Ibland är man bara så jävla nere

Det kommer perioder i livet då allt verkar gå åt helvete.
När det känns som att livet själv sopar undan fötterna på en och sedan skrattar hånfullt.
När man känner sig ensam, liten och hjälplös och inte vet vart man ska vända sig. Inte vet mot vems axel man kan gråta ut.

Man kan dela med sig av toppen på isberget till väl betrodda människor, för att lätta på trycket innan allt blir övermäktigt.
Men det jobbiga är ändå kvar. Känslan av att vara ensam är ändå påträngande.
Jag har lärt mig att delvis hantera det, jag har lärt mig att inte drunkna i det negativa.
Gör jag det går jag fyra steg tillbaka och faller ner i min depression igen och sitter som en fluga med huvudet i den berömda väggen.

Jag andas, jag motiverar mig själv och Jag mumlar positiva mantran dag ut och dag in, jag försöker se och tänka positivt. Jag försöker så gott det går också måla bort känslorna. Teckning efter teckning som visar mitt innersta som sedan eldas upp för att känslorna också ska eldas upp. Ibland fungerar det faktiskt hur fjantigt det än låter.

Däremellan när orken och motivationen tar slut  så låser jag in mig i duschen och tänker på allt jag tagit mig igenom i livet som varit mycket värre, gråter bittra tårar och säger åt mig själv att ingenting blir bättre av att tycka synd om mig själv och att jag tar mig igenom detta också.

Denna veckan har varit svår.
Den har varit präglad av problem, besvikelse, brustna löften, grusade förhoppningar, hjärtesorg och tråkiga besked från alla håll och kanter. Ovanpå det läggs oron för flera i min omgivning och oro för mig själv och min framtid.

Jag har tagit mig såpass långt ur min depression och utbrändhet att jag klarar av att hantera 4-5 problem i veckan utan att det känns övermäktigt. Men när det dagligen dyker upp inte bara en sak utan flera, då står jag med en ögonbindel och balanserar vid ett stup.
Karusellen snurrar fortare och fortare och jag tappar mer och mer balans och jag hittar inget fäste, jag hittar ingen hand att hålla som gör att jag känner mig trygg med att allt löser sig.

Förtvivlat skriker mitt inre att "allt ordnar sig och blir bra, andas in och andas ut så är det snart över".
Just nu går all energi till att hypiventilera och se till att jag inte faller.
Men: Jag tar mig igenom detta också.

Imorgon ska att det negativa rensas ut och ersättas av positivt, imorgon ska tankar och känslor få vila.
På måndag tar vi tag i livet igen.
För just nu finns det någon annan som balanserar på kanten, någon annan som behöver veta att hon har stöd och kärlek. Jag vill finnas där för henne så gott jag kan.

Aminah säger alltid "min mamma fixar allt". Och det gör jag också.
Jag vill inte gå tillbaka till den jag en gång var, jag vill inte må som när jag mådde som värst. Jag ska vara lycklig och tacksam, jag ska se till att livet blir som jag vill. Jag ska inte låta något förstöra den lycka och harmoni jag äntligen funnit i mig själv.
Steg för steg, dag för dag och ett andetag i taget ska jag lösa allt som kommer i min väg.

Just ikväll är känslan av att vara ensam, övergiven, oälskad och oviktig så intensiv att jag insett att jag får nog dras med den tills imorgon. Under tiden ska jag sätta upp mål, motivera, peppa och älska mig själv. Imorgon är en ny dag men nya möjligheter och den SKA bli bra.
Det finns inga andra alternativ.

Den ska bli glad och positiv, den ska vara ljus och förhoppningsvis solig och den ska tillbringas med den viktigaste i mitt liv som fått dras med en sur  mamma i en vecka. Imorgon ska hon få bestämma vad vi ska hitta på, vi ska pussas och kramas och hon ska få veta att hon är det finaste jag har, det vackraste i världen och att jag älskar henne mer än livet själv.

Lyckliga i alla sina dagar?!

De flesta flickor när de är små har Disneys prinsessor som idoler. Länge går man och väntar på att man spontant ska brista ut i sång och koordinerad dans som lockar till sig allt det vackra i livet. Det är därför kvinnor ofta sjunger och dansar på fyllan. De väntar på att det ska komma små blå fåglar och ett rådjur som tar sig en lycklig svängom med dem.
När jag var liten ville jag bli som Ariel. Förutom att jag älskade vatten så ser man varken spindlar eller spindelnät i filmen och Blunder är ascool.
Efter något år ville jag bli Jasmine. Stora vackra ögon, hår till rumpan och är snygg i pyjamas. Varje flickas dröm.

Jag hittade mig en arab. Han hade ingen flygande matta så vi fixade ett körkort ist. Någon apa hade han inte heller, men vi skaffade lilla bus och hon klättrade lika bra. Dessutom fick vi en bra ekonomi och levde härligt liv i närheten av slottet (en timme med t-banan).
När det visade sig att det inte funkade så har jag testat andra Disney hjältar;
han som väckte mig med en kyss, ett träsktroll, en småtjuv, en som vägrade växa upp och en som hjälpt de fattiga och svaga och som inte räds något.
Ja den ena prinsen hette ju till och med Philip.

Vad Disney glömmer berätta i sina filmer är vad som händer sedan efter det där första lyckliga hånglet.
För alla deras filmer slutar likadant;
En kyss och sen lever de lyckliga i alla sina dagar.
De visar bara den där första pirriga förälskelsen, när allt är pluttinuttigull och man är övertygad om att den stora kärleken dykt upp och att det ska vara livet ut.

De visar inte hur de flyttar ihop och börjar störa sig på varandras ovanor.
De visar inte alla smågrälen.
De visar inte smutstvätten, disken och dammråttorna.
De visar inte problemen som kan uppstå i sexlivet.
De visar inte en uppblåst hormonstinn kvinna med gaser och halsbränna.
De visar inte en förlossning.
De visar inte när man bråkar om godisskålen och fjärrkontrollen på fredagen.
De visar inte en kvinna som tröstäter pga förlossningsdepression.
De visar inte en jobbig separation.
De visar inte en småfet, sliten ensamstående mamma som trampar in lego och pärlor i fötterna när hon städar eller smyger runt på nätterna.
De visar inte en kedjerökande kvinna som får nervsammanbrott och som får anti-depp utskrivet (kan iofs vara för att de inte ska göra smygreklam för cigarett och läkemedelsmärken).
De visar inte slitet och alla tårarna som det innebär att vara själv med allt.
De visar inte alla svin hon träffar för att hitta nästa prins.
Och inte en enda gång har jag sett en småfet, sliten prinsessa med påsar under ögonen som äter glass och chips en lördag medan hon känner sig ensam och funderar på hur längesedan det var hon fick ett ligg.

När man tänker på detta så inser man följande;

1. Disney behöver försörja ganska många. Om de börjar visa den bistra sanningen så blir barnen så förtvivlade och rädda för framtiden så de tappar tron på evig kärlek och vägrar växa upp.
Så kan vi ju inte ha det.

2. Disney tycker om att håna oss.
Medan de sitter där och diktar ihop sina lyckliga slut så fnissar de elakt mot oss dödliga och gör sitt bästa för att verkligen påpeka hur vi aldrig kommer ha det.

3. Ovanpå detta så börjar de sälja godis och mög som vi måste köpa för att våra barn vill ha. Och för att garantera att vi inte bara blir deprimerade så har de gaddat ihop sig med mc donalds för att se till att vi blir feta också.

Och trots att jag insett detta och faktiskt valt att fundera på just denna insikt i flera timmar ist för att sova. Trots att jag ätit abnorma mängder med glass som tillsist gjorde att jag fick ta en dusch eftersom jag fick brainfreeze. Trots detta så har jag ändå hoppet om att få ett lyckligt slut ihop med en prins. Ja inte bokstavligen talat då, jag nöjer mig med någon med halvtaskig ekonomi som är självständig och som får mig att må bra och skratta.
Bara jag får mitt
"levde lyckliga i alla sina dagar -trots ekonomiska svårigheter, onödiga gräl, jobbiga barn, slentrian i sexlivet och allt annat i livet"

Ta hand om de dina
Puss i pannan
Nusse

Älskade unge, det vackraste i världen, det finaste jag har

Långa, svarta, täta ögonfransar vilar lätt mot en mjuk och rosig kind.
Jag stryker det bångstyriga håret ur ansiktet och studerar det vackraste jag har.
Små fina anletsdrag som gör att hon liknar en sovande ängel.
Tänk att jag fick äran att vara med och skapa något så perfekt. 

Jag pussar lätt på den knubbiga kinden innan jag lägger mig tätt intill och andas in den bästa lukten som finns. 

Jag känner ett hugg av sorg i hjärtat.
Älskade unge vad du behövt gå igenom mycket.
Vad mycket du behövt se och höra som du inte borde.
Små öron ska höra fågelsång och se allt i ljusa och glada färger.
De ska inte höra gräl och skrik. Inte behöva se sin mamma bli ledsen och må dåligt. 

Ibland värker hjärtat av sorg över att hon behövt gå igenom allt för min skull. Jag satte henne till världen, det var meningen att jag skulle ge henne allt.
En lycklig familj, allt hon ville ha. Trygghet och kärlek.
Jag lovade henne allt det vid vårt första samtal. 
Att hon aldrig skulle behöva vara olycklig.
Att hon aldrig skulle behöva sakna något.
Att jag skulle skydda henne från allt ont.
Att jag skulle vara den bästa mamman hon kunde önska.

Jag har gjort mitt bästa. Tyvärr har jag inte kunnat hålla mitt löfte fullt ut.
Hon är lycklig, hon är älskad, hon har det hon behöver.
Men jag har inte kunnat ge henne syskon att leka med, ingen fadersgestalt som brytt sig om henne, inte möjligheten att bara vara barn.
Många gånger har hon fått vara större än sina 5år.

Det är hon och jag mot världen. Vi är ett eget litet team jag och lilla bus. Vi har lärt oss att inte lyssna på löften, att inte lita på att människor är det som de utger sig för att vara.
Vi har lärt oss att vi klarar oss själva. 

Vi har lärt oss att tillsammans tar vi oss igenom allt som livet utsätter oss för.

Många gånger när jag skäller i onödan, när jag inte fått sova ut, när jag inte fått mer än ett par minuter hit eller dit för mig själv så svider samvetet. Mitt dåliga humör ska inte gå ut över henne. Extra ont gör det när jag sover den där viktiga timmen innan jobb och jag kommer ut nyvaken och möts av ett leende
"visst var jag duktig som inte väckte dig mamma".
Hon är duktig min flicka. Hon tar hand om sin mamma, hon bryr sig och är omtänksam.

Ondast gör det när hennes pappa har ringt.
Det är synd att han inte förstår att han gör mer skada än nytta när han ringer.
Det är synd att han inte förstår att just de 5minuterna varje månad gör att hon mår jättedåligt.

Hon blir så orolig och ledsen var gång. 5min samtal med honom och jag får kämpa med utbrott, tårar och att hon är arg på livet minst en vecka efter.
Jag håller med henne när hon säger "jag förstår inte varför han ringer, han bara ljuger iaf". Hon är lillgammal min tös. Förstår så mycket. Har så mycket känslor. 

Och hon känner sig ensam. Hon saknar sina kusiner, hon saknar sina vänner. Hon saknar att vi var lyckliga båda två. Igår berättade hon att hon saknade vårt gamla vardagsrum. "Kommer du ihåg mamma, du hade tv:n så och bokhyllan så. Och man kunde lägga madrassen framför tv:n och mysa". Det är de gångerna jag blir arg på mig själv som slet upp henne från hennes trygghet för att jag trodde jag skulle laga en familj. Ett försök som var dömt att misslyckas. 

I dagsläget har vi det ganska bra. Vi kivar titt som tätt om kläder och hur mycket sötsaker som är hälsosamt att äta. Allt för ofta får hon höra "mamma måste jobba" och "aminah vi har inte pengar till det".
Allt för ofta så känner jag att jag inte orkar leka och hitta på saker. Allt för sällan går vi ut och gör något kul.
Men vi är lyckliga. Och vi har varandra. 

Och jag kämpar så gott jag kan.
Att hon är en glad, social och framåt liten flicka vittnar om att jag gör nog inte riktigt så dåligt jobb som mitt samvete vill få mig att tro.

Kanske har det varit värt allt. Kanske väntar det vi saknar runt hörnet.
Korta stunder ibland tror jag faktiskt det.
Att allt snart blir bra.
Vi bygger luftslott om hur vi vill ha det under tiden, vi ska bara hitta verktygen att förverkliga det med.
En dag ska vi få allt det som vi längtar efter.

En sak är säker iaf. Det är en tuff liten tjej jag har.
Stor personlighet, skinn på näsan, räds inte någon eller något och väldigt ärlig och framåt. Dessutom teaterapa som älskar att stå i centrum och som är väldigt rolig och dråplig. 

Hon klarar allt. Precis som mamma. Och hon skrattar och är glad och lycklig. Precis som mamma. 

Det är bara ibland vi är ledsna och bittra på livet.
Ibland känner vi oss lite ensamma. 

Vi har människor som tycker om och bryr sig om oss fick jag erfara häromdagen.
Att halva stan kom när de trodde vi var i fara utan att jag bett dem vittnar om det.
Det rörde mig så djupt att jag blev tårögd. 

Jag kramar om min tös och känner hur mycket jag älskar henne. Jag älskar henne så det värker i hjärtat.
Vad vore jag utan henne. Vad har jag att kämpa för om det inte är för henne. 

Hade jag kunnat hade jag plockat ner stjärnorna när hon är rädd för mörker.
Jag hade tagit bort det som gör ont när hon slår sig.
Jag hade gjort henne glad och lycklig så hon aldrig behövt se bekymrad ut. 

Jag hade tagit allt och alla som sårar henne och raderat dem från hennes liv. 

Försiktigt pussar jag på den mjuka kinden och viskar "aminah gumman, du måste vakna. Du ska snart till dagis för mamma måste jobba". 

Lojt vänder hon på sig och plirar med trötta ögon. 

-ja mamma, jag vet. Om du inte går till jobbet blir du arbetslös, blir du arbetslös kan vi inte handla mat och betala hyran, kan vi inte betala hyran så blir vi hemlösa och fryser ihjäl på vintern. 

Jag skrattar och pussar henne på näsan.
Mamma upp i dagen, lilla mini-me. 

Hon fnissar lite innan hon kryper intill och lägger de små armarna runt min hals.
Sen pussar hon på hakan och säger nöjt

-mamma. Jag älskar dig. Mest i hela världen. Till månen och tillbaka. 

Jag känner hur tårarna kommer i ögonen, kärleken till min fina tös bultar i hjärtat. 

"Och jag dig gumman! Till månen och tillbaka och ett varv runt hela jävla galaxen!"

Hon skrattar tills hon tappar andan, berättar att jag är "bengalo" innan hon gravallvarligt spänner ögonen i mig och säger

-jag kan inte gå till dagis som en luffare. Så vad ska jag klä på mig? Jag vill ha något som är jäkla fräckt asså!....

Älskade unge, det vackraste i världen, det finaste jag har...

Just idag saknar jag extra mycket

De som säger att tiden läker alla sår, har aldrig älskat. 

De som säger att minnen bleknar, var aldrig riktigt lyckliga. 

De som säger att tårar torkar, har aldrig gråtit floder. 

De som säger att det finns fler, har aldrig hittat den rätte. 

Sekunder blir till minuter, minuter blir till timmar, timmar blir till dagar och dagar blir till veckor. Snart blir veckorna månader och månader blir till år. 

Jag gråter fortfarande när jag tänker på minnen, jag gråter fortfarande när jag tillåter mig att känna. Min saknad och längtan värker fortfarande i kroppen. 

Jag saknar det vardagliga, jag saknar skratten, jag saknar tryggheten, jag saknar kaffet ihop på morgonen och att somna tätt på kvällen. 

Jag saknar att bara få en kram ibland, jag saknar alla samtalen, jag saknar att få bry mig om och älska. 

Jag saknar att bara sitta och titta, att bara sitta och lyssna, att bara få komma tätt intill. 

Jag saknar tjat och bråk, jag saknar att vara genuint lycklig, jag saknar att ha allt det som var så mycket mer värt än något annat i världen.

 Jag saknar så det gör ont ibland. 

Idag är en sådan dag. 

Idag har jag saknat extra mycket, varit lite bittrare än vanligt. Varit ledsen och känt mig nere. Känt mig liten och ensam. 

Den känslan är så obeskrivlig och överväldigande. 

När man kan träffa människor och prata med vänner och familj hela dagen, och ändå känna sig som den ensammaste och mest oälskade i världen. När man känner att allt bara är på väg i mörker och inget stoppar fallet. Ingen finns för att trösta eller ta bort det onda när man faller.

Det är ytterst sällan jag har sådana dagar nu för tiden. 

Jag har ett bra liv som jag är tacksam för. Och jag delar det med världens finaste unge. 

Men något saknas. 

Han saknas. 

Han fattas mig. 

Denna underbara människa som fick mitt hjärta, min själ, hela mig. Denna vackra människa som fortfarande betyder mest i världen, han som gjorde mig hänförd och förtrollade mig. 

Jag vill vrida klockan tillbaka, jag vill få så mycket ogjort, jag vill få så mycket osagt. Jag vill göra om och göra rätt. Mest av allt vill jag vrida klockan tillbaka och uppleva alla de lyckliga stunderna igen. 

Men det går inte. 

Jag får snällt ta en dag i taget. 

Jag får fortsätta fälla tårar i duschen, jag får fortsätta krama hans tröja när jag sover, jag får fortsätta låtsas som att det inte berör mig när jag ser honom. 

Jag får fortsätta vara tyst om hur viktig han är, hur mycket jag älskar honom och hur mycket jag saknar honom.  

Jag är van vid att vara ensam, att stå på egna ben. Att klara allt. Jag klarar mig nu också. Och för det mesta, större delen av tiden är jag faktiskt glad, lycklig och nöjd med mitt liv. Men ibland så blir allt så mycket. Så känslosamt. Så jobbigt. 

Imorgon ska jag umgås med min trollunge, det är hon som ger mig styrka, hon som får mig att le, den jag älskar över allt annat. 

Imorgon ska bli en riktigt bra dag och jag tänker inte ha negativa känslor. Jag ska se ljust på framtiden och de beslut jag tagit gällande den. 

Men just idag, just idag har jag längtat extra mycket. Just idag har jag saknat extra mycket. 

Just idag har  jag varit extra bitter. 

Den jag älskar fattas mig. 

Håll mig hårt eller släpp mig fri

Lyckan är ibland kortvarig. 

Hittade något som jag helt enkelt vet hade blivit bra. 

Någon som fick mig att känna som jag aldrig känt, må som jag aldrig mått. 

Lätt att säga så när man är nykär, men denna gången var det annorlunda, det kändes annorlunda. T.o.m mina vänner reagerade över hur annorlunda jag pratade. 

De var lyckliga för min skull. Jag var lycklig för min skull, lillan var helt överlycklig. 

Mitt i allt det jobbiga i livet hittade jag någon som fick mig att lysa, som fick mig att tappa andan, som fick mig att inse att jag faktiskt har ett hjärta.

Men säg den lycka som varar för evigt. 

Ett par korta veckor fick jag ha glädje i livet och sen föll jag djupare ner än någonsin. 

Långt ner i det djupaste mörker befinner jag mig nu, med brustet hjärta och floder av tårar river jag tröstlöst för att ta mig upp. 

Jag ser inte ens ljuset som ska vägleda, jag ser inte händerna som sträcks ut och vill hjälpa mig upp. 

I början fanns det ett ljus, ett hopp, en vilja att kämpa. 

För jag vet. Jag har bestämt mig. 

Men i takt med att orden ändras, i takt med att situationen ändras så slocknar ljuset lite var dag. 

Jag fick släppa honom fri, inte för hans skull, inte för min skull. 

Men för barnen som jag också tycker så mycket om. 

Jag fick låta honom återvända till det förflutna ist för att våga chansa på en framtid. 

Alla säger att jag ska vara sårad, att jag ska gå vidare att jag förtjänar det bästa. 

Men hur går man vidare när hjärtat gråter, hur kan man hitta bättre när man tycker man funnit det bästa, hur kan jag vara sårad när jag förstår och troligtvis hade gjort samma val. Jag kommer väl över det. 

Jag har väl inget annat val. 

Men ont gör det. Tyvärr tänker jag inte lägga energi på att försöka få något som gör mig lycklig även om det valet gör mig olycklig. Jag har ingen rättighet att göra det för det fördärvar lyckan för så många andra. 

Behandla människor som du vill bli behandlad själv heter det. Ett bra råd. 

Lika bra som att man inte ska jaga det man inte kan få. 

Jag gråter mig till sömns, jag saknar hans röst, jag saknar hans famn. 

Jag saknar oss. 

Men dagarna går. 

Hjärtat läker väl förr eller senare. 

Någongång hittar jag någon annan. 

Någon som kanske får mig att känna likadant. 

Jag måste börja glömma, förtränga, gå vidare.

Jag måste sluta tänka, sluta känna och ta tag i livet igen.

Livet är för kort för att man ska fälla tårar för någon annan. 

Jag hoppas han blir lycklig, jag hoppas av hela mitt hjärta att de får det att funka, 

både för deras och för barnens skull. 

Själv, tja...får väl leta upp nästa nitlott i livet. 

Never cry for what you don't have, smile for what you're going to get. 

Never sit and wait for life to start, then you're going to miss it.

Never give your heart away, because the person you give it to doesn't give a fuck if he breaks it...

Vägskäl på livets stig

Jag vandrar på minnenas stig och ser mig skyggt omkring. 

Försiktigt sneglar jag åt skuggorna och de gläntor där marken blivit bränd. 

Tyst läser jag alla ord som med tårar ristats in i träden. 

Med ett leende tittar jag ingående på de ställen där solen lyser igenom och sprider sitt ljus över glada stunder. 

Jag hör skratt och kärleksfulla ord från de människor jag älskar klinga som den ljuvaste fågelsång.

Och jag tittar nyfiket ner för att se de fotspår som mina möten med andra gett mig. 

Jag tittar med lojalitet och ömhet på de fotspår som fortfarande följer mina. 

Plötsligt är jag framme vid ett vägskäl, de båda stigarna döljs av dimma.

Det enda som avslöjar vad som döljer sig där bakom är de kyliga vindarna som blåser från den ena, och solstrålar som bryter igenom på den andra. 

Förvirrad ser jag mig omkring innan jag uppgiven slår mig ner på en solvarm sten. 

Platsen jag befinner mig på är vacker och ljus med blommor jag aldrig tidigare sett. 

Det är blommor som fascinerar, inspirerar och förtrollar. 

Över den fladdrar färgglada fjärilar som får mig att skratta högt. 

Deras lekfulla dans och deras livsglädje är ett sant nöje att betrakta.

Förundrat studerar jag min omgivning och inser plötsligt att det är den finaste plats jag sett på hela stigen. 

Här känner jag mig trygg och lycklig. Här har jag funnit vad jag sökt efter. 

Plötsligt bryts det fridfulla av stora svarta korpar. 

Olyckskorpar som hånfullt kraxar ut sin sång och illvilja. 

Rädslan griper tag i hjärtat, tills jag minns hur mycket skada olyckskorpar gjort tidigare. 

När man tillåter dem.

Något i ögonvrån fångar min uppmärksamhet. 

Det är fotavtryck prydda med morgondagg från de vackra blommorna. 

Jag studerar dem nyfiket likt jägaren som söker sitt byte och inser att det inte bara är mina egna avtryck jag ser. I mina finns någon annans avtryck. 

Någon som lett mig till denna lyckliga plats. 

Jag följer fotspåren och noterar att min följeslagare inte längre leder vägen, utan istället går bakom lite skyggt. 

Vid vägskälet stannar jag upp, vänder mig om och väntar på att fotspåren ska komma med mig. Men de har stannat. 

De är lika förvirrade som jag. 

Ska vi ta varsin väg och se om våra stigar korsas igen? 

Ska vi utforska varsin stig och riskera att de leder åt helt olika håll? Eller ska vi stanna kvar i paradiset vi befinner oss i. 

Jag slår mig återigen ner på min sten, jag hör olyckskorparna kraxa. Låt dem göra det, jag lyssnar ändå inte. 

Jag ser fjärilarna dansa runt i luften fyllda med liv och energi. Finns det något finare än en färgglad fjärils dans? 

Jag sluter ögonen och njuter en stund. 

Förr eller senare måste min vandring ändå fortsätta men ibland måste man stanna upp och njuta av allt det vackra som finns i nuet...

När ska man ge upp

När ska man ge upp, när ska man sluta kämpa.

När man inte längre lever för sitt eget välmående, när man inte längre kan vara sig själv och när man fått höra gång på gång hur hemsk man är och vad man får säga, tänka känna. Är det dags att ge upp då?

När man aldrig får något positivt, aldrig något gehör utan alltid bara upplever att fokus vänds på annat, när man får höra att man är orsaken att någon mår så dåligt att de hellre vill dö. Är det dags att ge upp då?

När man gråter i duschen av ensamhet, efter kärlek och för att man känner sig så hemsk, när man vädjat om hjälp och försökt men ändå får höra att man gör fel. Är det dags att ge upp då?

När man gett upp allt för att vara till lags men ändå får höra att man inte offrat något, när människor konstant undrar om man mår bra eftersom de inte känner igen dig, när man inte längre minns när man skrattade sist. Är det dags att ge upp då?

När man drivits så långt ner i självförakt för det egna jaget att man inte anser sig värd att älskas, när man ser att det viktigaste man har är på väg att försvinna, när man aldrig ser ljuset utan bara pressas ännu mer ner i mörker. Är det dags att ge upp då?

När ska man ge upp...

Kanske är det dags att ge upp när man får höra att någon offrat ett liv på att röka på ihop med polare för att kunna vara med dig..kanske är det då man ska ge upp...

Du ber mig att glömma, glömma allt det som hänt, det som orsakar tårarna i mina ögon, 

det som orsakar min smärta. 

Du säger, glöm det, nu lämnar vi det här bakom oss så vi kan gå vidare med våra drömmar, vår verklighetsbild. Vi? 

Du använder ordet vi, när det är jag som går igenom det här. 

Du står där bredvid som ett frågetecken. 

Men det här är min verklighet just nu, kära du, det här är vad jag måste gå igenom, vad jag måste konfrontera, och visst kan jag bygga upp en bild av något, en bild som inte liknar verkligheten, 

men försvinner min smärta då?

Du ler mot mig och du skrattar, anklagar mig för att vara sur och nedstämd, ledsen.
Jag blundar men ser det ändå, det är ingen dröm, det är min verklighet,
och kunde jag, skulle jag sudda ut den.

Tårarna ligger där och bränner under ögonlocken, men du kan inte se dem, du ser inte ens tårarna på min kind, för jag ska vara glad, för nu skall det vara över.
Jag ler mot dig, för det är vad som krävs av mig.

Jag gråter i min ensamhet, visar aldrig att jag är rädd, att det gör ont, att jag känner mig så blottad.
Jag gråter där jag ligger ensam, för du vill inte se, inte kännas vid, att jag inte är den glada flickan du trodde att jag var. Och jag vill inte inse att du inte förstår, att du kräver att jag är glad, för det trodde jag inte om dig.

Drömmarna är min framtid och min längtan.
Men smärtan är mitt nu, och min verklighet som färgar bilden svart med små ljusfläckar, som den mörkaste natt med sina stjärnor. Men jag älskar dig