puss i pannan

nusse